Lennart: Ny sida

2024-01-16T15:35:58Z

Ny sida

Ny sida

EN HEMBYGDENS PROFIL

Minnen och hågkomster från 70-årigt medlemskap i olika föreningar.

Av de ansvariga för Hembygdsföreningens Medlemsblad, blev jag ombedd att berätta några minnen från min verksamhetstid inom olika organisationer.

Jag har alltid haft svårt att skriva om mig själv. men då jag kanske i någon mån tan bidraga till bevarande av vårt föreningsliv skall jag dock försöka. Hur och var skall jag börja?

Vi var tio syskon, varav jag var den yngste, vi var sex flickor och fyra pojkar. Min skoltid började och slutade som de flesta andras. Med läxfliten var det dåligt, av den tidens läxor var det ju att man kunde katekesen utantill och när jag läst igenom läxan en gång

eller två, tyckte jag nog att lists kunde riktigt

bra. När Mor frågade om jag kunde läxan, svarade

jag alltid, att visst kunde jag det. Men,

konstigt nog har jag fortfarande ett gott minne

av vad vi lärt beträffande kristendomsunder-

visningen. Troligen var det så, att vad jag själv

slarvat med ifråga om läxläsningen, det lärde

jag mig, när de andra kamraterna rabblade upp

vad de pluggat in ur katekesen. De, enlist min

mening, nyttigare ämnena som skrivning, räkning,

fysik geografi och liknande ämnen ägnade jag

dess bättre, betydligare större uppmärksamhet.

Att plugga in läxor för att kunna utantill var

ej så lockande, när det fanns så gott om andra

intressanta böcker och dessa kom i första hand

Mina sex skolår plus fortsättningsskolan nådde

sin ände, men konstigt nog, har ingen mänriska

velat se mina skolbetyg, de är lika släta och

fina som .de var när de skrevs ut 1915.

21

Redan under min skoltid fick jag kontakt med

Pöreningslivet genom mitt inträde i ungdomslogen

"Munkedals Framtid" av I.O.G.T.

Vid ett möte med ungdomslogen skrev Jag protokoll

och efteråt fick jag beröm av en av de äldre

medlemmarna, för att jag, trots min ungdom, hade

skrivit ett bra protokoll. Och det berömmet lade

jag till mitt hjärta.

Tänk omit offrade några berömmande ord tilt våra

ungdomar när de gör någonting vi tycker är bra,

ett berömmande ord till dea gör mycke mera nytta

än många förebråelser. Omedelbart efter ungdoms-

logen följde inträde i Grundlogen år 1917 och

detta medlemsekap varar fortfarande. dina år i

gav mitt liv en vies inriktning och var

en god skoining i parsamentarismen.

yär jag nu tittar i backspegel ser jag att

mitt liv kan indelas liksom i tidsperioder och

med olika intressen. De första 15 åren var

barn och skolåren.Nästa period kom ungdoms-

organisationerna in, det .var ungdoms- och

grundlogerna, SGU ochSDUK- klubben, även denna

period varade c:a 15 år. När jag 1919 började

i fabriken och då kom med i fackföreningen

blev jag aktiv och sökte, i mån av förstånd

och förmåga, deltaga i de vid den tiden livliga

debatterna, 1919 och början av 1920, var gdda

tider men slutet av 1921 och 1922 kom sämre

tider med arbetslöshet ochpermiteringar, nöd-

hjälpsarbeten, dels på Kynnefjäll och dels på

vägarbeten här hemma. På Kynnefjäll blev det en

facklig kontakt av mera allvarligt slag.

Anledningen var,om det en viss dag regnade

eller om det regnade så mycke att vi ej behövde

gå ut på fjället och jobba.

22

På morh regnade det, men arbetsbefälet påstod

att innan halvadagen hade gått regnade det inte

mer än att arbetet borde påbörjas. Vi nekade att

gå ut på fjället.Fortsättningen blev dramatisk.

Köket på förläggningen stängdes och vi måste gå

ner till bygden för att få lite mat. En av för-

männen, en hälsing, tog parti för oss jobbare,

mot den skogvaktare som var platschef, båda

sades vara beväpnade, Förhållandet dem emellan

var mycket irriterat och förmannen måste efter

någon dag rymma fältet. Vi utsåg en liten kommite

för att söka få igång arbetet igen.Av någon

outgrunglig anledning blev jag med i denna kom-

mite', trots att jag endast var 17 år gammal.

Detta var mina första erfarenheter av underhand-

lingar och de kom att under de kommande 40-50

åren följas av underhandlingar runt många bord

och många sidor.Konflikten, som från början

rörde sig om 2:- kr/dag fick så småningom sin

lösning.

1927 kom jag med i fackföreningens styrelse.

Nästföljande år hade jag glädjen att få åka till

förbundskongressen och slen medförde nya intryck

och erfarenheter.Främst blev ja överraskad av

att vi var så många yngre ombud vid kongressen,

jag hade alltid inbillat mig att, till kongres-

sen kom endast äldre stadgade män, ja, jag skriver

"män" därför att bland de 226 ombuden fanns icke

någon kvinna. Men detta var ej något som var

betecknande för denna kongress utan även på

övriga förbundskongresser jag var med på lyste

de kvinnliga medlemmarna med sin frånvaro.

Men det verkliga överraskningen var det starka

kommunistinslaget på kongressen. Vi hade en gäst

från Ryssland. I sitt hälsningsanförande kriti-

serade han svenska LO samt Amsterdaminternationalen

23

" Denna är icke an kämpande international, icke

en klassinternational. Den kan icke leda massorna

i kampen mot kapitalismen". Vid kongressen före-

låg fem motioner med yrkande att förbundet

måtte knyta fasta förbindelser med den ryska

fackföreningsrörelsen.Frågan följdes av en lång

och Mycket intensiv debatt,både Edvard Johansson

tån LO och den ryske representanten ingrep i

debatten, som tog ett par dagar innan omröst-

ningen kunde ske. .Voteringen följde helt parti-

,linjerna, socialdemokraterna, som följde för-

bundsstyrelsens förslag om avslag, erhöll 132

röster och kommunisterna, som yrkade bifall till

förslaget om att förbubdet måtte knyta fasta

förbindelser med den ryska fackföreningsrörel-

sen, erhöll 94 röster. Vid korridorsnacket

efter omröstningen sade ett ombud," Nästa kongress

då skall vi göra rent hus för socialdemokrater.

Nästa kongress skulle egentligen ha hållits

1932 men den uppsköts till 1933, ocg då var det

ekonomiska och även det politiska läget ett helt

annat än 1928. Kreugerkraschen i mars 1932 och

-ett par olyckliga konflikter. Även vid denna

kongress förekom en uppdelning i politiska

fraktioner, men nu var röstetalen helt annor-

• lunda, socialdemokraterna erhöll 205 röster och

kommunisterna 46 röster, så någon revolution

blev det inte denna gång. Jag hade förmånen att

få deltaga i flera förbundskongresser ända fram

till-1940-talet, alltid lika intressant och

alltid något att lära. 1934 fick jag erbjudande

att deltaga i en kurs på Brunnsvik med närings-

geografi som huvudämne, detta var den första

möjligheten jag haft till teoretisk efter

slutad skolgång, det var fjorton underbara dagar

som gav nya impulser.

24

Redan året efter, alltså 1935 sökte jag inträde

på LO-skolan på Brunnsvik,. till tremånaders-

kursen. Då den varade hela sommaren gav ju den

en mycket god utbildning i ekonomi, fackförenings-

och samhällsfrågor. Av samvaron med många kamrater

från olika trakter och med olika erfarenieter

S4mt även umgängetmed människor med olika poli-

tisk uppfattning ge kunskaper och vidga ens syn-

sätt.Ytterligare en gång besökte jag en kurs

på.Brunnsvik, det var förbuhdsfrågor som var

föremål för denna kurs som hölls i början av

april 1940. Det vat svenska, norska och danska

pappers fackförbubd som ordnade kursen, just den

9 april hade kursen börjat, vid frukosten kom

rektor Alf Ahlberg, han sade "tyskarna har gått

in i Norge i natt", jag glömmer aldrig synen

av Isar en av de norska deltagarna springer fram

till rektorn och ropar"de säjer Du inte, Alf".

Kursen splittrades, norrmän och danskar åkte hem,

många av de svenska inkallades och för varje

lektion blev vi allt färre, kursen fullföljdes

trots allt, men den gav ju inte vad som varit

aysikten och vad vi hoppats på, tanken på tad som

hände i våra grannlätder och för våra hem gjorde

det svårt att koncentrera sig på lektionerna,

Radionyheterna avbröt ju så gott som varje lekts,

tion. När vi i mitten av 30-talet började disku-

tera förslag Om en i lag fastställd semester,

hittills hade semestern endast varit avtals-

bunden, förslag faints att semestern skulls vara

14 dagar. Vi hade då en distriktskonferene-t

Göteborg, där fanns då talare som framhöll att

14 dagars semester vore otänkbart att få igenom

som lag. Men den sammansättningen som riksdagen

då hade kom .1938 beslutet om lagfäst Semester-

rätt(två veckor).Men inte alla lagar var lika

populära som semesterlagen, 10- år tidigare

hade riksdagen en annan sammansättning då stif-

tades 4 trots massivt protester från fackföre-

ningarna, lagen om kollektivavtal.

25

Fackföreningarna anpassade sig snabbt till den

nya lagen och övervägande delen av tvister som

gick till Arbetsdomstolen, kom från fackför-

eningarna. Under senare hälften av 30-talet

hade vår avdelning att mål i AD, och glädjande

nog utföll domen till vår fördel. Med det fack-

liga arbetet följde mycket jobb, ibland både

roligt limn givande, men visst fanas det mot-

gångar, någon gång kanske avundsjukan ställde

till att man fick ovänner.Mycket kunde jag lära

mig, men aldrig att ge vika då jag striderför

en, enligtmin mening, rättvis uppfattning. Ja,

många kanske kallar det envishet, ja låt gå,

Jag är kanske lite envis. Största delen av

jobbet i facket var att hålla kontakt med

förbund och medlemmar, att följa vad som hände

ute på arbetsmarknaden, att leda organisations-

arbetet, att i alla möjliga situstioner till-

varataga medlemmarnas intressen och föra deras

talan vid förekommande förhandlingar. Men man

även göra en sak för bra och allför grundligt,

vid ett tillfälle då vi hade lokala förhand-

lingar gjorde jag tabeller över alla arbets-

platser i fabriken och all utgående timförtjän-

ster, men det blev icke så uppskattat som jag

hade hoppats, visst var det intressant att få

veta vad andra hade i förtjänst, men inte angick

det andra vad jag tjänade. Det experimentet gjor-

de jag ej om senare. En ny, nej egentligen en

mycke gammal fråga blev aktuell i början av

30-talet. Inom företaget Teerkade sedan 1870-

talet en kombinerad sjuk- begravning-och spar-

kassa. Jag kom med i styrelsen för kassan i

början av 30-talet. kassan var helt enkelt för

bra. Bestämmelserna voro sådana, att om inbe-

talda avgifter under en 10Lårs period översteg

vad som medlemmen erhållit i sjukhjälp, utbeta-

lades detta överskott, Kassan verkade alltså

soM en sparkassa.

26

1926 tycktemedlemmarna at kassan borde göras

ännu förmånligare och beslöt då att från 1927

höja medlemsavgiften och utgående sjukhjälp

med c:a 40% och begravningshjälpen med 100%.

Efter denna ändring av sjukhjälp och avgifter

kunde under eb 10 årsperiod, avgifterna upp-

gå till, i högsta klassen, 456:- och sjukhjäl-

pen i samma klass till 2.450:-. När avgifter

och sjukhjälp höjdesmed samma procenttal så

borde ju kassans bärkraft-icke ändras. Men

vad som icke toga med i veräkningen var att

kassan upphörde att fungera som sparkassa.

Medlemmarna tog ut sjukhjälp även för korttids-

sjukdom. En styrelsekamrat och jag fick det

tfivelaktiga nöjet, att dels begära kassan i

likvidation och sköta därmed följande ärende.

Vidare skulle vi upprätta en fördelningsplan

för att få en så rättvis fördelning av inne-

stående medel bland medlemmarna som möjligt.

Vid denna fördelning kunde vi ej undvika att de

medlemmar som låg nära gränsen för 10-årsperiodens

utgång kom att göra största förlusten. 1936

gick kassan i likvidation dess verksamhet hade

då varat i över 60 år.Den hade hela tiden. skötts

av kassan vid bruket, den haae aldrig haft

några kostnader för skötsel. Allt som medlem-

marna betalt i månadsavgifter eller inkomster

i form av räntor gick tillbaka till medlemmarna

i form av sjukhjälp eller begravningshjälp,

och slutligen i form av återbetalning av den'

kvarstående behandlingen i kassan. En annan

stor fråga var friköp av de egnahemstomter,

som ägdes av bolaget och utarrenderades till

de anställda vid bruket. Frågan började aktik-

aliseras i början av 30-talet, men törst i

mitten av 40-talet var allt klart ochSverens-

kommelsen blev mycket förmånliga för de anställda.

27

I de flesta fall behövdes någon köpeskilling

för mark och avstyckning inte erläggas, och

lagfarten kunde vi ordna till minsta möjliga

kostnad. Ja, detta var något av vad man sysslat

och oeysslat med under denna 20-årsperiod.

I mitten utav 40-talet blev jag förflyttad

från driften i pappersbruket till personal-

avdelningen, flit att där handlägga lönefrågor

och organisations samt sociala ärenden på kol-

lektivsidan. Nästa fackorganisation jag blev

engagerad i var tjänstemännens SIF.Visst tycker

man det var konstigt att tjänstemännen kunde

undvara nn rackorganitation i 75 år och arbe-

tarna i 35 år. SIF sammankallade till ett möt*

på Kvistrums Gästis och en avdelning bildades

med sedan var det svårt att få en ordförande

vi var /lera som blev, föreslagna,' men ingen

ville åtaga sig. Efter att vi länge sökt,

lovade jag att tillsvidare åtaga mig ordföran-

fieskapet. Vi begärde: förhandlingar angående

tjänstemannalönerna för de som anslutit sig

till avdelningen. Vid dessa förhandlingar för-

klarade bolagets.representanter att de helot

såg att jag inte deltog i dessa. Ombudsman

Stig Björkhammar, från SIF, sade när han hörde

ledningens invändningar angående förhandlare,

"att det är inte företagsledningen som skall

bestämma vem som skall företräda avdelningen

vid löneförhandlingar", För att inteltörsvåra

de första förhandlingarna, förklarade jag, mig

vilja aystå från deltagande i date!. förhand-

lingar. De följande årens lokala löneförhand-

linger förflöt utan några störningar.

I valpämnden var jag, ordförande under rätt

många år, det var ett bra jobb fördet,var

Långt mellan sammanträden, men det var noga

sod formaliteterna.

28

Även detta jobb hade sin fördel, man lärde ju

känna många människor, åtminstone till namnet.

När fackföreningsjobben i mitten av 1940 upp-

hörde att ta större delen av min fria tid i

anspråk, övertog den kooperativa rörelsen hela

intresset. Redan när 11,gubbarnansommaren 1913 bör-

jade bryta sten i Stale Ekelund för grunden

till kooperativa butiken på Stale väcktes ny-

fikenheten på vad köpperakinatigvagliör en kon-

stig affär där endast dom fick handla som ägde

butiken, och där man måste ha med sig kontanta

pengar när man handlade. Från 1944 blev jag

hårdare engagerad genom att jag invaldes i

styrelsen för Konsum Munkedal, och var då ordf.

under tiden 1946-1972 då Konsum i Munkedal

anslöt sig till Konsumentföreningen Bohuslän-

Dal. 1952 blev en vändpunkt för Konsum Munkedal.

Den hade då 8 butiker, spridda över ett relativt

stort område och samtliga i egna fastigheter,

vilket gjorde att det banbs ett stort kapital

och kostnaderna blev stora. Det var mycke som

ändrade sig runt 50-talet, snabbköpen kom och

fordrade ändringar av butikerna, de djupfrysta

varorna kom och då krävdes kylutrustningar.

Våra små butiker i utkanterna bar inte sina

egna kostnader utan vi fick'satipamycke Pengar

från våra två butiker här i samhället. Vi för-

sökte hjälpa våra medlemmar i de distrikt där

vi måste lägga ner butikerna, med varubussar.

Medlemmarna hade föga förståelse för de åt-

gärder styrelsen vidtog, vi höll alltid medlem-

marna underrättade om vad som hände och gav dem

möjlighet att deltaga i besluten, genom den

utbyggda parlamentariska organisationen inom

vår förehing.Där fanns medlemsråd, förvaltnings-

rådet och fullmäktige.När vår förening anslöt

sig till Bohuslän-Dal hade vi 4 fasta butiker,

Centrum Stale, Lycke och Håbygård samt 3 varu-

bussar.Vid övertagandet 1.1 1973 behölls butik-

erna Centrum och Stale, övriga butiker och varu-

bussar nedlades.

29

Verksamheten i Konsum Munkedal hade då varat i

61 år och jag hade verkat som ordförande i för-

eningen under 27 år. Det hade varit intressanta år

även om det fanns bekymmer med jobbet. Nu har

gått 13 år efter vår förenings anslutning till

Bohuslän-Dal och jag göt mig ibland frågan,

"huruvida vår förening kunde fortsatt som fri-

stående förening"? Med det utgångsläge som

förelåg 1.1 19734 med dessa försäljningsställe

och bussarna utrensade och med endast Centrum

och Stale kvar, är jag övertygad om att det

funnits goda förutsättningar för en mindre

förening, dom blivit lättskött och Red enkel

administration och utan tyngande småbutiker.

Varför gjordes inte något försök till en bantad

förening? VI i styrelsen hade i gott minne

medlemmarnaå reaktion vid överläggningarna som

föregick nedläggningen av de 4 sååbutikerna på

50-60-talet, ju närmare tätorten butikerna låg,

som var i farosonen, ju starkare var reaktionerna.

För konsum Bohuslän-;Dal var distansen större,

och framför allt, så ingick det i fusionsöver-

enskommelsen att butikerna Lycke och Håbygård

samt bussarna skulle nedläggas. Sedan kan allting

diskuteras vilket som bäst är för våra medlem-

mar, att tillhöra Bohuslän-Dal eller att ha en

Konsum Munkedal„ Med uppdraget kkonsum -följde

automatiskt en del förtroendeuppdrag inom cen-

trala kooperativa organisationer. Vid K F.5

kongress 1947 föreslog styrelsen att Bohuslän

skulle tillhöra Göteborgs Distrikt. Vi var två

härifrån Bohuslän som talade för att Bohuslän

skulle bilda ett eget distrikt med motivering

att det stora Göteborg skulle dominera över'

lilla Bihuslän. Och egendomligt nog beslutade

kongressen efter vårt förslag, och Bohuslän blev

K F.5 Distrikt 14. Detta distrikt arbetade

under tiden 1948-1969 då en ny indelning av

K t skedde.

30

Under distriktets verksamhetstid tillhörde ja0

dess styrelse, därav de sista kåren som ord-

förande. Sekreterare i L.C. rådet var jag åren

1958-1968. Ledamot i K.F.s förvaltningsråd,

där jag kom att ingå i Indistriutskottet, var

jag aren 1965-1969.

De 30 åren som förtroendevald inom kooperationen

betraktar jag nog, jämte åren inom fackförenigs-

rörelsen, som det mest intressanta av arbetet

inom folkrörelserna. De åren gav mig goda er-

farenheter och kunskaper samt många goda vänner,

både här på platsen och runt om i landet.

inom IOGT-logen komjag för första gången i kon-

takt med vad vi kallar en studiecirkel. Vi hade

regelbundna sammankomster då vi läste skön-

litteratur, vi fick lära oss hur vi leder ett

möte och sköter ordförandeklubban. Senare har det

blivit en hel del studiecirklar, jag har anlitats

av ABF och TBV som cirkelledare och det har varit

skiftande ämnen. Det har varit deklarationer och

skatter, matematik, fackföreningskunskap, fam‘ljel-

lagen, kooperatione bl.a. Särskilt tänkerjag

på en cirkel vi hade, det var 1945, den kallades

"Papperskursen" och i den ingick dels fackför-

eningsfrågor och dels kunskap i massa-och'

papperstillverining. På grund av skiftarbetet

hade vi tre cirklar som arbetade paralellt. Vi

hade god tillslutning och vi gjorde i dessa

cirklar experiment med, att när vi behandlade

papperstillverkningen fick de, som hade sitt-

arbete vilket berördes i kursen, redogöra för,

hur arbetet utfördes här på bruket. Experimentet

lyckades och var omtyckt bland deltagarna.

Även på det kommunalpolitiska planet har jag sökt

göra lite nytta. Kommunfullmäktige tillhörde

jag tills jag fick ändrade arbetsuppgifter på

min arbetsplats. I de kommunala nämnderna jag

tillhörde var det i de flesta fall som ordförande.

31

pensionsnämnden vår jag ordförande från 30-

talet tills den uppgick i en annan organisations-

form. Taxeringsfrågor fick jag god kännedom om

genom deltagande I taxeringsnämnder, både inkomst-

och fastighetåtaxeringar, från 30-talet till

slutet av 60-talet, det var dels som tedamot,

kronoombud eller ordförande. I arbetslöshets-

nämnden, ordförande. Familj ebidragsnämnden där

var det, utom ordförandeskapet, behandling av

bidragsärenden, expedition och utbetalning av

bidrag under krigs-och bereCskapstiden. Arbetet

i lönenämnden var liksom en fortsättning på jobbet

i fackföreningen, där var löneförhandlingar,

ackordsomräkningar, utskrift av protokoll och

andra organisationsfrågor. De nämnder jag här

har nämnt• övergick sedermera att handlägga genom

kommunkontoret. Men nog var det ansträngande

dagar att vid sidan av sitt ordinarie jobb, sköta

arbetet i förtroendemppdragen.

Har jag då, utöver familjen och arbetet i olika

organisationer, haft tid över för några hobbies?

Ja, på 20-talet var det foto, radiointresset kom

1923-40 och 50-60-talet vaknade foto- och film-

intresset till nytt liv och samtidigt kom ju TV,

Jag har alltid haft 'något att pyssla med.

Alltsedan jag lärde mig läsa, har boken varit

min ständige följeslagare.

När jag nu har tecknat ned minnen och hågkom-

ster har jag inte följt någon strängt kronolo-

gisk ordning, utan jag har skrivit allt efter som

det har passat, och då jag erinrat mig något som

jag tycker borde nämnas, har jag skrivit ned det.

Att jag haft många goda vänner och kamrater som

jag haft glädjen och förmånen att samarbeta med

och som varit till god hjäip och stöd, när detta

verkligen behövdes. Och för detta är jag djupt

tacksam.

32

Det har varit frestande att nämna många namn

men då jag är säker på att jag kommer att glömma

någon av mina vänner, och då aystår jag hellre

från att nämna någon alls.

När jag uppnått pensionsåldern, 65 år, fick jag

möjligheten att arbeta deltid och' därigenom få

en anpassning till ledigheten som pensionär.

Därför fortsatte jag arbetet och gick av när jag

fyllde 70 år.

Som gammal föreningsmänniska var det naturligt

att jag gick in i pensionärsföreningen för att

om möjligt söka uträtta något till nytta även

i denna förening. Sedan 1978 tillhör jag föra-

ningens styrelse, samt är ledamot i Kommunala

Pensionärsrådet.

1986 09 09 ES.

En hembygdens profil 86-2 - Versionshistorik

Lennart: Bild infogad

Lennart den 16 januari 2024 kl. 21.01

Lennart den 16 januari 2024 kl. 15.47

Lennart: Ny sida