Tyttebärskriget 21-1 - Versionshistorik

Lennart: Lennart flyttade sidan Tyttebärskriget till Tyttebärskriget 21-1 utan att lämna en omdirigering

2026-04-06T15:25:41Z

Lennart flyttade sidan Tyttebärskriget till Tyttebärskriget 21-1 utan att lämna en omdirigering

← Äldre version	Versionen från 6 april 2026 kl. 17.25
(Ingen skillnad)

Lennart: Länk

2025-06-02T16:43:21Z

Länk

← Äldre version		Versionen från 2 juni 2025 kl. 18.43
Rad 27:		Rad 27:
	(Tranefeldt fick avsked för sin halvhjärtade insats i kriget. Han dog på ett ”naturligt” sätt och begravdes i Kungälv).		(Tranefeldt fick avsked för sin halvhjärtade insats i kriget. Han dog på ett ”naturligt” sätt och begravdes i Kungälv).

	Uppsats av Gunnar Dahlqvist avskrift av [[Håkan Grundberg]],		Uppsats av [[Gunnar Dahlqvist]] avskrift av [[Håkan Grundberg]],
	[[Kategori:Munkedalsbygden]]		[[Kategori:Munkedalsbygden]]
	[[Kategori:Munkedalsbygden 21-1]]		[[Kategori:Munkedalsbygden 21-1]]

Lennart: Länk

2025-05-10T09:54:42Z

Länk

← Äldre version		Versionen från 10 maj 2025 kl. 11.54
Rad 5:		Rad 5:
	Bakgrunden till det hela var, att Kung Gustav III, kom i delo med Katarina II av Ryssland. Men han visste inte, att hon med Danmark hade ingått en pakt, som gick ut på, att om en part skulle anfallas av Sverige, skulle den andra bistå med trupper. Så skedde i slutet av september nämnda år.		Bakgrunden till det hela var, att Kung Gustav III, kom i delo med Katarina II av Ryssland. Men han visste inte, att hon med Danmark hade ingått en pakt, som gick ut på, att om en part skulle anfallas av Sverige, skulle den andra bistå med trupper. Så skedde i slutet av september nämnda år.

	Prins Karl av Hessen anförde de norska trupperna med bistånd av Mansbach och Düring. Chef för de svenska trupperna var överste Tranefeldt, samt den nära 70-årige Carl Hierta. På överstebostället [[Bråland]], bodde överstelöjtnant Funch för tillfället. Efter fyra dagars marsch från trakten av Sarpsborg, kom de norska trupperna till Bråland och upprättade där sitt högkvarter. Funch avvisade det samt begärde skyddsbrev, samtidigt som han föreslog prins Carl av Hessen, att till Bråland inbjuda, chefen för denna lilla svenska truppstyrka vid [[Kviström\|Kvistrum]], på kalas. Tranefeldt fick inbjudan men avböjde, för att han var sjuk. En förnyad inbjudan till Tranefeldt kom påföljande dag. Då kunde han för skams skull inte neka.		Prins Karl av Hessen anförde de norska trupperna med bistånd av Mansbach och Düring. Chef för de svenska trupperna var överste Tranefeldt, samt den nära 70-årige Carl Hierta. På överstebostället [[Brålands gård\|Bråland]], bodde överstelöjtnant Funch för tillfället. Efter fyra dagars marsch från trakten av Sarpsborg, kom de norska trupperna till Bråland och upprättade där sitt högkvarter. Funch avvisade det samt begärde skyddsbrev, samtidigt som han föreslog prins Carl av Hessen, att till Bråland inbjuda, chefen för denna lilla svenska truppstyrka vid [[Kviström\|Kvistrum]], på kalas. Tranefeldt fick inbjudan men avböjde, för att han var sjuk. En förnyad inbjudan till Tranefeldt kom påföljande dag. Då kunde han för skams skull inte neka.

	Eftersom de svenska styrkorna befann sig i Finland för att strida mot ryssarna, kunde näppeligen denna lilla truppstyrka bjuda motstånd. Han erbjöd stillestånd, men norrmännen förkastade detta förslag.		Eftersom de svenska styrkorna befann sig i Finland för att strida mot ryssarna, kunde näppeligen denna lilla truppstyrka bjuda motstånd. Han erbjöd stillestånd, men norrmännen förkastade detta förslag.

Lennart: länkar

2023-05-17T16:42:40Z

länkar

← Äldre version		Versionen från 17 maj 2023 kl. 18.42
Rad 5:		Rad 5:
	Bakgrunden till det hela var, att Kung Gustav III, kom i delo med Katarina II av Ryssland. Men han visste inte, att hon med Danmark hade ingått en pakt, som gick ut på, att om en part skulle anfallas av Sverige, skulle den andra bistå med trupper. Så skedde i slutet av september nämnda år.		Bakgrunden till det hela var, att Kung Gustav III, kom i delo med Katarina II av Ryssland. Men han visste inte, att hon med Danmark hade ingått en pakt, som gick ut på, att om en part skulle anfallas av Sverige, skulle den andra bistå med trupper. Så skedde i slutet av september nämnda år.

	Prins Karl av Hessen anförde de norska trupperna med bistånd av Mansbach och Düring. Chef för de svenska trupperna var överste Tranefeldt, samt den nära 70-årige Carl Hierta. På överstebostället Bråland, bodde överstelöjtnant Funch för tillfället. Efter fyra dagars marsch från trakten av Sarpsborg, kom de norska trupperna till Bråland och upprättade där sitt högkvarter. Funch avvisade det samt begärde skyddsbrev, samtidigt som han föreslog prins Carl av Hessen, att till Bråland inbjuda, chefen för denna lilla svenska truppstyrka vid Kvistrum, på kalas. Tranefeldt fick inbjudan men avböjde, för att han var sjuk. En förnyad inbjudan till Tranefeldt kom påföljande dag. Då kunde han för skams skull inte neka.		Prins Karl av Hessen anförde de norska trupperna med bistånd av Mansbach och Düring. Chef för de svenska trupperna var överste Tranefeldt, samt den nära 70-årige Carl Hierta. På överstebostället [[Bråland]], bodde överstelöjtnant Funch för tillfället. Efter fyra dagars marsch från trakten av Sarpsborg, kom de norska trupperna till Bråland och upprättade där sitt högkvarter. Funch avvisade det samt begärde skyddsbrev, samtidigt som han föreslog prins Carl av Hessen, att till Bråland inbjuda, chefen för denna lilla svenska truppstyrka vid [[Kviström\|Kvistrum]], på kalas. Tranefeldt fick inbjudan men avböjde, för att han var sjuk. En förnyad inbjudan till Tranefeldt kom påföljande dag. Då kunde han för skams skull inte neka.

	Eftersom de svenska styrkorna befann sig i Finland för att strida mot ryssarna, kunde näppeligen denna lilla truppstyrka bjuda motstånd. Han erbjöd stillestånd, men norrmännen förkastade detta förslag.		Eftersom de svenska styrkorna befann sig i Finland för att strida mot ryssarna, kunde näppeligen denna lilla truppstyrka bjuda motstånd. Han erbjöd stillestånd, men norrmännen förkastade detta förslag.
Rad 13:		Rad 13:
	Det berodde, enligt folksägnen, på att överste Tranefeldt var kär i den underbart vackra gästgiverskan och han ville så gärna skona gästgiveriet från ödeläggelse. Hennes namn var Hedelius och hon var änka efter J Landberg, med vilken hon hade flera barn. Hon gifte sedermera om sig med Hallenberg.		Det berodde, enligt folksägnen, på att överste Tranefeldt var kär i den underbart vackra gästgiverskan och han ville så gärna skona gästgiveriet från ödeläggelse. Hennes namn var Hedelius och hon var änka efter J Landberg, med vilken hon hade flera barn. Hon gifte sedermera om sig med Hallenberg.

	Norrmännen gick över bron på östra sidan, medan man förlade kanonerna på den västra sidan vid Åtorp. Tranefeldt, som strax före hade anslutit sig till sin trupp, skulle söder om Kvistrum försvara det trånga passet, såg då de norska rödrockade trupperna försvinna bakom bergen öster om Kvistrum.		Norrmännen gick över bron på östra sidan, medan man förlade kanonerna på den västra sidan vid [[Åtorp]]. Tranefeldt, som strax före hade anslutit sig till sin trupp, skulle söder om Kvistrum försvara det trånga passet, såg då de norska rödrockade trupperna försvinna bakom bergen öster om Kvistrum.

	Norrmännens avsikt var att kringränna de svenska ställningarna och anfalla svenskarna i ryggen nere vid Karlstorp. Det har sagts att det var drängen Lars på gården Kvistrum, som hade väglett norrmännen genom att sätta upp en röd flagga högst upp på det 100 meter höga berget. Svenskarna blev kringrända och blev krigsfångar.		Norrmännens avsikt var att kringränna de svenska ställningarna och anfalla svenskarna i ryggen nere vid Karlstorp. Det har sagts att det var drängen Lars på gården Kvistrum, som hade väglett norrmännen genom att sätta upp en röd flagga högst upp på det 100 meter höga berget. Svenskarna blev kringrända och blev krigsfångar.

	Träffningen vid Kvistrum tog 9-10 man, ungefär lika fördelat på varje sida. De tillfångatagna officerarna mottogs inne på gästgivaregården av den danske prinsen. Officerarna frigavs och värjorna återlämnades åt dem, mot löfte om att aldrig i krig tjäna emot kejsarinnan av Ryssland eller mot Danmark/Norge.		Träffningen vid [[Kviström\|Kvistrum]] tog 9-10 man, ungefär lika fördelat på varje sida. De tillfångatagna officerarna mottogs inne på gästgivaregården av den danske prinsen. Officerarna frigavs och värjorna återlämnades åt dem, mot löfte om att aldrig i krig tjäna emot kejsarinnan av Ryssland eller mot Danmark/Norge.

	90 artillerister sändes till Strömstad som krigsfångar, men krigsbyte som gevär och kanoner togs och inskeppades vid Saltkällan med båten ”Venus”. Nu marscherade de segerrika norska trupperna till Uddevalla.		90 artillerister sändes till Strömstad som krigsfångar, men krigsbyte som gevär och kanoner togs och inskeppades vid Saltkällan med båten ”Venus”. Nu marscherade de segerrika norska trupperna till Uddevalla.

Lennart: Skapade sidan med 'Tyttebärskriget Karta över slaget vid Kvistrum från ”Det norske Folk på Land og Sjö Ett mycket märkligt krig utkämpades här år 1788, benämnt ”Tyttebärskriget”, därför att 12000 rödrockade norrmän hade trängt in från Svinesundshållet. Deras röda rockar lyste som lingon i backarna. Dessutom hade fiendetrupperna inte så mycket att leva på, som just lingon. Bakgrunden till det hela var, att Kung Gustav III,...'

2023-05-17T16:41:10Z

Skapade sidan med 'Tyttebärskriget miniatyr|Karta över slaget vid Kvistrum från ”Det norske Folk på Land og Sjö Ett mycket märkligt krig utkämpades här år 1788, benämnt ”Tyttebärskriget”, därför att 12000 rödrockade norrmän hade trängt in från Svinesundshållet. Deras röda rockar lyste som lingon i backarna. Dessutom hade fiendetrupperna inte så mycket att leva på, som just lingon. Bakgrunden till det hela var, att Kung Gustav III,...'

Ny sida

Tyttebärskriget
[[Fil:Tyttebärskriget.jpg|miniatyr|Karta över slaget vid Kvistrum från ”Det norske Folk på Land og Sjö]]
Ett mycket märkligt krig utkämpades här år 1788, benämnt ”Tyttebärskriget”, därför att 12000 rödrockade norrmän hade trängt in från Svinesundshållet. Deras röda rockar lyste som lingon i backarna. Dessutom hade fiendetrupperna inte så mycket att leva på, som just lingon.

Bakgrunden till det hela var, att Kung Gustav III, kom i delo med Katarina II av Ryssland. Men han visste inte, att hon med Danmark hade ingått en pakt, som gick ut på, att om en part skulle anfallas av Sverige, skulle den andra bistå med trupper. Så skedde i slutet av september nämnda år.

Prins Karl av Hessen anförde de norska trupperna med bistånd av Mansbach och Düring. Chef för de svenska trupperna var överste Tranefeldt, samt den nära 70-årige Carl Hierta. På överstebostället Bråland, bodde överstelöjtnant Funch för tillfället. Efter fyra dagars marsch från trakten av Sarpsborg, kom de norska trupperna till Bråland och upprättade där sitt högkvarter. Funch avvisade det samt begärde skyddsbrev, samtidigt som han föreslog prins Carl av Hessen, att till Bråland inbjuda, chefen för denna lilla svenska truppstyrka vid Kvistrum, på kalas. Tranefeldt fick inbjudan men avböjde, för att han var sjuk. En förnyad inbjudan till Tranefeldt kom påföljande dag. Då kunde han för skams skull inte neka.

Eftersom de svenska styrkorna befann sig i Finland för att strida mot ryssarna, kunde näppeligen denna lilla truppstyrka bjuda motstånd. Han erbjöd stillestånd, men norrmännen förkastade detta förslag.

Man åt och drack, och då man som bäst glammade över bordet med varandra, beordrade den danske prinsen Carl av Hessen sin armé, att gå till attack mot de svenska trupperna på 800 man vid Kvistrum. Till prinsens stora förvåning fann han att bron vid Kvistrum icke var riven.

Det berodde, enligt folksägnen, på att överste Tranefeldt var kär i den underbart vackra gästgiverskan och han ville så gärna skona gästgiveriet från ödeläggelse. Hennes namn var Hedelius och hon var änka efter J Landberg, med vilken hon hade flera barn. Hon gifte sedermera om sig med Hallenberg.

Norrmännen gick över bron på östra sidan, medan man förlade kanonerna på den västra sidan vid Åtorp. Tranefeldt, som strax före hade anslutit sig till sin trupp, skulle söder om Kvistrum försvara det trånga passet, såg då de norska rödrockade trupperna försvinna bakom bergen öster om Kvistrum.

Norrmännens avsikt var att kringränna de svenska ställningarna och anfalla svenskarna i ryggen nere vid Karlstorp. Det har sagts att det var drängen Lars på gården Kvistrum, som hade väglett norrmännen genom att sätta upp en röd flagga högst upp på det 100 meter höga berget. Svenskarna blev kringrända och blev krigsfångar.

Träffningen vid Kvistrum tog 9-10 man, ungefär lika fördelat på varje sida. De tillfångatagna officerarna mottogs inne på gästgivaregården av den danske prinsen. Officerarna frigavs och värjorna återlämnades åt dem, mot löfte om att aldrig i krig tjäna emot kejsarinnan av Ryssland eller mot Danmark/Norge.

90 artillerister sändes till Strömstad som krigsfångar, men krigsbyte som gevär och kanoner togs och inskeppades vid Saltkällan med båten ”Venus”. Nu marscherade de segerrika norska trupperna till Uddevalla.

Men de var opraktiskt klädda: bjärtröda eleganta rockar, vitpudrade peruker och höga mössor. Däremot var fotbeklädnaden torftig: stövlarna hade knappt några sulor och stövelskaften var närmast obefintliga.

Då hösten var både kall och våt, började sjukdomar härja bland de norska trupperna. Några tusen man fick offra sina liv. Trupperna fortsatte emellertid söderut mot Kungälv, men snart försökte den engelske ministern i Köpenhamn, Hugh Elliot, mäkla fred och lyckades. Så var detta märkliga fälttåg slut, ett ur svensk synpunkt skamligt och nesligt krig, något som inte någon ville höra talas om.

(Tranefeldt fick avsked för sin halvhjärtade insats i kriget. Han dog på ett ”naturligt” sätt och begravdes i Kungälv).

Uppsats av Gunnar Dahlqvist avskrift av [[Håkan Grundberg]],
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 21-1]]