Kyrkskolan - mitt barndomshem 93-1 - Versionshistorik

Lennart: mellanslag borttagna

2025-10-23T10:04:18Z

mellanslag borttagna

← Äldre version		Versionen från 23 oktober 2025 kl. 12.04
Rad 1:		Rad 1:
	[[Foss Kyrkskola\|Kyrkskolan]] - mitt barndomshem		[[Foss Kyrkskola\|Kyrkskolan]] - mitt barndomshem
	[[Fil:Munkedalsbygden 93-1 15 Gunnar Karlsson.jpg\|miniatyr\|Gunnar Karlsson 1932]]		[[Fil:Munkedalsbygden 93-1 15 Gunnar Karlsson.jpg\|miniatyr\|Gunnar Karlsson 1932]]
	För några år sedan, troligen 1982 eller 1983, när jag besökte vår familjegrav på Foss kyrkogård, upptäckte jag au några personer höll på att taga bort järngrindarna och stenstolparna vid "[[Foss Kyrkskola\|Kyrkskolan]]". Spontant gick jag bort till dem och frågade: "Ni slänger väl inte bort mina grindar?" De tittade naturligtvis frågande på mej. Då berättade jag att jag hade bott ~~bar~~ i skolhuset under mina första år. ~~Och då~~ förstod de frågan. "jaa, grindarna skall förvaras någonstans", svarade de mej. Dessa grindar, som för mej varit förknippat ~~med min~~ barndom, fanns inte längre på plats! Jag kände sorg.		För några år sedan, troligen 1982 eller 1983, när jag besökte vår familjegrav på Foss kyrkogård, upptäckte jag au några personer höll på att taga bort järngrindarna och stenstolparna vid "[[Foss Kyrkskola\|Kyrkskolan]]". Spontant gick jag bort till dem och frågade: "Ni slänger väl inte bort mina grindar?" De tittade naturligtvis frågande på mej. Då berättade jag att jag hade bott barn i skolhuset under mina första år. Och då förstod de frågan. "jaa, grindarna skall förvaras någonstans", svarade de mej. Dessa grindar, som för mej varit förknippat med min barndom, fanns inte längre på plats! Jag kände sorg.

	~~Nog var~~ det väl en slump eller kanske var det så, att jag skulle vara med, när de togs bort. Visst, det var ju 50 år sedan, jag stod där vid grindarna med min lilla resväska I handen. Det är en ganska lång tid egentligen. Jag stod på gården innanför grindarna, har mina föräldrar berättat och just om den där väskan. Jag hade fått väskan av mormor och morfar. Det finns ett fotografi, som handlar om detta. Och kanske har jag långt bort i mitt minne en liten förnimmelse av händelsen. Alltså stod jag där med min väska i den ~~ena handen och~~ lär ha ~~sage~~ "Resa Tömsta" och ~~pekade med~~ den andra handen åt något håll.		Nog var det väl en slump eller kanske var det så, att jag skulle vara med, när de togs bort. Visst, det var ju 50 år sedan, jag stod där vid grindarna med min lilla resväska i handen. Det är en ganska lång tid egentligen. Jag stod på gården innanför grindarna, har mina föräldrar berättat och just om den där väskan. Jag hade fått väskan av mormor och morfar. Det finns ett fotografi, som handlar om detta. Och kanske har jag långt bort i mitt minne en liten förnimmelse av händelsen. Alltså stod jag där med min väska i den ena handen och lär ha sagt "Resa Tömsta" och pekade med den andra handen åt något håll.

	Mina första år i världen hade jag min fars elever runt omkring mig Det var säkert spännande, främst for eleverna i skolan. Det var ju så på den tiden, att skoleleverna hade ett annat socialt liv i förhållande till "magistern". Det var ofta som min mor också ställde upp med saft och bulle i gröngräset nedanför skolhuset. Lika spännande kan det vara än. Inte för så ~~länge sedan kom~~ en äldre dam fram till mej och frågade, om jag möjligtvis kunde vara "magister" Karlssons äldste son Gunnar. Hon berättade då vem hon var och ~~att hon~~ passat mej ~~som liten~~. Jag föddes 1931, så att fars gamla elever från Kyrkskolan, börjar bli till åren nu. Hon berättade, att jag hade långt ljust hår och med mycket lockar.		Mina första år i världen hade jag min fars elever runt omkring mig. Det var säkert spännande, främst for eleverna i skolan. Det var ju så på den tiden, att skoleleverna hade ett annat socialt liv i förhållande till "magistern". Det var ofta som min mor också ställde upp med saft och bulle i gröngräset nedanför skolhuset. Lika spännande kan det vara än. Inte för så länge sedan kom en äldre dam fram till mej och frågade, om jag möjligtvis kunde vara "magister" Karlssons äldste son Gunnar. Hon berättade då vem hon var och att hon passat mej som liten. Jag föddes 1931, så att fars gamla elever från Kyrkskolan, börjar bli till åren nu. Hon berättade, att jag hade långt ljust hår och med mycket lockar.

	Grindarna — vid dem stod, vill jag minnas, ett stort träd vid vägen mot prästgården. Alldeles intill den ena grindstolpen. Kastanjeträd vill jag minnas att det var Det var stort och långa grenar och rikligt med blommor ~~hängde sommartid~~ över mig.		Grindarna — vid dem stod, vill jag minnas, ett stort träd vid vägen mot prästgården. Alldeles intill den ena grindstolpen. Kastanjeträd vill jag minnas att det var. Det var stort och långa grenar och rikligt med blommor hängde sommartid över mig.

	Det började rulla en och annan bil på väg mot [[Torreby]] och "[[Fosskroken\|Foss-kroken]]". Det var ju bönderna annars, med sina hästskjutsar, som dominerade vägtrafiken. När det var gudstjänst eller begravningar, bröllop i kyrkan, kom de som hade hästar. Då kom de järnringar, som än idag finns kvar i kyrkogårdsmuren väl till pass. Där stod ekipagen med seldon och/eller grimma. De välbeställda bönderna hade fina kärror och trillor. Vintertid kom de med tjusiga slädar med olika utstyrsel. De lite mindre välbeställda bönderna hade lite enklare ekipage.		Det började rulla en och annan bil på väg mot [[Torreby]] och "[[Fosskroken\|Foss-kroken]]". Det var ju bönderna annars, med sina hästskjutsar, som dominerade vägtrafiken. När det var gudstjänst eller begravningar, bröllop i kyrkan, kom de som hade hästar. Då kom de järnringar, som än idag finns kvar i kyrkogårdsmuren väl till pass. Där stod ekipagen med seldon och/eller grimma. De välbeställda bönderna hade fina kärror och trillor. Vintertid kom de med tjusiga slädar med olika utstyrsel. De lite mindre välbeställda bönderna hade lite enklare ekipage.

Lennart: länkar

2023-12-19T10:39:09Z

länkar

← Äldre version		Versionen från 19 december 2023 kl. 12.39
Rad 1:		Rad 1:
	~~Kyrkskolan~~ - mitt barndomshem		[[Foss Kyrkskola\|Kyrkskolan]] - mitt barndomshem
	[[Fil:Munkedalsbygden 93-1 15 Gunnar Karlsson.jpg\|miniatyr\|Gunnar Karlsson 1932]]		[[Fil:Munkedalsbygden 93-1 15 Gunnar Karlsson.jpg\|miniatyr\|Gunnar Karlsson 1932]]
	För några år sedan, troligen 1982 eller 1983, när jag besökte vår familjegrav på Foss kyrkogård, upptäckte jag au några personer höll på att taga bort järngrindarna och stenstolparna vid "Kyrkskolan". Spontant gick jag bort till dem och frågade: "Ni slänger väl inte bort mina grindar?" De tittade naturligtvis frågande på mej. Då berättade jag att jag hade bott bar i skolhuset under mina första år. Och då förstod de frågan. "jaa, grindarna skall förvaras någonstans", svarade de mej. Dessa grindar, som för mej varit förknippat med min barndom, fanns inte längre på plats! Jag kände sorg.		För några år sedan, troligen 1982 eller 1983, när jag besökte vår familjegrav på Foss kyrkogård, upptäckte jag au några personer höll på att taga bort järngrindarna och stenstolparna vid "[[Foss Kyrkskola\|Kyrkskolan]]". Spontant gick jag bort till dem och frågade: "Ni slänger väl inte bort mina grindar?" De tittade naturligtvis frågande på mej. Då berättade jag att jag hade bott bar i skolhuset under mina första år. Och då förstod de frågan. "jaa, grindarna skall förvaras någonstans", svarade de mej. Dessa grindar, som för mej varit förknippat med min barndom, fanns inte längre på plats! Jag kände sorg.

	Nog var det väl en slump eller kanske var det så, att jag skulle vara med, när de togs bort. Visst, det var ju 50 år sedan, jag stod där vid grindarna med min lilla resväska I handen. Det är en ganska lång tid egentligen. Jag stod på gården innanför grindarna, har mina föräldrar berättat och just om den där väskan. Jag hade fått väskan av mormor och morfar. Det finns ett fotografi, som handlar om detta. Och kanske har jag långt bort i mitt minne en liten förnimmelse av händelsen. Alltså stod jag där med min väska i den ena handen och lär ha sage "Resa Tömsta" och pekade med den andra handen åt något håll.		Nog var det väl en slump eller kanske var det så, att jag skulle vara med, när de togs bort. Visst, det var ju 50 år sedan, jag stod där vid grindarna med min lilla resväska I handen. Det är en ganska lång tid egentligen. Jag stod på gården innanför grindarna, har mina föräldrar berättat och just om den där väskan. Jag hade fått väskan av mormor och morfar. Det finns ett fotografi, som handlar om detta. Och kanske har jag långt bort i mitt minne en liten förnimmelse av händelsen. Alltså stod jag där med min väska i den ena handen och lär ha sage "Resa Tömsta" och pekade med den andra handen åt något håll.
Rad 9:		Rad 9:
	Grindarna — vid dem stod, vill jag minnas, ett stort träd vid vägen mot prästgården. Alldeles intill den ena grindstolpen. Kastanjeträd vill jag minnas att det var Det var stort och långa grenar och rikligt med blommor hängde sommartid över mig.		Grindarna — vid dem stod, vill jag minnas, ett stort träd vid vägen mot prästgården. Alldeles intill den ena grindstolpen. Kastanjeträd vill jag minnas att det var Det var stort och långa grenar och rikligt med blommor hängde sommartid över mig.

	Det började rulla en och annan bil på väg mot Torreby och "Foss-kroken". Det var ju ~~böndema~~ annars, med sina hästskjutsar, som dominerade vägtrafiken. När det var gudstjänst eller begravningar, bröllop i kyrkan, kom de som hade hästar. Då kom de järnringar, som än idag finns kvar i kyrkogårdsmuren väl till pass. Där stod ekipagen med seldon och/eller grimma. De välbeställda bönderna hade fina kärror och trillor. Vintertid kom de med tjusiga slädar med olika utstyrsel. De lite mindre välbeställda bönderna hade lite enklare ekipage.		Det började rulla en och annan bil på väg mot [[Torreby]] och "[[Fosskroken\|Foss-kroken]]". Det var ju bönderna annars, med sina hästskjutsar, som dominerade vägtrafiken. När det var gudstjänst eller begravningar, bröllop i kyrkan, kom de som hade hästar. Då kom de järnringar, som än idag finns kvar i kyrkogårdsmuren väl till pass. Där stod ekipagen med seldon och/eller grimma. De välbeställda bönderna hade fina kärror och trillor. Vintertid kom de med tjusiga slädar med olika utstyrsel. De lite mindre välbeställda bönderna hade lite enklare ekipage.

	Visst kommer jag ihåg den bistre "klockaren", som då och då 'tog sig till samhället eller skulle till kyrkan med häst och kärra. Jag var lite rädd för "klockarn". Han var lite ilsk ibland och jag tror att hästen också var ilsk. Mest rädd var jag, när han gick förbi.		Visst kommer jag ihåg den bistre "klockaren", som då och då 'tog sig till samhället eller skulle till kyrkan med häst och kärra. Jag var lite rädd för "klockarn". Han var lite ilsk ibland och jag tror att hästen också var ilsk. Mest rädd var jag, när han gick förbi.

Lennart den 19 december 2023 kl. 10.12

2023-12-19T10:12:37Z

Visa ändringar

Lennart: Ny sida

2023-12-18T18:40:33Z

Ny sida

Ny sida

Kyrkskolan - mitt barndomshem
[[Fil:Munkedalsbygden 93-1 15 Gunnar Karlsson.jpg|miniatyr|Gunnar Karlsson 1932]]
För några år sedan, troligen 1982 eller 1983, när jag besökte vår familjegrav på Foss kyrkogård, upptäckte jag au några personer höll på att taga bort järngrindarna och stenstolparna vid "Kyrkskolan". Spontant gick jag bort till dem och frågade: "Ni slänger väl inte bort mina grindar?" De tittade naturligtvis frågande på mej. Då berättade jag att jag hade bott bar i skolhuset under mina första år. Och då förstod de frågan. "jaa, grindarna skall förvaras någonstans", svarade de mej. Dessa grindar, som för mej varit förknippat med min barndom, fanns inte längre på plats! Jag kände sorg.

Nog var det väl en slump eller kanske var det så, att jag skulle vara med, när de togs bort. Visst, det var ju 50 år sedan, jag stod där vid grindarna med min lilla resväska I handen. Det är en ganska lång tid egentligen. Jag stod på gården innanför grindarna, har mina föräldrar berättat och just om den där väskan. Jag hade fått väskan av mormor och morfar. Det finns ett fotografi, som handlar om detta. Och kanske har ag langt hart mn minne en liten förnim-

melse av händelsen. Alltså stod jag (151' riled min väska i den ena handen och

lär ha sagt: "Resa Törnsta" och pekade med den andra handen åt något håll.

Mina första år i världen hade jag min lays elf_eier runt omkring mig. Det var

säkert spännande, frärns: för eleverna i skolan. Det var ju så på den tiden, att

skoleleverna hade ett annat socialt liv i förhalande till "magistern". Det var

ofta som min mor också ställde upp med saft och bulle i gröngräset nedanför

skolhuset Lika spännande kan det vara än idag. inte för så länge sedan kom

en äldre dam fram till mej och frågade, om jag rnöjligrvis kunde vs ra "magis-

ter' Karlssons äldste son Gunnar. Hon berättade da vem hon var och att hon

passat mej som liten. Jag föddes 1931, sa att ihrs gamla clever från Kyrkskolan,

börjar bli till åren nu. Hon berättade, att jag hade långt ljust hår och med

mycket lockar.

Grindarna — vid deng stod, vill jag minnas, en äd vid vägen mot präst-gården. Alldeles intill den ena grindstolpen. Kas.ar4eträd vill jag minnas att det

Vat Det var stort och långa grenar och rikligt ucc blommor hängde sommar-

tid över mig.

Pet började rulla en och annan bil på väg mot Torreby och "Foss-kroken".

Det var ju bönderna annars, med sina hästskjutsar, som dominerade vägtrafi-

ken. När det var gudstjänst eller begravningar, bröllop i kyrkan, kom de som

hade hästar. Då kom de järnringar, som än idag Pons kvar i kyrkogårdsmuren

väl till pass. Där stod ekipagen med seldon och/eller grimma. De välbeställda

bönderna hade fina kärror och ninon Vintertid kom de med tjusiga slädar med

olika utstyrsel. De lite mindre välbeställda bönderna hade lite enklare ekipage.'

Visst kommer jag ihåg den bistre "klockaren", som då och då tog sig till

samhället eller skulle till kyrkan med häst och kärra. Jag var lite rädd för

"kläckarn". Han var lite ilsk ibland och jag tror att listen också var ilsk. Mest

rädd var jag, når han gick förbi.

Som läsaren kanske har förstått, så var min, far lärare i Kyrkskolan i Foss, Det

14

innebar att vi även bodde i samma hus, son' skolsalen var inrymd. Så var det

på den tiden.

Min mor tyckte inte så bra om, att vi bodde så nära en kyrkogård. Hon trindL

de nog ibland, att allt som var förknippat med död och gravar skulle påverka

även en liten gosse. jag ,tror inte, hon tyckte så bra om det själv. Det var ju

inte alltid glädjens hus precis.

Det var en del annat, som inte var glädje. Det var alla råttor och möss, som

fanns i skolhuset, Naturligtvis tassade dessa små palsklädda djur omkring lite

varstans. Det berättades för mej, hur de vaknade av mössens framfart i min

säng och på mitt ansikte. Det var kanske inte så bra. Min far fick arbeta hårt

och metodiskt för alt skapa bot mot invasionen alf mössen. Gips inhandlades

och han krossade glas, blandade .detta. Han kaöp sedan omkring i husets alla

vrår och fyllde alla skryrnslen, där de kunde tänkas ta sig in. Det lyckades till

sist något så när, sades det.

1935-1936 flyttade vi från skolhuset till ert nybyggt hus. Huset var det första

Boro-huset i halvfabrikat, som byggts i Munkedal. Del kom på järnväg och vir-

ket kördes med häst och vagn från järnvägen till byggplatsen. Det är mycket

som förändrats under dessa c:a 58 år. Enligt anteckningar så kostade det här

huset totalt 12 348:—. Bland annat grävdes grunden för hand av två karlar med

hjälp av häst och kärra. Jag tror att kärran kunde lasta 1 kbm.

Mycket av det jag nu skriver om, har naturligtvis berättats för mej. Det är

dessa berättelser plus albums fotografier och egna minnen, som blandats till

minne av en händelserik och lycklig barndom.

Lärarbostaden var nog ganska mysig och ombonad. Kanske berodde det på

att far tillverkade alla möblerna själv. Jag vet, an en hel del av möblernå hade

de måtten, så att de passade precis i de mm de var aysedda för. Det var riktiga

möbler av riktigt virke. Gira, zinka, limma — allt var välgjort. Jag kan än idag

inte riktigt begripa var och hur han kunde få ihop allt detta med så enkla

medel. Verktyg som fanns var; stämjärn, hyvel, rubank, hammare, strykmått,

vinkelhake och en enkel hyvelbänk, limtvingar och kniv. Far var utbildad fin-

möbelsnickare.

Under tiden i skolhuset lär följande lilla episod ha hänt. Jag satt i sanden på

skolgården framför verandan och grävde en grop i sanden. Jag hade plockat •

maskrosor och låtsades prata i telefon. "Vem skall dödas idag?" Det berodde

naturligtvis på, an jag hört kyrkvaktmästare Alfredsson tala om någon, som

skulle begravas. Jag var mycket inne hos paret Alfredsson. "Tant Alfredsson"

var mycket snäll och hon hade en katt som hette Suite. Den var mycket gam-

mal.

Åren gick och nu bodde vi ju i ett nytt hus. Vid sju års ålder började jag sko-

Ian. Och just i den skolan, vilken vi bodde i fornt. Där gjorde jag och mina

klasskamrater våra två första skolan Vår "fröken" hette Klara Nyqvist. Hon var

snäll och en bra lärare och hon kunde säga ifrån, men det var mycket sällan

hon behövde "ta i". Min "bokstavslåda" har jag kvar än idag.

Jag gick den kortaste vägen till skolan. Stigen jag använde, var förbi den

gamla Korskällan: Det var. brunnen med plåttaket, som höll hela stationsområ-

det med vatten på den tiden. Det var en liten vacker dal med nyponbuskar,

vildaplar, en liten bäck och alträd (Korskälledalen). Det var ju inte många

hundra meter upp till kyrkogården och sko/huset, men vi hade blivit uppma-

nade av fröken och våra föräldrar, an gå så tyst som möjligt över kyrkogården.

Vi skulle visa vördnad för de döda. Onekligen var det lite kusligt, at gå där

ibland.

I det lilla omIdädningsrumsnet, precis intill skoisalen, fanns väggfasta bänkar

och en liten koppartank hängde på väggen. Den skulle innehålla färskt dricks-'

vatten. Vattnet hämtades vid brunnen med pump bakom skolhuset. En liten

kran på tanken och vattnet rann i en tunn stråle ned i en emaljerad mugg.

Några krokar i väggen att hänga kläderna pd. En karnin som eldades med ved

Under kalla vintermånader. I det här rummet hängde vi kläderna, åt de med-

havda smörgåsarna och den unkna mjölken vi hade med oss hemifrån. Någon

kyl hade vi inte hört talas om. Ibland fanns det loppor också med till skolan.

Det var inte trevligt. Många gånger måste far lägga en lakan på golvet och mej

på detta, fönatt kunna plocka bort lopporna.

Minnena _fit själva kyrkobesöken är diffuå. I sjuårsåldern har jag några

minnen. Prästen eller kyrkoherden var en stor man. Jag kommer ihåg att han

alltid var klädd i svan. "Gubbarna" som satt i kyrkbänkarna och åt bröstkara-

meller och så småningom somnade där. Det där lär jag ha undrat över, varför

de satt i kyrkan och sov. Det fick knappast vi barn göra. Nog var det lite kne-

pig med vuxenvärlden även på den tiden.

16

Jag fick ju växa upp i en trygg familj de där åren. Det var många av mina

skolkamrater, som inte hade det så bra, som jag. Många barn, fick efter många

om och men ett par skor eller kängor och kläder av "Fattigvardsnämnden7,

som det hette då. Ofta gick det inte så värst rättvist till.

Ytterligare en liten händelse. "Fröken" försökte Med lite gymnastik, när bän-

karna flyttades åt sidan. Vi hoppade och viftade lite med armar och ben och vi

kastade en boll till varandra. Efter dessa övningar skulle vi åka buss till Kung-

liga I 17:s regemente i Uddevalla. Jag blev sjuk i öroninflammation och var

således inte med. Klassen åkte och fick av fröken en 2-öres kola för de hade

varit så duktiga. 117 bjöd på en slät bulle och varm choklad. Många hade inte

tidigare åkt buss.

Så kunde det gå till på 1930-talet.

Hå.Ge. Karlsson
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 93-1]]