Livet på Gästis 18-2 - Versionshistorik

Lennart: Lennart flyttade sidan Livet på Gästis till Livet på Gästis 18-2 utan att lämna en omdirigering

2026-04-18T09:09:30Z

Lennart flyttade sidan Livet på Gästis till Livet på Gästis 18-2 utan att lämna en omdirigering

← Äldre version	Versionen från 18 april 2026 kl. 11.09
(Ingen skillnad)

0:0:0:0:0:0:0:1: länk

2025-05-04T17:55:44Z

länk

← Äldre version		Versionen från 4 maj 2025 kl. 19.55
Rad 17:		Rad 17:
	Det var bekvämt och bra för oss ungkarlar att komma hit och äta. Vi hade så kallat abonnemangspris, betalade tre kronor och sjuttiofem öre för dagens huvudmål. Jag brukade sitta vid samma bord som Gustav och Algot.		Det var bekvämt och bra för oss ungkarlar att komma hit och äta. Vi hade så kallat abonnemangspris, betalade tre kronor och sjuttiofem öre för dagens huvudmål. Jag brukade sitta vid samma bord som Gustav och Algot.

	Gustav Gustavsson var anställd vid [[Hugo Sohlberg]]<nowiki/>s Cementgjuteri. Algot kallades ”den väldige” och var lastbilschaufför. Privat körde han en stor svart Mercedes. Gustav däremot hade en liten blåvit Ford Anglia. En som körde motorcykel var Harald i Tångenäbbet. Vi var lite ofina mot honom: Vågar du köra mc hem nu när du har druckit så mycket bärs? Han blev inte svaret skyldig; Det står inskrivet i mitt körkort att jag har rättighet att dricka så och så många flaskor.		Gustav Gustavsson var anställd vid [[Hugo Sohlberg]]<nowiki/>s [[Munkedals cementgjuteri\|Cementgjuteri]]. Algot kallades ”den väldige” och var lastbilschaufför. Privat körde han en stor svart Mercedes. Gustav däremot hade en liten blåvit Ford Anglia. En som körde motorcykel var Harald i Tångenäbbet. Vi var lite ofina mot honom: Vågar du köra mc hem nu när du har druckit så mycket bärs? Han blev inte svaret skyldig; Det står inskrivet i mitt körkort att jag har rättighet att dricka så och så många flaskor.

	Men innan han gav sig av ville han höra en liten musiksnutt. Han gick till jukeboxen som stod vid nordväggen, tryckte in ett mynt och valde ut en låttitel. Grammofonskivorna var av typen EP, 45-varvare. Det var mest aktuella schlagermelodier det handlade om, en del gamla Jules Sylvain-favoriter fanns också, lite dragspel förstås och en och annan militärmarsch. När jukeboxen stod tyst kunde det hända att Gustav Gustavsson sjöng en liten visstump, till exempel den här:		Men innan han gav sig av ville han höra en liten musiksnutt. Han gick till jukeboxen som stod vid nordväggen, tryckte in ett mynt och valde ut en låttitel. Grammofonskivorna var av typen EP, 45-varvare. Det var mest aktuella schlagermelodier det handlade om, en del gamla Jules Sylvain-favoriter fanns också, lite dragspel förstås och en och annan militärmarsch. När jukeboxen stod tyst kunde det hända att Gustav Gustavsson sjöng en liten visstump, till exempel den här:

Lennart: länkar

2022-08-28T09:31:22Z

länkar

← Äldre version		Versionen från 28 augusti 2022 kl. 11.31
Rad 47:		Rad 47:
	Just då kom Margit fram med det han beställt. Hon bar in ett närmast överfyllt fat med ångande varm potatis, tjocka korvar och stekta ägg.		Just då kom Margit fram med det han beställt. Hon bar in ett närmast överfyllt fat med ångande varm potatis, tjocka korvar och stekta ägg.

	Det var ett stort fat, sa Alvar, men det var lite på det! Då skrattade man vid borden runtomkring. Där var stoj och stim. Tjo och tjim. Johan i Lersik höll sig för magen, skrothandlare Landin sträckte på sig och lade huvudet på sned, han hörde lite dåligt.		Det var ett stort fat, sa Alvar, men det var lite på det! Då skrattade man vid borden runtomkring. Där var stoj och stim. Tjo och tjim. Johan i Lersik höll sig för magen, skrothandlare [[Landin]] sträckte på sig och lade huvudet på sned, han hörde lite dåligt.

	Johan i Lersik, i folkmun kallad ”Lersige-Johan”, hade en gång i tiden varit medhjälpare till den kände kreaturhandlaren Ferdinand Millingen i Millingeröd. De samlade ihop koflockar och drev dem landvägen till Norge för att sälja dem. Nu var Johan pensionär sedan länge. Den här dagen hade jag sett honom när han var på väg till sitt stamlokus. Han hade gått ute på Kvistrumsbron och kryssat sig fram i den täta biltrafiken. På den tiden gick ju Rikstvåan genom samhället och särskilt sommartid var bilarna många. Men nu var han lyckligt inne på Gästis. Axel Nilsson i Ekelunden kom också in, han hade sällskap med en man från Foss väster som kallades ”Hôsspas”. Allt var frid och fröjd.		Johan i Lersik, i folkmun kallad ”Lersige-Johan”, hade en gång i tiden varit medhjälpare till den kände kreaturhandlaren Ferdinand Millingen i Millingeröd. De samlade ihop koflockar och drev dem landvägen till Norge för att sälja dem. Nu var Johan pensionär sedan länge. Den här dagen hade jag sett honom när han var på väg till sitt stamlokus. Han hade gått ute på Kvistrumsbron och kryssat sig fram i den täta biltrafiken. På den tiden gick ju Rikstvåan genom samhället och särskilt sommartid var bilarna många. Men nu var han lyckligt inne på Gästis. Axel Nilsson i Ekelunden kom också in, han hade sällskap med en man från Foss väster som kallades ”Hôsspas”. Allt var frid och fröjd.

Lennart: länkar

2022-08-27T10:56:50Z

länkar

← Äldre version		Versionen från 27 augusti 2022 kl. 12.56
Rad 1:		Rad 1:
	'''Livet på Gästis'''		'''Livet på Gästis'''

	En karl från Skaveröd kom och knackade på hos slaktare Larsson i Stale men denne var inte hemma. Var är han? Fru Larsson svarade: Ja, han sitter väl nere på Kvistrum och dricker sin sura dricka.		En karl från Skaveröd kom och knackade på hos slaktare Larsson i Stale men denne var inte hemma. Var är han? Fru Larsson svarade: Ja, han sitter väl nere på [[Kviström\|Kvistrum]] och dricker sin sura dricka.

	Denna förmodan visade sig vara riktig. Larsson återfanns på Gästgivaregården, närmare bestämt i undervåningens serveringslokal som också fungerade som ölstuga. Där satt han tillsammans med Harald i Kasa, Bror i Lia, Ernst i Snipen och andra kumpaner. Nu skall jag sannerligen ha en dricka! sa han.		Denna förmodan visade sig vara riktig. Larsson återfanns på Gästgivaregården, närmare bestämt i undervåningens serveringslokal som också fungerade som ölstuga. Där satt han tillsammans med Harald i Kasa, Bror i Lia, Ernst i Snipen och andra kumpaner. Nu skall jag sannerligen ha en dricka! sa han.

Lennart: styckebrytning

2022-08-19T10:16:41Z

styckebrytning

← Äldre version		Versionen från 19 augusti 2022 kl. 12.16
Rad 10:		Rad 10:

	Var försiktig med porterhanden, sa Johan i Kvarna, portern skummar mer än pilsnern och glaset kan bli fullt fortare än du tror. Johan i Kvarna var en av stamgästerna på Gästis, jovialisk och populär, han föredrog ljus lager. Han kunde berätta om restriktionstider då det fanns möjlighet att ta in ” skattefritt”, en klass Ett maltdryck, motsvarighet till senare tiders Lyckholms Ljusa. Rättare Brynolf Sjödin beställde en ”räva” när han ville ha skattefritt.		Var försiktig med porterhanden, sa Johan i Kvarna, portern skummar mer än pilsnern och glaset kan bli fullt fortare än du tror. Johan i Kvarna var en av stamgästerna på Gästis, jovialisk och populär, han föredrog ljus lager. Han kunde berätta om restriktionstider då det fanns möjlighet att ta in ” skattefritt”, en klass Ett maltdryck, motsvarighet till senare tiders Lyckholms Ljusa. Rättare Brynolf Sjödin beställde en ”räva” när han ville ha skattefritt.



	Mitt i salen stod ett stort bord med bröd, smör, sill och ost. Tallrikar stod uppstaplade. Salt och kryddor fick man ta från ett litet bord som stod nära ingången. Beställda maträtter bars ut direkt från köket som låg mot söder. Det var antingen Margit eller Ida som kom med maten, de två var de mest kända servitriserna i slutet av 1950-talet.		Mitt i salen stod ett stort bord med bröd, smör, sill och ost. Tallrikar stod uppstaplade. Salt och kryddor fick man ta från ett litet bord som stod nära ingången. Beställda maträtter bars ut direkt från köket som låg mot söder. Det var antingen Margit eller Ida som kom med maten, de två var de mest kända servitriserna i slutet av 1950-talet.

	Det var bekvämt och bra för oss ungkarlar att komma hit och äta. Vi hade så kallat abonnemangspris, betalade tre kronor och sjuttiofem öre för dagens huvudmål. Jag brukade sitta vid samma bord som Gustav och Algot.		Det var bekvämt och bra för oss ungkarlar att komma hit och äta. Vi hade så kallat abonnemangspris, betalade tre kronor och sjuttiofem öre för dagens huvudmål. Jag brukade sitta vid samma bord som Gustav och Algot.

	Gustav Gustavsson var anställd vid Hugo ~~Sohlbergs~~ Cementgjuteri. Algot kallades ”den väldige” och var lastbilschaufför. Privat körde han en stor svart Mercedes. Gustav däremot hade en liten blåvit Ford Anglia. En som körde motorcykel var Harald i Tångenäbbet. Vi var lite ofina mot honom: Vågar du köra mc hem nu när du har druckit så mycket bärs? Han blev inte svaret skyldig; Det står inskrivet i mitt körkort att jag har rättighet att dricka så och så många flaskor.		Gustav Gustavsson var anställd vid [[Hugo Sohlberg]]<nowiki/>s Cementgjuteri. Algot kallades ”den väldige” och var lastbilschaufför. Privat körde han en stor svart Mercedes. Gustav däremot hade en liten blåvit Ford Anglia. En som körde motorcykel var Harald i Tångenäbbet. Vi var lite ofina mot honom: Vågar du köra mc hem nu när du har druckit så mycket bärs? Han blev inte svaret skyldig; Det står inskrivet i mitt körkort att jag har rättighet att dricka så och så många flaskor.

	Men innan han gav sig av ville han höra en liten musiksnutt. Han gick till jukeboxen som stod vid nordväggen, tryckte in ett mynt och valde ut en låttitel. Grammofonskivorna var av typen EP, 45-varvare. Det var mest aktuella schlagermelodier det handlade om, en del gamla Jules Sylvain-favoriter fanns också, lite dragspel förstås och en och annan militärmarsch. När jukeboxen stod tyst kunde det hända att Gustav Gustavsson sjöng en liten visstump, till exempel den här:		Men innan han gav sig av ville han höra en liten musiksnutt. Han gick till jukeboxen som stod vid nordväggen, tryckte in ett mynt och valde ut en låttitel. Grammofonskivorna var av typen EP, 45-varvare. Det var mest aktuella schlagermelodier det handlade om, en del gamla Jules Sylvain-favoriter fanns också, lite dragspel förstås och en och annan militärmarsch. När jukeboxen stod tyst kunde det hända att Gustav Gustavsson sjöng en liten visstump, till exempel den här:


	~~''Av landsfiskal Sjöblom i Munkedal blev jag tagen.''~~

	'' ~~Han sa: Min gosse, du bör nog tänka på lagen!~~''		''Av landsfiskal Sjöblom i Munkedal blev jag tagen.''

	'' ~~Men nu jag jobbar och mina läxor jag sköter.~~''		''Han sa: Min gosse, du bör nog tänka på lagen!''

	'' På sista löningen'' stod ''det avdrag för böter.''		''Men nu jag jobbar och mina läxor jag sköter.''

			''På sista löningen'' stod ''det avdrag för böter.''

	Åke Henriksson, ”Örnen”, lyssnade med road min. Han var nämligen vaktmästare i det närbelägna tingshuset. Där bodde han också i övervåningen tillsammans med sin fru Ida och det var just den Ida som serverade oss här på Gästis. På lediga stunder kom Åke ofta hit ner och tog sig en bira. Han hade alltid sina tre viktiga listor med sig; det var dels föredragningslistan, sedan SJ:s tågtidtabell och slutligen och inte minst viktig Gästgivargårdens meny. Efter rättsförhandlingar var det många deltagare som behövde en bit mat och det var också bra att veta när tåget skulle gå.		Åke Henriksson, ”Örnen”, lyssnade med road min. Han var nämligen vaktmästare i det närbelägna tingshuset. Där bodde han också i övervåningen tillsammans med sin fru Ida och det var just den Ida som serverade oss här på Gästis. På lediga stunder kom Åke ofta hit ner och tog sig en bira. Han hade alltid sina tre viktiga listor med sig; det var dels föredragningslistan, sedan SJ:s tågtidtabell och slutligen och inte minst viktig Gästgivargårdens meny. Efter rättsförhandlingar var det många deltagare som behövde en bit mat och det var också bra att veta när tåget skulle gå.

	Åke berättade om en av Gästis mer kända öldrickare, Kalle Pripp, som också vid ett tillfälle varit tågresenär. Kalle hade vunnit några tusen på tips, slog på stort och bjöd några polare på en festresa till Uddevalla för att besöka Nypan (Rane I och Rane II, en restaurang på Trädgårdsgatan). En av de inbjudna var		Åke berättade om en av Gästis mer kända öldrickare, Kalle Pripp, som också vid ett tillfälle varit tågresenär. Kalle hade vunnit några tusen på tips, slog på stort och bjöd några polare på en festresa till Uddevalla för att besöka Nypan (Rane I och Rane II, en restaurang på Trädgårdsgatan). En av de inbjudna var ”Rosenthal”. Sällskapet stod på perrongen vid Munkedals Central när Kalle upptäckte att Rosenthals galoscher inte var i bästa skick.

	”Rosenthal”. Sällskapet stod på perrongen vid Munkedals Central när Kalle upptäckte att Rosenthals galoscher inte var i bästa skick.

	Du har taskiga galoscher, sa han och tog upp en femtiolapp och gav vännen. Du får inte åka tillsammans med mig på tåget med sådana galoscher. Gå in på station och pollettera dem till Uddevalla!

	Åke nämnde också att Kalle Pripp hade en som han sa ”anmärkningsvärd nasus”. Kalles näsa var nämligen ganska stor och demonstrerade olika nyanser av blå färg. En storögd gosse pekade: Mamma, har farbrorn fått blåbärskräm på näsan?

	Men en som hade en ännu mer spektakulär näsa var Uddevallaoriginalet Ola D. Var han någon gång i Munkedal besökte han givetvis Gästis. Olas näsa var mjuk och blöt, blå och violett till färgen och översållad av små svarta prickar. Ett ungt par satt vid fönsterbord och åt sin söndagslunch. De betraktade honom med visst intresse.

	~~Ola märkte det~~ och ~~gick fram till dem~~. ~~Jag ser att herrskapet tittar~~ på ~~min stora näsa, sa han, men det skall jag säga herrskapet att det är pormaskar alltsammans! Smaklig måltid~~. ~~Och så lyfte han~~ på ~~sin tunga skinnmössa~~ och ~~hälsade avmätt. Go medda~~! ~~sa han.~~		Du har taskiga galoscher, sa han och tog upp en femtiolapp och gav vännen. Du får inte åka tillsammans med mig på tåget med sådana galoscher. Gå in på station och pollettera dem till Uddevalla!

	~~Det unga paret~~ hade ~~aldrig varit på Gästis förr och de kom inte tillbaka~~. ~~Tillfälliga gäster fanns annars mest~~ var ~~dag~~. ~~De flesta kände vi inte~~, ~~några var bekanta. En gång kom Alvar in. Han satte sig hos mig och Gustav.~~		Åke nämnde också att Kalle Pripp hade en som han sa ”anmärkningsvärd nasus”. Kalles näsa var nämligen ganska stor och demonstrerade olika nyanser av blå färg. En storögd gosse pekade: Mamma, har farbrorn fått blåbärskräm på näsan?

	Men ~~har~~ inte ~~du maten~~ hos ~~din principal? Brukar inte du äta middag med hans familj?~~		Men en som hade en ännu mer spektakulär näsa var Uddevallaoriginalet Ola D. Var han någon gång i Munkedal besökte han givetvis Gästis. Olas näsa var mjuk och blöt, blå och violett till färgen och översållad av små svarta prickar. Ett ungt par satt vid fönsterbord och åt sin söndagslunch. De betraktade honom med visst intresse. Ola märkte det och gick fram till dem. Jag ser att herrskapet tittar på min stora näsa, sa han, men det skall jag säga herrskapet att det är pormaskar alltsammans! Smaklig måltid. Och så lyfte han på sin tunga skinnmössa och hälsade avmätt. Go medda! sa han. Det unga paret hade aldrig varit på Gästis förr och de kom inte tillbaka. Tillfälliga gäster fanns annars mest var dag. De flesta kände vi inte, några var bekanta. En gång kom Alvar in. Han satte sig hos mig och Gustav.

	~~Jo, det gjorde han och erkände att han just hade suttit vid deras bord och spisat.~~ Men~~, sa han, en horngädda~~ med ~~en massa gröna ben – för tre personer! – det är ju rena svältkosten …~~		Men har inte du maten hos din principal? Brukar inte du äta middag med hans familj?

	~~Just då kom Margit fram med~~ det han ~~beställt~~. ~~Hon bar in ett närmast överfyllt fat~~ med ~~ångande varm potatis, tjocka korvar och stekta ägg.~~		Jo, det gjorde han och erkände att han just hade suttit vid deras bord och spisat. Men, sa han, en horngädda med en massa gröna ben – för tre personer! – det är ju rena svältkosten …

	~~Det var~~ ett ~~stort~~ fat, ~~sa Alvar, men det var lite på det! Då skrattade man vid borden runtomkring. Där var stoj och stim. Tjo och tjim. Johan i Lersik höll sig för magen, skrothandlare Landin sträckte på sig~~ och ~~lade huvudet på sned, han hörde lite dåligt~~.		Just då kom Margit fram med det han beställt. Hon bar in ett närmast överfyllt fat med ångande varm potatis, tjocka korvar och stekta ägg.

	~~Johan i Lersik~~, ~~i folkmun kallad ”Lersige-Johan”~~, ~~hade en gång i tiden varit medhjälpare till den kände kreaturhandlaren Ferdinand Millingen i Millingeröd~~. ~~De samlade ihop koflockar~~ och ~~drev dem landvägen till Norge för att sälja dem~~. ~~Nu var~~ Johan ~~pensionär sedan länge. Den här dagen hade jag sett honom när han var~~ på ~~väg till sitt stamlokus. Han hade gått ute~~ på ~~Kvistrumsbron och kryssat sig fram i den täta biltrafiken~~. ~~På den tiden gick ju Rikstvåan genom samhället~~		Det var ett stort fat, sa Alvar, men det var lite på det! Då skrattade man vid borden runtomkring. Där var stoj och stim. Tjo och tjim. Johan i Lersik höll sig för magen, skrothandlare Landin sträckte på sig och lade huvudet på sned, han hörde lite dåligt.

	och särskilt sommartid var bilarna många. Men nu var han lyckligt inne på Gästis. Axel Nilsson i Ekelunden kom också in, han hade sällskap med en man från Foss väster som kallades ”Hôsspas”. Allt var frid och fröjd.		Johan i Lersik, i folkmun kallad ”Lersige-Johan”, hade en gång i tiden varit medhjälpare till den kände kreaturhandlaren Ferdinand Millingen i Millingeröd. De samlade ihop koflockar och drev dem landvägen till Norge för att sälja dem. Nu var Johan pensionär sedan länge. Den här dagen hade jag sett honom när han var på väg till sitt stamlokus. Han hade gått ute på Kvistrumsbron och kryssat sig fram i den täta biltrafiken. På den tiden gick ju Rikstvåan genom samhället och särskilt sommartid var bilarna många. Men nu var han lyckligt inne på Gästis. Axel Nilsson i Ekelunden kom också in, han hade sällskap med en man från Foss väster som kallades ”Hôsspas”. Allt var frid och fröjd.

	Men plötsligt slogs dörren upp och det blev alldeles tyst i den annars så larmande salen. Det var polisman Kring som stod där och lät blicken söka runt. Oskar Kring var uniformerad och batongen hade han med sig. Ute på gården stod polis Alfred och vaktade och han var beväpnad med sabel. Det verkade som om de sökte efter någon. Ja, så var det. Kring frågade med barsk stämma: Finns här någon som kallas för ”Vresige Johan”?		Men plötsligt slogs dörren upp och det blev alldeles tyst i den annars så larmande salen. Det var polisman Kring som stod där och lät blicken söka runt. Oskar Kring var uniformerad och batongen hade han med sig. Ute på gården stod polis Alfred och vaktade och han var beväpnad med sabel. Det verkade som om de sökte efter någon. Ja, så var det. Kring frågade med barsk stämma: Finns här någon som kallas för ”Vresige Johan”?

	Nä, men Lersige-Johan.		Nä, men Lersige-Johan.

	''Yngve Carlsson''		''Yngve Carlsson''
	[[Kategori:Munkedalsbygden]]		[[Kategori:Munkedalsbygden]]
	[[Kategori:Munkedalsbygden 18-2]]		[[Kategori:Munkedalsbygden 18-2]]

Lennart den 15 augusti 2022 kl. 17.21

2022-08-15T17:21:08Z

← Äldre version		Versionen från 15 augusti 2022 kl. 19.21
Rad 62:		Rad 62:

	''Yngve Carlsson''		''Yngve Carlsson''
			[[Kategori:Munkedalsbygden]]
			[[Kategori:Munkedalsbygden 18-2]]

Lennart: Ny sida

2022-08-15T17:20:51Z

Ny sida

Ny sida

'''Livet på Gästis'''

En karl från Skaveröd kom och knackade på hos slaktare Larsson i Stale men denne var inte hemma. Var är han? Fru Larsson svarade: Ja, han sitter väl nere på Kvistrum och dricker sin sura dricka.

Denna förmodan visade sig vara riktig. Larsson återfanns på Gästgivaregården, närmare bestämt i undervåningens serveringslokal som också fungerade som ölstuga. Där satt han tillsammans med Harald i Kasa, Bror i Lia, Ernst i Snipen och andra kumpaner. Nu skall jag sannerligen ha en dricka! sa han.

Och August i Jonshogen, som också satt där, underströk: Pripp & Pilt ska det vara! Det var Pripp & Son han menade, det kända bryggeriet i Göteborg, föregångare till Pripp &Lyckholm. Utom detta fanns här på västkusten en del andra kända bryggerier. Utsiktens bryggeri i Uddevalla var ett, Karlssons i Lysekil ett annat.

Med ordet ”dricka” avsågs ofta vanlig pilsner, så kallad ”päsa”. Det var det som dracks mest. Sa man ”drick” menades däremot svagdricka. Naturligtvis fanns det också Carnegie porter, ett mörkt mustigt öl. Ofta blandade man den med päsa, slog ihop porter och pilsner i glaset. Två halvflaskor päsa och en porter var den ideala blandningen.

Var försiktig med porterhanden, sa Johan i Kvarna, portern skummar mer än pilsnern och glaset kan bli fullt fortare än du tror. Johan i Kvarna var en av stamgästerna på Gästis, jovialisk och populär, han föredrog ljus lager. Han kunde berätta om restriktionstider då det fanns möjlighet att ta in ” skattefritt”, en klass Ett maltdryck, motsvarighet till senare tiders Lyckholms Ljusa. Rättare Brynolf Sjödin beställde en ”räva” när han ville ha skattefritt.

Mitt i salen stod ett stort bord med bröd, smör, sill och ost. Tallrikar stod uppstaplade. Salt och kryddor fick man ta från ett litet bord som stod nära ingången. Beställda maträtter bars ut direkt från köket som låg mot söder. Det var antingen Margit eller Ida som kom med maten, de två var de mest kända servitriserna i slutet av 1950-talet.

Det var bekvämt och bra för oss ungkarlar att komma hit och äta. Vi hade så kallat abonnemangspris, betalade tre kronor och sjuttiofem öre för dagens huvudmål. Jag brukade sitta vid samma bord som Gustav och Algot.

Gustav Gustavsson var anställd vid Hugo Sohlbergs Cementgjuteri. Algot kallades ”den väldige” och var lastbilschaufför. Privat körde han en stor svart Mercedes. Gustav däremot hade en liten blåvit Ford Anglia. En som körde motorcykel var Harald i Tångenäbbet. Vi var lite ofina mot honom: Vågar du köra mc hem nu när du har druckit så mycket bärs? Han blev inte svaret skyldig; Det står inskrivet i mitt körkort att jag har rättighet att dricka så och så många flaskor.

Men innan han gav sig av ville han höra en liten musiksnutt. Han gick till jukeboxen som stod vid nordväggen, tryckte in ett mynt och valde ut en låttitel. Grammofonskivorna var av typen EP, 45-varvare. Det var mest aktuella schlagermelodier det handlade om, en del gamla Jules Sylvain-favoriter fanns också, lite dragspel förstås och en och annan militärmarsch. När jukeboxen stod tyst kunde det hända att Gustav Gustavsson sjöng en liten visstump, till exempel den här:

''Av landsfiskal Sjöblom i Munkedal blev jag tagen.''

'' Han sa: Min gosse, du bör nog tänka på lagen!''

'' Men nu jag jobbar och mina läxor jag sköter.''

'' På sista löningen'' stod ''det avdrag för böter.''

Åke Henriksson, ”Örnen”, lyssnade med road min. Han var nämligen vaktmästare i det närbelägna tingshuset. Där bodde han också i övervåningen tillsammans med sin fru Ida och det var just den Ida som serverade oss här på Gästis. På lediga stunder kom Åke ofta hit ner och tog sig en bira. Han hade alltid sina tre viktiga listor med sig; det var dels föredragningslistan, sedan SJ:s tågtidtabell och slutligen och inte minst viktig Gästgivargårdens meny. Efter rättsförhandlingar var det många deltagare som behövde en bit mat och det var också bra att veta när tåget skulle gå.

Åke berättade om en av Gästis mer kända öldrickare, Kalle Pripp, som också vid ett tillfälle varit tågresenär. Kalle hade vunnit några tusen på tips, slog på stort och bjöd några polare på en festresa till Uddevalla för att besöka Nypan (Rane I och Rane II, en restaurang på Trädgårdsgatan). En av de inbjudna var

”Rosenthal”. Sällskapet stod på perrongen vid Munkedals Central när Kalle upptäckte att Rosenthals galoscher inte var i bästa skick.

Du har taskiga galoscher, sa han och tog upp en femtiolapp och gav vännen. Du får inte åka tillsammans med mig på tåget med sådana galoscher. Gå in på station och pollettera dem till Uddevalla!

Åke nämnde också att Kalle Pripp hade en som han sa ”anmärkningsvärd nasus”. Kalles näsa var nämligen ganska stor och demonstrerade olika nyanser av blå färg. En storögd gosse pekade: Mamma, har farbrorn fått blåbärskräm på näsan?

Men en som hade en ännu mer spektakulär näsa var Uddevallaoriginalet Ola D. Var han någon gång i Munkedal besökte han givetvis Gästis. Olas näsa var mjuk och blöt, blå och violett till färgen och översållad av små svarta prickar. Ett ungt par satt vid fönsterbord och åt sin söndagslunch. De betraktade honom med visst intresse.

Ola märkte det och gick fram till dem. Jag ser att herrskapet tittar på min stora näsa, sa han, men det skall jag säga herrskapet att det är pormaskar alltsammans! Smaklig måltid. Och så lyfte han på sin tunga skinnmössa och hälsade avmätt. Go medda! sa han.

Det unga paret hade aldrig varit på Gästis förr och de kom inte tillbaka. Tillfälliga gäster fanns annars mest var dag. De flesta kände vi inte, några var bekanta. En gång kom Alvar in. Han satte sig hos mig och Gustav.

Men har inte du maten hos din principal? Brukar inte du äta middag med hans familj?

Jo, det gjorde han och erkände att han just hade suttit vid deras bord och spisat. Men, sa han, en horngädda med en massa gröna ben – för tre personer! – det är ju rena svältkosten …

Just då kom Margit fram med det han beställt. Hon bar in ett närmast överfyllt fat med ångande varm potatis, tjocka korvar och stekta ägg.

Det var ett stort fat, sa Alvar, men det var lite på det! Då skrattade man vid borden runtomkring. Där var stoj och stim. Tjo och tjim. Johan i Lersik höll sig för magen, skrothandlare Landin sträckte på sig och lade huvudet på sned, han hörde lite dåligt.

Johan i Lersik, i folkmun kallad ”Lersige-Johan”, hade en gång i tiden varit medhjälpare till den kände kreaturhandlaren Ferdinand Millingen i Millingeröd. De samlade ihop koflockar och drev dem landvägen till Norge för att sälja dem. Nu var Johan pensionär sedan länge. Den här dagen hade jag sett honom när han var på väg till sitt stamlokus. Han hade gått ute på Kvistrumsbron och kryssat sig fram i den täta biltrafiken. På den tiden gick ju Rikstvåan genom samhället

och särskilt sommartid var bilarna många. Men nu var han lyckligt inne på Gästis. Axel Nilsson i Ekelunden kom också in, han hade sällskap med en man från Foss väster som kallades ”Hôsspas”. Allt var frid och fröjd.

Men plötsligt slogs dörren upp och det blev alldeles tyst i den annars så larmande salen. Det var polisman Kring som stod där och lät blicken söka runt. Oskar Kring var uniformerad och batongen hade han med sig. Ute på gården stod polis Alfred och vaktade och han var beväpnad med sabel. Det verkade som om de sökte efter någon. Ja, så var det. Kring frågade med barsk stämma: Finns här någon som kallas för ”Vresige Johan”?

Nä, men Lersige-Johan.

''Yngve Carlsson''