Barndomsminne från kapellet 11-1 - Versionshistorik

Lennart: Lennart flyttade sidan Barndomsminne från kapellet till Barndomsminne från kapellet 11-1 utan att lämna en omdirigering

2026-04-14T11:25:30Z

Lennart flyttade sidan Barndomsminne från kapellet till Barndomsminne från kapellet 11-1 utan att lämna en omdirigering

← Äldre version	Versionen från 14 april 2026 kl. 13.25
(Ingen skillnad)

Lennart: Länk

2023-10-02T11:24:24Z

Länk

← Äldre version		Versionen från 2 oktober 2023 kl. 13.24
Rad 1:		Rad 1:
	= Ett minne =		= Ett minne =
	[[Fil:Torvald Olsson.jpg\|miniatyr\|Ingrids trygga far Torvald Olsson på trappan till Kapellet]]		[[Fil:Torvald Olsson.jpg\|miniatyr\|Ingrids trygga far Torvald Olsson på trappan till Kapellet]]
	En söndag när jag var omkring åtta år så sade min pappa att nu tar du på dig och följer med mig till kyrkan. Det var till Munkedals kapell vi skulle. Nu är det ju så att det inte är alltid som barn vill samma som föräldrarna. Jag ville inte med, men jag klädde mig och tog min cykel. Jag körde i förväg, men svängde in på den vägen som på den tiden gick till Önnebacka skola. Precis vid höger, sida stod en gammal vattenpump och där var några buskar också, så där ställde jag mig. Efter en stund cyklade pappa förbi på väg till Kapellet, och jag syntes inte för honom. Det gick en liten stund, men jag hade en så konstig känsla inom mig. Jag hade inte gjort som pappa ville, och kände mig olydig och ledsen. Tiden var väl knapp men jag slängde mig på cykeln och körde så fort jag kunde. När klockorna ringde var jag framme och ställde cykeln vid muren. Farbror Edvardsson, som var kyrkvaktare, öppnade dörren och jag smög in och satte mig bredvid min pappa. Då tog pappa min hand och tryckte den, och den känslan som jag då kände var helt obeskrivlig. Psalmsången blev som något som lyfte uppåt. Att få sjunga tillsammans var härligt. Munkedals kapell har alltid varit något speciellt för vår familj, och som vuxen har jag vid några tillfällen fått sjunga solo vid vigslar, vid jordfästningar och även i körsammanhang.		En söndag när jag var omkring åtta år så sade min pappa att nu tar du på dig och följer med mig till kyrkan. Det var till [[Munkedals kapell]] vi skulle. Nu är det ju så att det inte är alltid som barn vill samma som föräldrarna. Jag ville inte med, men jag klädde mig och tog min cykel. Jag körde i förväg, men svängde in på den vägen som på den tiden gick till Önnebacka skola. Precis vid höger, sida stod en gammal vattenpump och där var några buskar också, så där ställde jag mig. Efter en stund cyklade pappa förbi på väg till Kapellet, och jag syntes inte för honom. Det gick en liten stund, men jag hade en så konstig känsla inom mig. Jag hade inte gjort som pappa ville, och kände mig olydig och ledsen. Tiden var väl knapp men jag slängde mig på cykeln och körde så fort jag kunde. När klockorna ringde var jag framme och ställde cykeln vid muren. Farbror Edvardsson, som var kyrkvaktare, öppnade dörren och jag smög in och satte mig bredvid min pappa. Då tog pappa min hand och tryckte den, och den känslan som jag då kände var helt obeskrivlig. Psalmsången blev som något som lyfte uppåt. Att få sjunga tillsammans var härligt. Munkedals kapell har alltid varit något speciellt för vår familj, och som vuxen har jag vid några tillfällen fått sjunga solo vid vigslar, vid jordfästningar och även i körsammanhang.

Lennart: Skapade sidan med '= Ett minne = Ingrids trygga far Torvald Olsson på trappan till Kapellet En söndag när jag var omkring åtta år så sade min pappa att nu tar du på dig och följer med mig till kyrkan. Det var till Munkedals kapell vi skulle. Nu är det ju så att det inte är alltid som barn vill samma som föräldrarna. Jag ville inte med, men jag klädde mig och tog min cykel. Jag körde i förväg, men svängde in på den vägen som på den t...'

2023-07-15T14:43:00Z

Skapade sidan med '= Ett minne = miniatyr|Ingrids trygga far Torvald Olsson på trappan till Kapellet En söndag när jag var omkring åtta år så sade min pappa att nu tar du på dig och följer med mig till kyrkan. Det var till Munkedals kapell vi skulle. Nu är det ju så att det inte är alltid som barn vill samma som föräldrarna. Jag ville inte med, men jag klädde mig och tog min cykel. Jag körde i förväg, men svängde in på den vägen som på den t...'

Ny sida

= Ett minne =
[[Fil:Torvald Olsson.jpg|miniatyr|Ingrids trygga far Torvald Olsson på trappan till Kapellet]]
En söndag när jag var omkring åtta år så sade min pappa att nu tar du på dig och följer med mig till kyrkan. Det var till Munkedals kapell vi skulle. Nu är det ju så att det inte är alltid som barn vill samma som föräldrarna. Jag ville inte med, men jag klädde mig och tog min cykel. Jag körde i förväg, men svängde in på den vägen som på den tiden gick till Önnebacka skola. Precis vid höger, sida stod en gammal vattenpump och där var några buskar också, så där ställde jag mig. Efter en stund cyklade pappa förbi på väg till Kapellet, och jag syntes inte för honom. Det gick en liten stund, men jag hade en så konstig känsla inom mig. Jag hade inte gjort som pappa ville, och kände mig olydig och ledsen. Tiden var väl knapp men jag slängde mig på cykeln och körde så fort jag kunde. När klockorna ringde var jag framme och ställde cykeln vid muren. Farbror Edvardsson, som var kyrkvaktare, öppnade dörren och jag smög in och satte mig bredvid min pappa. Då tog pappa min hand och tryckte den, och den känslan som jag då kände var helt obeskrivlig. Psalmsången blev som något som lyfte uppåt. Att få sjunga tillsammans var härligt. Munkedals kapell har alltid varit något speciellt för vår familj, och som vuxen har jag vid några tillfällen fått sjunga solo vid vigslar, vid jordfästningar och även i körsammanhang.

''Text: Ingrid Tryggvesson''.
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 11-1]]