Torp bruk Träsliperiverk 16-2 - Versionshistorik

Lennart: Lennart flyttade sidan Torp bruk Träsliperiverk till Torp bruk Träsliperiverk 16-2 utan att lämna en omdirigering

2026-04-16T18:02:03Z

Lennart flyttade sidan Torp bruk Träsliperiverk till Torp bruk Träsliperiverk 16-2 utan att lämna en omdirigering

← Äldre version	Versionen från 16 april 2026 kl. 20.02
(Ingen skillnad)

Lennart: /* Torps Bruk. Del: 2 */ mellanslag borttagna

2025-03-09T10:34:31Z

Torps Bruk. Del: 2: mellanslag borttagna

← Äldre version		Versionen från 9 mars 2025 kl. 12.34
Rad 35:		Rad 35:
	Det var liv och rörelse över Torp med dess många sågar, kvarnar, lantbruk och annan verksamhet.		Det var liv och rörelse över Torp med dess många sågar, kvarnar, lantbruk och annan verksamhet.

			Transporten av balarna från sliperiet till '''Saltkällan''' gick på gamla vägen, öster [[Kärnsjön]], upp mot '''Hästskedets vägkors''', en lång stigning på nära två kilometer. Den gamla vägen gick huvudsakligen öster om nuvarande väg. Första stället man kom fram till var gården '''Ekenäs''', en liten röd stuga. Ett stycke norr om '''Ekenäs''' intill berget med det gamla värnet, går vägen upp mot '''domarringen'''. Vidare ett hundratal meter från domarringen, intill vägkanten, finns '''tre små stenar''' resta. Kanske gravar? Norr om vägen ligger ett litet berg, som man förr kallade '''Tattarberget'''. Det sägs att –”en kvinna av vandringsfolket ligger begravd där”. Mellan stensättningarna brukade förr medlemmar av resandefolket stanna till och slå läger och kanske var det här man tidigare hade marknadsplats och hade hästkapplöpningar. Lite längre fram där gamla och nya färdvägarna möts, vid '''Hästeskedet''', fanns förr vid bergets södra del en stuga där man sålde brännvin och där man fick en styrketår. ”Gubben på Hästeskedet” levererade brännvin utan betalning. Man fick däremot betala för att titta på ”Gubbens” porslinshund, som han hade inne i kammaren. Under tiden, som visningen pågick fyllde ”Gubben” på brännvinskaggarna, som man haft med sig, till motsvarande mängd som visningen kostade. Förr låg också vid '''Hästeskedet''' en skjutsstation för hästbyten.

	Transporten av balarna från sliperiet till '''Saltkällan''' gick på gamla vägen, öster [[Kärnsjön]], upp mot '''Hästskedets vägkors''', en lång stigning på nära två kilometer. Den gamla vägen gick huvudsakligen öster om nuvarande väg. Första stället man kom fram till var gården '''Ekenäs''',

	en liten röd stuga. Ett stycke norr om '''Ekenäs''' intill berget med det gamla värnet, går vägen upp mot '''~~dommarringen~~'''. Vidare ett hundratal meter från ~~dommarringen~~, intill vägkanten, finns '''tre små stenar''' resta. Kanske gravar? Norr om vägen ligger ett litet berg, som man förr kallade '''Tattarberget'''. Det sägs att –”en kvinna av vandringsfolket ligger begravd där”. Mellan stensättningarna brukade förr medlemmar av resandefolket stanna till och slå läger och kanske var det här man tidigare hade marknadsplats och hade hästkapplöpningar. Lite längre fram där gamla och nya färdvägarna möts, vid '''Hästeskedet''', fanns förr vid bergets södra del en stuga där man sålde brännvin och där man fick en styrketår. ”Gubben på Hästeskedet” levererade brännvin utan betalning. Man fick däremot betala för att titta på ”Gubbens” porslinshund, som han hade inne i kammaren. Under tiden, som visningen pågick

	fyllde ”Gubben” på brännvinskaggarna, som man haft med sig, till motsvarande mängd som visningen kostade. Förr låg också vid '''Hästeskedet''' en skjutsstation för hästbyten.



	Någon dryg kilometer söder ut vid torpet '''Brållehagen''' på Skaveröds ägor kunde nästa styrketår intas. Damerna på torpet serverade gärna och länge. Vad som berättades var att kvaliteten och styrkan var mycket hög. Stengrunderna, där de gamla lönnkrogarna låg, finns kvar än i dag.		Någon dryg kilometer söder ut vid torpet '''Brållehagen''' på Skaveröds ägor kunde nästa styrketår intas. Damerna på torpet serverade gärna och länge. Vad som berättades var att kvaliteten och styrkan var mycket hög. Stengrunderna, där de gamla lönnkrogarna låg, finns kvar än i dag.



	Lite söder om '''Brållehagen''' vid gården '''Stallmyren''' serverades kaffe, smörgås och supar för den eller dom hungriga och törstiga. Hästarna vattnades i ”'''Stallmyrdapen”''' och fick säkert behövlig vila. En bit ner i Lyckebacken vid gården '''Kleven''' kunde eventuella seltyg ses över och repareras av sadelmakaren Anders Jansson.		Lite söder om '''Brållehagen''' vid gården '''Stallmyren''' serverades kaffe, smörgås och supar för den eller dom hungriga och törstiga. Hästarna vattnades i ”'''Stallmyrdapen”''' och fick säkert behövlig vila. En bit ner i Lyckebacken vid gården '''Kleven''' kunde eventuella seltyg ses över och repareras av sadelmakaren Anders Jansson.


	Längre ner i backen var den besvärligaste delen av vägen ”'''Hästebräcka”''' en brant, som i båda riktningar var omtalat svårkörd. Ofta fick man spänna till extra drag- eller bromshjälp framför respektive bakom ekipagen, för att klara hästarna och lasten. Efter denna etapp fanns möjlighet att handla vid '''Munkedals Herrgårds Bränneri''' om så önskades.		Längre ner i backen var den besvärligaste delen av vägen ”'''Hästebräcka”''' en brant, som i båda riktningar var omtalat svårkörd. Ofta fick man spänna till extra drag- eller bromshjälp framför respektive bakom ekipagen, för att klara hästarna och lasten. Efter denna etapp fanns möjlighet att handla vid '''Munkedals Herrgårds Bränneri''' om så önskades.


	Resterande vägsträcka till '''Saltkällans gamla hamn''' var säkert enklare transportmässigt om inte stoppet vid '''Kvistrums Gästgiveri''' blev för långvarigt.		Resterande vägsträcka till '''Saltkällans gamla hamn''' var säkert enklare transportmässigt om inte stoppet vid '''Kvistrums Gästgiveri''' blev för långvarigt.

Lennart: Länk

2024-02-12T10:46:44Z

Länk

← Äldre version		Versionen från 12 februari 2024 kl. 12.46
Rad 2:		Rad 2:


	Området kring de båda älvarna, Munkedalsälven och Örekilsälven, kom genom tillgången till vattenkraft att industrialiseras tidigt. Båda älvarna användes på 1600-talet som flottningsleder och redan under tidigt 1700-tal hade såg – och kvarn verksamheter fått stor omfattning. Utmed Örekilsälvens lopp, nedströms ~~Kärnsjöns~~ södra del, ligger gården Torp. Den ägdes tidigt av intressenter i de såg- och kvarnverk, som anlades utmed vattenfallen.[[Fil:Torps bruk.jpg\|miniatyr]]		Området kring de båda älvarna, Munkedalsälven och Örekilsälven, kom genom tillgången till vattenkraft att industrialiseras tidigt. Båda älvarna användes på 1600-talet som flottningsleder och redan under tidigt 1700-tal hade såg – och kvarn verksamheter fått stor omfattning. Utmed Örekilsälvens lopp, nedströms [[Kärnsjön]]<nowiki/>s södra del, ligger gården Torp. Den ägdes tidigt av intressenter i de såg- och kvarnverk, som anlades utmed vattenfallen.[[Fil:Torps bruk.jpg\|miniatyr]]

	=== '''Torps Bruk Träsliperiverk.''' ===		=== '''Torps Bruk Träsliperiverk.''' ===
Rad 37:		Rad 37:


	Transporten av balarna från sliperiet till '''Saltkällan''' gick på gamla vägen, öster Kärnsjön, upp mot '''Hästskedets vägkors''', en lång stigning på nära två kilometer. Den gamla vägen gick huvudsakligen öster om nuvarande väg. Första stället man kom fram till var gården '''Ekenäs''',		Transporten av balarna från sliperiet till '''Saltkällan''' gick på gamla vägen, öster [[Kärnsjön]], upp mot '''Hästskedets vägkors''', en lång stigning på nära två kilometer. Den gamla vägen gick huvudsakligen öster om nuvarande väg. Första stället man kom fram till var gården '''Ekenäs''',

	en liten röd stuga. Ett stycke norr om '''Ekenäs''' intill berget med det gamla värnet, går vägen upp mot '''dommarringen'''. Vidare ett hundratal meter från dommarringen, intill vägkanten, finns '''tre små stenar''' resta. Kanske gravar? Norr om vägen ligger ett litet berg, som man förr kallade '''Tattarberget'''. Det sägs att –”en kvinna av vandringsfolket ligger begravd där”. Mellan stensättningarna brukade förr medlemmar av resandefolket stanna till och slå läger och kanske var det här man tidigare hade marknadsplats och hade hästkapplöpningar. Lite längre fram där gamla och nya färdvägarna möts, vid '''Hästeskedet''', fanns förr vid bergets södra del en stuga där man sålde brännvin och där man fick en styrketår. ”Gubben på Hästeskedet” levererade brännvin utan betalning. Man fick däremot betala för att titta på ”Gubbens” porslinshund, som han hade inne i kammaren. Under tiden, som visningen pågick		en liten röd stuga. Ett stycke norr om '''Ekenäs''' intill berget med det gamla värnet, går vägen upp mot '''dommarringen'''. Vidare ett hundratal meter från dommarringen, intill vägkanten, finns '''tre små stenar''' resta. Kanske gravar? Norr om vägen ligger ett litet berg, som man förr kallade '''Tattarberget'''. Det sägs att –”en kvinna av vandringsfolket ligger begravd där”. Mellan stensättningarna brukade förr medlemmar av resandefolket stanna till och slå läger och kanske var det här man tidigare hade marknadsplats och hade hästkapplöpningar. Lite längre fram där gamla och nya färdvägarna möts, vid '''Hästeskedet''', fanns förr vid bergets södra del en stuga där man sålde brännvin och där man fick en styrketår. ”Gubben på Hästeskedet” levererade brännvin utan betalning. Man fick däremot betala för att titta på ”Gubbens” porslinshund, som han hade inne i kammaren. Under tiden, som visningen pågick

Lennart: Länk

2023-03-11T10:07:16Z

Länk

← Äldre version		Versionen från 11 mars 2023 kl. 12.07
Rad 27:		Rad 27:


	Leif Bergh
			[[Leif Bergh]]

	2014.		2014.
Rad 59:		Rad 60:


	Leif Bergh
			[[Leif Bergh]]

	2014.		2014.
	[[Kategori:Munkedalsbygden]]		[[Kategori:Munkedalsbygden]]
	[[Kategori:Munkedalsbygden 16-2]]		[[Kategori:Munkedalsbygden 16-2]]

Lennart: Länk

2022-09-23T15:37:24Z

Länk

← Äldre version		Versionen från 23 september 2022 kl. 17.37
Rad 18:		Rad 18:
	Skogsbruket var fram till förrförra sekelskiftet en ren skogsskövling och hantering med tanke på att skogen långsiktigt skulle producera vedråvara var inte speciellt framträdande. Det var länge sågverkens krav på timmerdimentioner, som bestämde hur skogarna såg ut efter avverkning. Träd som inte höll minsta dimension eller hade kvalitetsfel blev inte huggna.		Skogsbruket var fram till förrförra sekelskiftet en ren skogsskövling och hantering med tanke på att skogen långsiktigt skulle producera vedråvara var inte speciellt framträdande. Det var länge sågverkens krav på timmerdimentioner, som bestämde hur skogarna såg ut efter avverkning. Träd som inte höll minsta dimension eller hade kvalitetsfel blev inte huggna.

	Kapacitetsökning vid Munkedals AB:s träsliperi och cellulosa tillverkning gav ytterligare möjlighet till användning av klenvirke samt virke av sämre kvalitet. Detta medförde – att det blev ytterst lite skogsråvara kvar efter en avverkning.		Kapacitetsökning vid [[Munkedals AB\|Munkedals AB:]]<nowiki/>s träsliperi och cellulosa tillverkning gav ytterligare möjlighet till användning av klenvirke samt virke av sämre kvalitet. Detta medförde – att det blev ytterst lite skogsråvara kvar efter en avverkning.

	Återväxten blev naturens uppgift utan någon styrning från skogsägarna. Det berättades att på många gårdar var det så gott som helt skogsfritt – inte ens bränsleved fanns kvar.		Återväxten blev naturens uppgift utan någon styrning från skogsägarna. Det berättades att på många gårdar var det så gott som helt skogsfritt – inte ens bränsleved fanns kvar.

Lennart den 4 september 2022 kl. 15.41

2022-09-04T15:41:00Z

← Äldre version		Versionen från 4 september 2022 kl. 17.41
Rad 2:		Rad 2:


	Området kring de båda älvarna, Munkedalsälven och Örekilsälven, kom genom tillgången		Området kring de båda älvarna, Munkedalsälven och Örekilsälven, kom genom tillgången till vattenkraft att industrialiseras tidigt. Båda älvarna användes på 1600-talet som flottningsleder och redan under tidigt 1700-tal hade såg – och kvarn verksamheter fått stor omfattning. Utmed Örekilsälvens lopp, nedströms Kärnsjöns södra del, ligger gården Torp. Den ägdes tidigt av intressenter i de såg- och kvarnverk, som anlades utmed vattenfallen.[[Fil:Torps bruk.jpg\|miniatyr]]

	till vattenkraft att industrialiseras tidigt. Båda älvarna användes på 1600-talet som

	flottningsleder och redan under tidigt 1700-tal hade såg – och kvarn verksamheter fått stor

	omfattning. Utmed Örekilsälvens lopp, nedströms Kärnsjöns södra del, ligger ~~gårdenTorp~~. Den ägdes tidigt av intressenter i de såg- och kvarnverk, som anlades utmed vattenfallen.
	[[Fil:Torps bruk.jpg\|miniatyr]]

	=== '''Torps Bruk Träsliperiverk.''' ===		=== '''Torps Bruk Träsliperiverk.''' ===

	År 1901 nedlades kvarnverksamheten vid Torps kvarn. Alla maskiner och inventarier, som tillhörde kvarnrörelsen demonterades och bortforslades och i stället inmonterades ~~maskin-~~		År 1901 nedlades kvarnverksamheten vid Torps kvarn. Alla maskiner och inventarier, som tillhörde kvarnrörelsen demonterades och bortforslades och i stället inmonterades maskinutrustning för tillverkning av slipmassa. Maskinleverantör var Karlstads Mekaniska Verkstad.

	~~utrustning~~ för ~~tillverkning av slipmassa~~. ~~Maskinleverantör var Karlstads Mekaniska Verkstad~~.		Verket dimensionerades för två slipstolar med en max kapacitet på 1200 – 1500 ton, våt kallslipmassa per år. Slipstolarna drevs med vattenkraft med en total drivkraft på 150 kW.

	~~Verket dimensionerades för två slipstolar med en max kapacitet på 1200 – 1500 ton, våt~~		Ägare till bruket var Artur M Kocks sterbhus. Disponent och ansvarig för ledning och drift Harald Mikael Kock.

	~~kallslipmassa per år. Slipstolarna drevs med vattenkraft med en total drivkraft på 150 kW.~~

	Ägare till bruket var Artur M Kocks sterbhus. Disponent och ansvarig för ledning och drift

	Harald Mikael Kock.

	~~Verksamheten var till att börja med mycket lönsam. Tillverkningsvärdet var 1908 och 1909~~

	på 36000:- resp. 45000:- kronor. Huvudsakligen exporterades massan till England. Vid Saltkällans ga hamn anlades ett magasin för massabalarna. Transporterna från Torp till Saltkällan ( avstånd över 10 km) utfördes av närboende bönder, som med häst och vagn utförde upp till två transporter per arbetsdag. Varje bal vägde ca 100 kg och varje lass bestod av en till tre balar. Dessa transporter pågick fram till år 1906, därefter lastades balarna på järnväg vid Smedbergs station (avstånd ca 1 km) på Bohusbanan för vidare transport till utskeppningshamnar i Uddevalla och Lysekil. Året före första världskriget år 1913, sjönk priserna på massa så kraftigt att processen gick med förlust. Dessutom dog ägaren Artur M. Kock i november 1913. Driftstiden blev därför ej så långvarig. Verksamheten nedlades sannolikt samma år. Det finns dokumentation om viss verksamhet fram till år 1919.

			Verksamheten var till att börja med mycket lönsam. Tillverkningsvärdet var 1908 och 1909 på 36000:- resp. 45000:- kronor. Huvudsakligen exporterades massan till England. Vid Saltkällans ga hamn anlades ett magasin för massabalarna. Transporterna från Torp till Saltkällan ( avstånd över 10 km) utfördes av närboende bönder, som med häst och vagn utförde upp till två transporter per arbetsdag. Varje bal vägde ca 100 kg och varje lass bestod av en till tre balar. Dessa transporter pågick fram till år 1906, därefter lastades balarna på järnväg vid Smedbergs station (avstånd ca 1 km) på Bohusbanan för vidare transport till utskeppningshamnar i Uddevalla och Lysekil. Året före första världskriget år 1913, sjönk priserna på massa så kraftigt att processen gick med förlust. Dessutom dog ägaren Artur M. Kock i november 1913. Driftstiden blev därför ej så långvarig. Verksamheten nedlades sannolikt samma år. Det finns dokumentation om viss verksamhet fram till år 1919.

	Det fanns naturligtvis flera skäl till den bristande lönsamheten. Ett av dessa var bristen på vedråvara i regionen.		Det fanns naturligtvis flera skäl till den bristande lönsamheten. Ett av dessa var bristen på vedråvara i regionen.


	Skogsbruket var fram till förrförra sekelskiftet en ren skogsskövling och hantering med tanke på att skogen långsiktigt skulle producera vedråvara var inte speciellt framträdande. Det var länge sågverkens krav på timmerdimentioner, som bestämde hur skogarna såg ut efter avverkning. Träd som inte höll minsta dimension eller hade kvalitetsfel blev inte huggna.		Skogsbruket var fram till förrförra sekelskiftet en ren skogsskövling och hantering med tanke på att skogen långsiktigt skulle producera vedråvara var inte speciellt framträdande. Det var länge sågverkens krav på timmerdimentioner, som bestämde hur skogarna såg ut efter avverkning. Träd som inte höll minsta dimension eller hade kvalitetsfel blev inte huggna.


	Kapacitetsökning vid Munkedals AB:s träsliperi och cellulosa tillverkning gav ytterligare möjlighet till användning av klenvirke samt virke av sämre kvalitet. Detta medförde – att det blev ytterst lite skogsråvara kvar efter en avverkning.		Kapacitetsökning vid Munkedals AB:s träsliperi och cellulosa tillverkning gav ytterligare möjlighet till användning av klenvirke samt virke av sämre kvalitet. Detta medförde – att det blev ytterst lite skogsråvara kvar efter en avverkning.


	Återväxten blev naturens uppgift utan någon styrning från skogsägarna. Det berättades att på många gårdar var det så gott som helt skogsfritt – inte ens bränsleved fanns kvar.		Återväxten blev naturens uppgift utan någon styrning från skogsägarna. Det berättades att på många gårdar var det så gott som helt skogsfritt – inte ens bränsleved fanns kvar.


	Artur Kock beskrev situationen ”det är ingen konst att förvandla frisk skog till pengar. Konsten ligger i att förvandla sjuk, döende, klen eller död små-skog till mynt”.		Artur Kock beskrev situationen ”det är ingen konst att förvandla frisk skog till pengar. Konsten ligger i att förvandla sjuk, döende, klen eller död små-skog till mynt”.

	~~Sid 2~~


	När träsliperiet uppfördes monterades samtidigt en vattenturbin och en likströms- generator för elkraft och belysning till sliperiet, borgmästarbrukets såg- och kvarnverk samt gården, huvudbyggnaden och bostäderna. Före elektrifieringen hade Torps Gårds enda tröskverk drivits av en flera hundra meter lång linbana. Efter nedläggning av sliperie, såg-och kvarnverk kom denna likströms anläggning att användas fram till 50-talet.		När träsliperiet uppfördes monterades samtidigt en vattenturbin och en likströms- generator för elkraft och belysning till sliperiet, borgmästarbrukets såg- och kvarnverk samt gården, huvudbyggnaden och bostäderna. Före elektrifieringen hade Torps Gårds enda tröskverk drivits av en flera hundra meter lång linbana. Efter nedläggning av sliperie, såg-och kvarnverk kom denna likströms anläggning att användas fram till 50-talet.
Rad 56:		Rad 33:
	== '''Torps Bruk.''' Del: 2 ==		== '''Torps Bruk.''' Del: 2 ==
	Det var liv och rörelse över Torp med dess många sågar, kvarnar, lantbruk och annan verksamhet.		Det var liv och rörelse över Torp med dess många sågar, kvarnar, lantbruk och annan verksamhet.



Rad 63:		Rad 41:

	fyllde ”Gubben” på brännvinskaggarna, som man haft med sig, till motsvarande mängd som visningen kostade. Förr låg också vid '''Hästeskedet''' en skjutsstation för hästbyten.		fyllde ”Gubben” på brännvinskaggarna, som man haft med sig, till motsvarande mängd som visningen kostade. Förr låg också vid '''Hästeskedet''' en skjutsstation för hästbyten.



	Någon dryg kilometer söder ut vid torpet '''Brållehagen''' på Skaveröds ägor kunde nästa styrketår intas. Damerna på torpet serverade gärna och länge. Vad som berättades var att kvaliteten och styrkan var mycket hög. Stengrunderna, där de gamla lönnkrogarna låg, finns kvar än i dag.		Någon dryg kilometer söder ut vid torpet '''Brållehagen''' på Skaveröds ägor kunde nästa styrketår intas. Damerna på torpet serverade gärna och länge. Vad som berättades var att kvaliteten och styrkan var mycket hög. Stengrunderna, där de gamla lönnkrogarna låg, finns kvar än i dag.



Rad 82:		Rad 62:

	2014.		2014.
			[[Kategori:Munkedalsbygden]]
			[[Kategori:Munkedalsbygden 16-2]]

Lennart: Ny sida

2022-09-04T15:39:21Z

Ny sida

Ny sida

== '''Torps bruk'''. Del:1 Sid 1 ==

Området kring de båda älvarna, Munkedalsälven och Örekilsälven, kom genom tillgången

till vattenkraft att industrialiseras tidigt. Båda älvarna användes på 1600-talet som

flottningsleder och redan under tidigt 1700-tal hade såg – och kvarn verksamheter fått stor

omfattning. Utmed Örekilsälvens lopp, nedströms Kärnsjöns södra del, ligger gårdenTorp. Den ägdes tidigt av intressenter i de såg- och kvarnverk, som anlades utmed vattenfallen.
[[Fil:Torps bruk.jpg|miniatyr]]

=== '''Torps Bruk Träsliperiverk.''' ===

År 1901 nedlades kvarnverksamheten vid Torps kvarn. Alla maskiner och inventarier, som tillhörde kvarnrörelsen demonterades och bortforslades och i stället inmonterades maskin-

utrustning för tillverkning av slipmassa. Maskinleverantör var Karlstads Mekaniska Verkstad.

Verket dimensionerades för två slipstolar med en max kapacitet på 1200 – 1500 ton, våt

kallslipmassa per år. Slipstolarna drevs med vattenkraft med en total drivkraft på 150 kW.

Ägare till bruket var Artur M Kocks sterbhus. Disponent och ansvarig för ledning och drift

Harald Mikael Kock.

Verksamheten var till att börja med mycket lönsam. Tillverkningsvärdet var 1908 och 1909

på 36000:- resp. 45000:- kronor. Huvudsakligen exporterades massan till England. Vid Saltkällans ga hamn anlades ett magasin för massabalarna. Transporterna från Torp till Saltkällan ( avstånd över 10 km) utfördes av närboende bönder, som med häst och vagn utförde upp till två transporter per arbetsdag. Varje bal vägde ca 100 kg och varje lass bestod av en till tre balar. Dessa transporter pågick fram till år 1906, därefter lastades balarna på järnväg vid Smedbergs station (avstånd ca 1 km) på Bohusbanan för vidare transport till utskeppningshamnar i Uddevalla och Lysekil. Året före första världskriget år 1913, sjönk priserna på massa så kraftigt att processen gick med förlust. Dessutom dog ägaren Artur M. Kock i november 1913. Driftstiden blev därför ej så långvarig. Verksamheten nedlades sannolikt samma år. Det finns dokumentation om viss verksamhet fram till år 1919.

Det fanns naturligtvis flera skäl till den bristande lönsamheten. Ett av dessa var bristen på vedråvara i regionen.

Skogsbruket var fram till förrförra sekelskiftet en ren skogsskövling och hantering med tanke på att skogen långsiktigt skulle producera vedråvara var inte speciellt framträdande. Det var länge sågverkens krav på timmerdimentioner, som bestämde hur skogarna såg ut efter avverkning. Träd som inte höll minsta dimension eller hade kvalitetsfel blev inte huggna.

Kapacitetsökning vid Munkedals AB:s träsliperi och cellulosa tillverkning gav ytterligare möjlighet till användning av klenvirke samt virke av sämre kvalitet. Detta medförde – att det blev ytterst lite skogsråvara kvar efter en avverkning.

Återväxten blev naturens uppgift utan någon styrning från skogsägarna. Det berättades att på många gårdar var det så gott som helt skogsfritt – inte ens bränsleved fanns kvar.

Artur Kock beskrev situationen ”det är ingen konst att förvandla frisk skog till pengar. Konsten ligger i att förvandla sjuk, döende, klen eller död små-skog till mynt”.

Sid 2

När träsliperiet uppfördes monterades samtidigt en vattenturbin och en likströms- generator för elkraft och belysning till sliperiet, borgmästarbrukets såg- och kvarnverk samt gården, huvudbyggnaden och bostäderna. Före elektrifieringen hade Torps Gårds enda tröskverk drivits av en flera hundra meter lång linbana. Efter nedläggning av sliperie, såg-och kvarnverk kom denna likströms anläggning att användas fram till 50-talet.

Leif Bergh

2014.

== '''Torps Bruk.''' Del: 2 ==
Det var liv och rörelse över Torp med dess många sågar, kvarnar, lantbruk och annan verksamhet.

Transporten av balarna från sliperiet till '''Saltkällan''' gick på gamla vägen, öster Kärnsjön, upp mot '''Hästskedets vägkors''', en lång stigning på nära två kilometer. Den gamla vägen gick huvudsakligen öster om nuvarande väg. Första stället man kom fram till var gården '''Ekenäs''',

en liten röd stuga. Ett stycke norr om '''Ekenäs''' intill berget med det gamla värnet, går vägen upp mot '''dommarringen'''. Vidare ett hundratal meter från dommarringen, intill vägkanten, finns '''tre små stenar''' resta. Kanske gravar? Norr om vägen ligger ett litet berg, som man förr kallade '''Tattarberget'''. Det sägs att –”en kvinna av vandringsfolket ligger begravd där”. Mellan stensättningarna brukade förr medlemmar av resandefolket stanna till och slå läger och kanske var det här man tidigare hade marknadsplats och hade hästkapplöpningar. Lite längre fram där gamla och nya färdvägarna möts, vid '''Hästeskedet''', fanns förr vid bergets södra del en stuga där man sålde brännvin och där man fick en styrketår. ”Gubben på Hästeskedet” levererade brännvin utan betalning. Man fick däremot betala för att titta på ”Gubbens” porslinshund, som han hade inne i kammaren. Under tiden, som visningen pågick

fyllde ”Gubben” på brännvinskaggarna, som man haft med sig, till motsvarande mängd som visningen kostade. Förr låg också vid '''Hästeskedet''' en skjutsstation för hästbyten.

Någon dryg kilometer söder ut vid torpet '''Brållehagen''' på Skaveröds ägor kunde nästa styrketår intas. Damerna på torpet serverade gärna och länge. Vad som berättades var att kvaliteten och styrkan var mycket hög. Stengrunderna, där de gamla lönnkrogarna låg, finns kvar än i dag.

Lite söder om '''Brållehagen''' vid gården '''Stallmyren''' serverades kaffe, smörgås och supar för den eller dom hungriga och törstiga. Hästarna vattnades i ”'''Stallmyrdapen”''' och fick säkert behövlig vila. En bit ner i Lyckebacken vid gården '''Kleven''' kunde eventuella seltyg ses över och repareras av sadelmakaren Anders Jansson.

Längre ner i backen var den besvärligaste delen av vägen ”'''Hästebräcka”''' en brant, som i båda riktningar var omtalat svårkörd. Ofta fick man spänna till extra drag- eller bromshjälp framför respektive bakom ekipagen, för att klara hästarna och lasten. Efter denna etapp fanns möjlighet att handla vid '''Munkedals Herrgårds Bränneri''' om så önskades.

Resterande vägsträcka till '''Saltkällans gamla hamn''' var säkert enklare transportmässigt om inte stoppet vid '''Kvistrums Gästgiveri''' blev för långvarigt.

Någon av kuskarna lär, efter ett besök, ha yttrat ”gode Gud låt oss leva innan vi ska dö”

Leif Bergh

2014.