Vad Isodora berättade för koksspisen 94-1 - Versionshistorik

Lennart: mellanslag borttagna

2025-12-13T17:20:05Z

mellanslag borttagna

← Äldre version		Versionen från 13 december 2025 kl. 19.20
Rad 3:		Rad 3:
	Det var en gång i sagotidens begynnelse som det bodde sju sjörövare på den lilla Ljuvholmen som ligger långt in i den natursköna Gullmarsfjorden. De bodde på denna holme, men sin tjuvgömma hade de i en grotta längre in vid Vallvik och där var deras egentliga hemvist. På Ljuvholmen bodde de bara för att avleda andra människors uppmärksamhet från Vallvik och grottan med de rövade skatterna.		Det var en gång i sagotidens begynnelse som det bodde sju sjörövare på den lilla Ljuvholmen som ligger långt in i den natursköna Gullmarsfjorden. De bodde på denna holme, men sin tjuvgömma hade de i en grotta längre in vid Vallvik och där var deras egentliga hemvist. På Ljuvholmen bodde de bara för att avleda andra människors uppmärksamhet från Vallvik och grottan med de rövade skatterna.

	Att de i så många år kunde dölja sina ogärningar berodde på att ingen kunde tro dem om något ont. Ty när de var hemma uppträdde de alltid elegant och belevat och bar sig åt som hederliga människor samt gjorde rätt för sig överallt. Allt som oftast tog de sin skonare, seglade ut genom [[Gullmarn\|Gullmaren]], ut på Skagerack och Nordsjön och ~~ingen kunde~~ tro annat än att de var hederliga ~~sjömän i~~ fraktfart. De kunde ibland vara borta flera månader, ja halva året och ingen ~~fann något~~ märkvärdigt i detta. Men en vacker morgon, ~~utan föregående ankomstmeddelande låg~~ ändå ~~deras Elinor~~ väl förtöjd vid den lilla bryggan på Ljuvholmen. Aldrig såg någon när de kom, ej heller när de nattetid lastade lillbåten ~~med så många~~ rövade skatter den orkade bära och ingen såg heller när ~~de sedan seglade den till~~ Vallviksgrottan där de lagrade och gömde alltsammans.		Att de i så många år kunde dölja sina ogärningar berodde på att ingen kunde tro dem om något ont. Ty när de var hemma uppträdde de alltid elegant och belevat och bar sig åt som hederliga människor samt gjorde rätt för sig överallt. Allt som oftast tog de sin skonare, seglade ut genom [[Gullmarn\|Gullmaren]], ut på Skagerack och Nordsjön och ingen kunde tro annat än att de var hederliga sjömän i fraktfart. De kunde ibland vara borta flera månader, ja halva året och ingen fann något märkvärdigt i detta. Men en vacker morgon, utan föregående ankomstmeddelande låg ändå deras Elinor väl förtöjd vid den lilla bryggan på Ljuvholmen. Aldrig såg någon när de kom, ej heller när de nattetid lastade lillbåten med så många rövade skatter den orkade bära och ingen såg heller när de sedan seglade den till Vallviksgrottan där de lagrade och gömde alltsammans.

	~~De hade på de stora~~ världshaven rövat så mycket att det ibland ~~kunde ta~~ flera ~~veckor innan~~ de transporterat allt till grottan där Isodora satt vid sin spinnrock och spann ~~medan hon vaktade skatterna under tiden som de~~ sju höll på med sin s k "fraktfart".		De hade på de stora världshaven rövat så mycket att det ibland kunde ta flera veckor innan de transporterat allt till grottan där Isodora satt vid sin spinnrock och spann medan hon vaktade skatterna under tiden som de sju höll på med sin s k "fraktfart".

	~~Här~~ satt hon som fånge i grottan därför att hon en gång när de äldste av sjömännen hade ~~friat till~~ henne svarat ja och lovat prästen som gift dem, att älska honom i nöd och lust och alltid vara honom huld och trogen. ~~Hon hade mer än en~~ gång förbannat ~~den dag hon lärde~~ känna Teobald ~~som hon då trodde~~ vara ~~hederligheten själv~~, varför besvikelsen sedan blev så mycket större när ~~hon väl kom underfund~~ med vilket näste hon hamnat i. ~~Och~~ för ~~ingen kunde hon omtala vad som~~ egentligen försiggick och vilka förbrytelser hennes "sjömän" gjorde sig skyldiga till.		Här satt hon som fånge i grottan därför att hon en gång när de äldste av sjömännen hade friat till henne svarat ja och lovat prästen som gift dem, att älska honom i nöd och lust och alltid vara honom huld och trogen. Hon hade mer än en gång förbannat den dag hon lärde känna Teobald som hon då trodde vara hederligheten själv, varför besvikelsen sedan blev så mycket större när hon väl kom underfund med vilket näste hon hamnat i. Och för ingen kunde hon omtala vad som egentligen försiggick och vilka förbrytelser hennes "sjömän" gjorde sig skyldiga till.

	~~Hennes enda sällskap~~ var en stor vakthund, som var hennes ~~enda vän och~~ hjälpte henne utstå ~~många svåra~~ prövningar i ensamheten, ~~som var mer pressande än kroppslig~~ tortyr. Dessutom ~~hade hon~~ sin ~~spinnrock på vilken hon~~ spann all ~~den ull~~, ~~som~~ rövarna ~~seglade hem~~, som ~~hon sedan~~ stickade till varma ylletröjor, strumpor, vantar och halsdukar för att ingen av rövarna skulle frysa när de ~~om vintern~~ var på havet. Det var visserligen inte med gott hjärta hon gjorde detta, men hon var så illa tvungen ~~och dessutom~~ skingrade spinnrocken de grå dystra tankarna och höll henne vid gott hopp.		Hennes enda sällskap var en stor vakthund, som var hennes enda vän och hjälpte henne utstå många svåra prövningar i ensamheten, som var mer pressande än kroppslig tortyr. Dessutom hade hon sin spinnrock på vilken hon spann all den ull, som rövarna seglade hem, som hon sedan stickade till varma ylletröjor, strumpor, vantar och halsdukar för att ingen av rövarna skulle frysa när de om vintern var på havet. Det var visserligen inte med gott hjärta hon gjorde detta, men hon var så illa tvungen och dessutom skingrade spinnrocken de grå dystra tankarna och höll henne vid gott hopp.

	Det var ju bara den ~~ene som~~ var hennes man, ~~men~~ alla ~~de andra~~ ansåg sig ha lika stor rätt till henne och behandlade henne som sin slavinna. ~~En gång när~~ rövarna legat till sjöss nästan ett helt år hade det väckts ~~förhoppningar hos Isodora~~ att deras fartyg gått under med ~~man och~~ allt ~~i den hårda stormen~~ och att hon ~~som änka åter~~ skulle vara en fri människa, som ~~kunde gå och~~ göra vad som föll henne in. Hon hade länge tänkt, att hon måste gå till länsman för att avslöja sin mans och de andras hemska ogärningar. Men då hade hon måst simma från Vallvik och det kunde hon inte och någon båt hade hon ej. Skulle dessutom rövarna komma hem under tiden, visste hon att nästa dags soluppgång skulle hon aldrig få se.		Det var ju bara den ene som var hennes man, men alla de andra ansåg sig ha lika stor rätt till henne och behandlade henne som sin slavinna. En gång när rövarna legat till sjöss nästan ett helt år hade det väckts förhoppningar hos Isodora att deras fartyg gått under med man och allt i den hårda stormen och att hon som änka åter skulle vara en fri människa, som kunde gå och göra vad som föll henne in. Hon hade länge tänkt, att hon måste gå till länsman för att avslöja sin mans och de andras hemska ogärningar. Men då hade hon måst simma från Vallvik och det kunde hon inte och någon båt hade hon ej. Skulle dessutom rövarna komma hem under tiden, visste hon att nästa dags soluppgång skulle hon aldrig få se.

	Men en vacker morgon låg ändå deras skonare väl förtöjd vid bryggan på Ljuvholmen. Det var illa medfaren, riggen sönderblåst och seglen urblåsta. Borta var även hela matförrådet som skulle räcka ända till de kom hem efter nästa resa. Allt hade en brottsjö tagit med sig överbord. Ja t o m kabyssena hade fått en gungande tillvaro på det stora vida havet. Kvar fanns inte en enda tallrik, kastrull eller matbestick. Nu grinade hungerdöden dem obarmhärtigt mitt i ansiktet.		Men en vacker morgon låg ändå deras skonare väl förtöjd vid bryggan på Ljuvholmen. Det var illa medfaren, riggen sönderblåst och seglen urblåsta. Borta var även hela matförrådet som skulle räcka ända till de kom hem efter nästa resa. Allt hade en brottsjö tagit med sig överbord. Ja t o m kabyssena hade fått en gungande tillvaro på det stora vida havet. Kvar fanns inte en enda tallrik, kastrull eller matbestick. Nu grinade hungerdöden dem obarmhärtigt mitt i ansiktet.

Lennart: mellanslag borttagna

2025-12-13T10:54:08Z

mellanslag borttagna

Lennart: Ny sida

2023-12-21T10:00:54Z

Ny sida

Ny sida

Vad Isodora berättade för kokspisen

Det var en gång i sagotidens begynnelse som det bodde sju sjörövare på den lilla Ljuvholmen som ligger långt in i den natursköna Gullmarsfjorden. De bodde på denna holme, men sin tjuvgömma hade de i en grotta längre in vid Vallvik och där var deras egentliga hemvist. På Ljuvholmen bodde de bara för att avleda andra människors uppmärksamhet från Vallvik och grottan med de rövade skatterna.

Att de i så många år kunde dölja sina ogärningar berodde på att ingen kunde tro dem om något ont. Ty när de var hemma uppträdde de alltid elegant och belevat och bar sig åt som hederliga människor samt gjorde rätt för sig överallt. Allt som oftast tog de sin skonare, seglade ut genom [[Gullmarn|Gullmaren]], ut på Skagerack och Nordsjön och ingen kunde tro annat än att de var hederliga sjömän i fraktfart. De kunde ibland vara borta flera månader, ja halva året och ingen fann något märkvärdigt i detta. Men en vacker morgon, utan föregående ankomstmeddelande låg ändå deras Elinor väl förtöjd vid den lilla bryggan på Ljuvholmen. Aldrig såg någon när de kom, ej heller när de nattetid lastade lillbåten med så många rövade skatter den orkade bära och ingen såg heller när de sedan seglade den till Vallviksgrottan där de lagrade och gömde alltsammans.

De hade på de stora världshaven rövat så mycket att det ibland kunde ta flera veckor innan de transporterat allt till grottan där Isodora satt vid sin spinnrock och spann medan hon vaktade skatterna under tiden som de sju höll på med sin s k "fraktfart".

Här satt hon som fånge i grottan därför att hon en gång när de äldste av sjömännen hade friat till henne svarat ja och lovat prästen som gift dem, att älska honom i nöd och lust och alltid vara honom huld och trogen. Hon hade mer än en gång förbannat den dag hon lärde känna Teobald som hon då trodde vara hederligheten själv, varför besvikelsen sedan blev så mycket större när hon väl kom underfund med vilket näste hon hamnat i. Och för ingen kunde hon omtala vad som egentligen försiggick och vilka förbrytelser hennes "sjömän" gjorde sig skyldiga till.

Hennes enda sällskap var en stor vakthund, som var hennes enda vän och hjälpte henne utstå många svåra prövningar i ensamheten, som var mer pressande än kroppslig tortyr. Dessutom hade hon sin spinnrock på vilken hon spann all den ull, som rövarna seglade hem, som hon sedan stickade till varma ylletröjor, strumpor, vantar och halsdukar för att ingen av rövarna skulle frysa när de om vintern var på havet. Det var visserligen inte med gott hjärta hon gjorde detta, men hon var så illa tvungen och dessutom skingrade spinnrocken de grå dystra tankarna och höll henne vid gott hopp.

Det var ju bara den ene som var hennes man, men alla de andra ansåg sig ha lika stor rätt till henne och behandlade henne som sin slavinna. En gång när rövarna legat till sjöss nästan ett helt år hade det väckts förhoppningar hos Isodora att deras fartyg gått under med man och allt i den hårda stormen och att hon som änka åter skulle vara en fri människa, som kunde gå och göra vad som föll henne in. Hon hade länge tänkt, att hon måste gå till länsman för att ayslöja sin mans och de andras hemska ogärningar. Men då hade hon måst simma från Vallvik och det kunde hon inte och någon båt hade hon ej. Skulle dessutom rövarna komma hem under tiden, visste hon att nästa dags soluppgång skulle hon aldrig få se.

Men en vacker morgon låg ändå deras skonare väl förtöjd vid bryggan på Ljuvholmen. Det var illa medfaren, riggen sönderblåst och seglen urblåsta. Borta var även hela matförrådet som skulle räcka ända till de kom hem efter nästa resa. Allt hade en brottsjö tagit med sig överbord. Ja t o m kabyssena hade fått en gungande tillvaro på det stora vida havet. Kvar fanns inte en enda tallrik, kastrull eller matbestick. Nu grinade hungerdöden dem obarmhärtigt mitt i ansiktet.

På Ljuvholmen hade t o m de utsvultna råttorna gett sig av och i grottan hade Sappo för länge sedan fått tjänstgöra som det sista sovlet till den sista potatisen och intet annat återstod än att vänta på hungerdöden.

Det var då som Isodora erbjöd sig att gå hem till sina släktingar i Sörbygden för att av dem få köpa livsförnödenheter. Just nu betydde mat mer än hela grottans alla skatter.

Detta var ett farligt företag för de sjörövarna. Tänk om hon pratade brevid mun och yppade något om dens verksamhet. Då skulle de få vandra raka vägen till galgebacken. Nej, då var det tusen gånger bättre att svälta ihjäl.

Hungern slet mer och mer i dens inälvor och när det var som allra värst sade Teobald till -Isodora: att om hon kunde ge sitt ord på att inte för någon levande människa berätta om skatterna i grottan eller vad hon varit med om under den tid hon varit gift så må hon gå till sina släktingar och skaffa mat så att vi inte alla svälter ihjäl. Hon skulle heller inte betala mycket så att släktgubbarna kunde misstänka dem för att vara rika.

Detta lovade Isodora och tänkte kommer tid kommer råd. Men hon visste också att Teobalds löfte om en för tidig evighet skulle han inte tveka att hålla om hon talade brevid mun.

En frostig höstdag landsteg Isodora efter fruktansvärda ansträngningar vid Saltkäl (Saltkällan hette ursprungligen Saltkäel. Här kokades salt.) och begav sig på svaga, skälvande ben till fots hem till sina bröder. Dessa var de enda hon hade kvar i livet och de hade i sin tur tron att Isodora för länge sedan var död. Nu blev återseendet glädje så mycket större och hon fick det bästa huset hade att ge i matväg. Hon talade om, att hon kommit för att skaffa mat till dem alla ute på Ljuvholmen för att rädda dem undan svältdöden.

Hon fick så mycket de kunde avvara och trots att det för länge sedan var läggdags gick hennes bröder ut på logen för att harpa den säd, de under dagen tröskat. Nästkommande morgon skulle de fara till kvarnen vid vattenfallet för att mala den till mjöl åt Isodora. Isodora som inte hade krafter tillräckligt att följa med på logen hade uppmanats att hålla elden brinnande och ha det riktigt varmt och skönt. Hon satt och stoppade in det ena vedträdet efter det andra och elden spred en behaglig värme. Isodora och spisen blev till slut som riktigt goda vänner. Det var då medan Isodora stoppade ett nytt vedträ i eldhärden som hon öppnade sitt hjärta för spisen. Hon hade lovat och svurit att inte för någon levande människa berätta om vad sjörövarna hade för sig och vilka ogärningar de begick. Men spisen var ju ett dött ting och för den kunde hon berätta sin hemlighet utan att bryta sitt löfte.

För spisen berättade hon allt om hur de sju sjömännen i verkligheten inte var annat än simpla sjörövare och att de var havens marodörer, som härjade och plundrande. Hon befattade att de hade sina skatter i Vallviksgrottan och att hon var deras fånge. Hon berättade sanningsenligt allt och spisen lyssnade uppmärksamt. Den vågade inte ens spraka utan brann sakta och lugnt och spred värme över hela köket ända in i finrummet där äldsta dotter låg sjuk i mässlingen och med värme följde även Isodoras berättelse.

Vivi låg alldeles orörlig, hon vågade inte vare sig hosta eller nysa för att inte ayslöja att hon fanns i huset. Men när Isodora hade somnat smög sig Vivi upp, drog på sig dubbla omgångar kläder och en stor fårskinnspäls utanpå alltsammans och begav sig trots höstkylan och sin sjukdom raka vägen till länsman för att för denne tala om vad hon via kokspisen fått höra denna stjärnklara senhöstnatt.

Länsmannen ville först inte tro henne, men fick så småningom klart för sig att något var galet och beordrade då amiralen för landets flotta, som vid det tillfället hade stridsövningar i Gullmarsfjorden att omedelbart bege sig till både Ljuvholmen och Vallvik för att fängsla de sju rövarna och föra dem till fängelset. Så skedde och rövarna var inte svåra att fängsla, ty även om de ville så orkade de inte sätta sig till motvärn. De transporterades omedelbart till fängelset på Kvistrum och där fick de så pass mycket mat att de orkade redogöra för sina eskapader och en tidig morgon fick de alla på galgbacken sona sina ogärningar. Allt vad de under årens lopp stulit och kapat åt sig återlämnades så långt möjligt var, med det blev ändå ofantliga rikedomar kvar, som det aldrig gick att finna ägare till och som nu med laglig rätt kom att tillhöra Isodora.

Nu var det åter lugnt och fridfullt på haven. Ingen behövde längre frukta för sitt liv och så småningom träffade Isodora en av havets söner, en ärlig rättskaffens man och med honom fick hon det underbart resten av sitt liv. Den vackra Ljuvholmen döptes i folkets mun hastigt om till Tjuvholmen och det heter den, den dag som i dag är.

Tage Axelsson
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 94-1]]

← Äldre version		Versionen från 13 december 2025 kl. 12.54
Rad 11:		Rad 11:
	Hennes enda sällskap var en stor vakthund, som var hennes enda vän och hjälpte henne utstå många svåra prövningar i ensamheten, som var mer pressande än kroppslig tortyr. Dessutom hade hon sin spinnrock på vilken hon spann all den ull, som rövarna seglade hem, som hon sedan stickade till varma ylletröjor, strumpor, vantar och halsdukar för att ingen av rövarna skulle frysa när de om vintern var på havet. Det var visserligen inte med gott hjärta hon gjorde detta, men hon var så illa tvungen och dessutom skingrade spinnrocken de grå dystra tankarna och höll henne vid gott hopp.		Hennes enda sällskap var en stor vakthund, som var hennes enda vän och hjälpte henne utstå många svåra prövningar i ensamheten, som var mer pressande än kroppslig tortyr. Dessutom hade hon sin spinnrock på vilken hon spann all den ull, som rövarna seglade hem, som hon sedan stickade till varma ylletröjor, strumpor, vantar och halsdukar för att ingen av rövarna skulle frysa när de om vintern var på havet. Det var visserligen inte med gott hjärta hon gjorde detta, men hon var så illa tvungen och dessutom skingrade spinnrocken de grå dystra tankarna och höll henne vid gott hopp.

	Det var ju bara den ene som var hennes man, men alla de andra ansåg sig ha lika stor rätt till henne och behandlade henne som sin slavinna. En gång när rövarna legat till sjöss nästan ett helt år hade det väckts förhoppningar hos Isodora att deras fartyg gått under med man och allt i den hårda stormen och att hon som änka åter skulle vara en fri människa, som kunde ~~gå och göra vad som föll henne~~ in. ~~Hon hade~~ länge tänkt, att hon ~~måste gå~~ till länsman för att ~~ayslöja~~ sin mans och de andras hemska ogärningar. ~~Men då hade hon måst~~ simma från Vallvik ~~och det kunde hon inte och någon båt~~ hade ~~hon ej~~. Skulle dessutom rövarna ~~komma hem under~~ tiden, visste hon att nästa dags soluppgång skulle hon aldrig få se.		Det var ju bara den ene som var hennes man, men alla de andra ansåg sig ha lika stor rätt till henne och behandlade henne som sin slavinna. En gång när rövarna legat till sjöss nästan ett helt år hade det väckts förhoppningar hos Isodora att deras fartyg gått under med man och allt i den hårda stormen och att hon som änka åter skulle vara en fri människa, som kunde gå och göra vad som föll henne in. Hon hade länge tänkt, att hon måste gå till länsman för att avslöja sin mans och de andras hemska ogärningar. Men då hade hon måst simma från Vallvik och det kunde hon inte och någon båt hade hon ej. Skulle dessutom rövarna komma hem under tiden, visste hon att nästa dags soluppgång skulle hon aldrig få se.

	~~Men en vacker morgon låg ändå deras~~ skonare väl förtöjd vid bryggan på Ljuvholmen. ~~Det~~ var illa medfaren, ~~riggen sönderblåst~~ och seglen urblåsta. Borta var även hela matförrådet som skulle räcka ända till de kom hem efter nästa resa. Allt hade en brottsjö tagit med sig överbord. Ja t o m kabyssena hade fått en gungande tillvaro på det stora vida havet. Kvar fanns inte en enda tallrik, kastrull eller matbestick. Nu grinade hungerdöden ~~dem obarmhärtigt~~ mitt i ansiktet.		Men en vacker morgon låg ändå deras skonare väl förtöjd vid bryggan på Ljuvholmen. Det var illa medfaren, riggen sönderblåst och seglen urblåsta. Borta var även hela matförrådet som skulle räcka ända till de kom hem efter nästa resa. Allt hade en brottsjö tagit med sig överbord. Ja t o m kabyssena hade fått en gungande tillvaro på det stora vida havet. Kvar fanns inte en enda tallrik, kastrull eller matbestick. Nu grinade hungerdöden dem obarmhärtigt mitt i ansiktet.

	På ~~Ljuvholmen hade t o~~ m de utsvultna råttorna gett sig av och i grottan ~~hade Sappo~~ för länge sedan fått tjänstgöra som det sista sovlet till den sista potatisen och intet annat återstod än att vänta på hungerdöden.		På Ljuvholmen hade t o m de utsvultna råttorna gett sig av och i grottan hade Sappo för länge sedan fått tjänstgöra som det sista sovlet till den sista potatisen och intet annat återstod än att vänta på hungerdöden.

	Det var då som Isodora erbjöd sig att ~~gå hem~~ till sina släktingar i Sörbygden för att av dem få köpa livsförnödenheter. Just nu ~~betydde mat~~ mer ~~än hela~~ grottans alla skatter.		Det var då som Isodora erbjöd sig att gå hem till sina släktingar i Sörbygden för att av dem få köpa livsförnödenheter. Just nu betydde mat mer än hela grottans alla skatter.

	Detta var ett farligt företag för de sjörövarna. Tänk om hon pratade brevid ~~mun och~~ yppade ~~något om dens verksamhet~~. Då ~~skulle de~~ få vandra raka vägen till galgebacken. Nej, då var det tusen ~~gånger bättre~~ att svälta ihjäl.		Detta var ett farligt företag för de sjörövarna. Tänk om hon pratade brevid mun och yppade något om dens verksamhet. Då skulle de få vandra raka vägen till galgebacken. Nej, då var det tusen gånger bättre att svälta ihjäl.

	~~Hungern slet~~ mer och mer i dens inälvor och när det ~~var som~~ allra värst sade Teobald till -Isodora: att om hon kunde ge sitt ord på att inte för någon levande människa berätta om skatterna i grottan eller vad hon varit med om under den tid hon varit gift så må hon gå till sina släktingar och skaffa mat så att vi inte alla svälter ihjäl. Hon skulle heller inte betala mycket så att släktgubbarna ~~kunde misstänka~~ dem för att vara rika.		Hungern slet mer och mer i dens inälvor och när det var som allra värst sade Teobald till Isodora: att om hon kunde ge sitt ord på att inte för någon levande människa berätta om skatterna i grottan eller vad hon varit med om under den tid hon varit gift så må hon gå till sina släktingar och skaffa mat så att vi inte alla svälter ihjäl. Hon skulle heller inte betala mycket så att släktgubbarna kunde misstänka dem för att vara rika.

	Detta lovade ~~Isodora och~~ tänkte ~~kommer tid~~ kommer råd. Men hon visste också att Teobalds löfte om en för tidig evighet skulle han inte tveka att hålla om hon talade brevid mun.		Detta lovade Isodora och tänkte kommer tid kommer råd. Men hon visste också att Teobalds löfte om en för tidig evighet skulle han inte tveka att hålla om hon talade brevid mun.

	En frostig höstdag landsteg Isodora efter fruktansvärda ansträngningar vid Saltkäl (Saltkällan hette ursprungligen Saltkäel. Här kokades salt.) och begav sig på svaga, skälvande ben till fots hem till sina bröder. Dessa var de enda ~~hon hade~~ kvar i livet och de hade i sin tur tron att Isodora för länge sedan var död. ~~Nu blev~~ återseendet glädje så mycket större och hon fick det bästa huset hade att ge i matväg. Hon talade om, att hon kommit för att skaffa mat till dem alla ute på ~~Ljuvholmen för~~ att rädda dem undan svältdöden.		En frostig höstdag landsteg Isodora efter fruktansvärda ansträngningar vid Saltkäl (Saltkällan hette ursprungligen Saltkäel. Här kokades salt.) och begav sig på svaga, skälvande ben till fots hem till sina bröder. Dessa var de enda hon hade kvar i livet och de hade i sin tur tron att Isodora för länge sedan var död. Nu blev återseendet glädje så mycket större och hon fick det bästa huset hade att ge i matväg. Hon talade om, att hon kommit för att skaffa mat till dem alla ute på Ljuvholmen för att rädda dem undan svältdöden.

	Hon fick så mycket ~~de kunde avvara och~~ trots att det för länge sedan var ~~läggdags gick~~ hennes bröder ~~ut på logen för~~ att ~~harpa den~~ säd, ~~de under~~ dagen tröskat. ~~Nästkommande~~ morgon skulle de fara till kvarnen vid vattenfallet för att mala den till mjöl åt Isodora. Isodora som inte hade krafter tillräckligt att följa med på logen hade uppmanats att hålla elden brinnande ~~och ha~~ det riktigt varmt och skönt. Hon satt och stoppade in det ena vedträdet efter det andra och elden ~~spred en~~ behaglig värme. Isodora ~~och spisen~~ blev till slut som riktigt goda vänner. Det var då ~~medan Isodora stoppade~~ ett nytt vedträ i eldhärden ~~som hon öppnade sitt~~ hjärta för spisen. Hon hade lovat och svurit att inte för någon levande människa ~~berätta om vad~~ sjörövarna hade för sig och vilka ~~ogärningar de~~ begick. Men ~~spisen var~~ ju ett dött ting och för den kunde hon berätta sin hemlighet utan att bryta sitt löfte.		Hon fick så mycket de kunde avvara och trots att det för länge sedan var läggdags gick hennes bröder ut på logen för att harpa den säd, de under dagen tröskat. Nästkommande morgon skulle de fara till kvarnen vid vattenfallet för att mala den till mjöl åt Isodora. Isodora som inte hade krafter tillräckligt att följa med på logen hade uppmanats att hålla elden brinnande och ha det riktigt varmt och skönt. Hon satt och stoppade in det ena vedträdet efter det andra och elden spred en behaglig värme. Isodora och spisen blev till slut som riktigt goda vänner. Det var då medan Isodora stoppade ett nytt vedträ i eldhärden som hon öppnade sitt hjärta för spisen. Hon hade lovat och svurit att inte för någon levande människa berätta om vad sjörövarna hade för sig och vilka ogärningar de begick. Men spisen var ju ett dött ting och för den kunde hon berätta sin hemlighet utan att bryta sitt löfte.

	För spisen berättade hon allt om hur de sju sjömännen i verkligheten inte var annat än simpla sjörövare och att de var havens marodörer, som härjade och plundrande. ~~Hon befattade~~ att de ~~hade sina~~ skatter i Vallviksgrottan och att hon var deras fånge. Hon berättade sanningsenligt allt och spisen lyssnade uppmärksamt. Den ~~vågade inte ens spraka~~ utan brann sakta ~~och lugnt~~ och spred värme ~~över hela köket~~ ända in i finrummet där äldsta dotter låg sjuk i mässlingen och ~~med värme följde~~ även Isodoras berättelse.		För spisen berättade hon allt om hur de sju sjömännen i verkligheten inte var annat än simpla sjörövare och att de var havens marodörer, som härjade och plundrande. Hon befattade att de hade sina skatter i Vallviksgrottan och att hon var deras fånge. Hon berättade sanningsenligt allt och spisen lyssnade uppmärksamt. Den vågade inte ens spraka utan brann sakta och lugnt och spred värme över hela köket ända in i finrummet där äldsta dotter låg sjuk i mässlingen och med värme följde även Isodoras berättelse.

	Vivi låg alldeles orörlig, hon vågade inte vare sig hosta eller nysa för att inte ~~ayslöja~~ att hon fanns i huset. Men när Isodora hade somnat smög sig Vivi upp, drog på sig ~~dubbla omgångar~~ kläder och ~~en stor~~ fårskinnspäls utanpå ~~alltsammans och~~ begav sig trots höstkylan och ~~sin sjukdom~~ raka vägen till länsman för att för denne tala om vad ~~hon via kokspisen fått~~ höra denna stjärnklara senhöstnatt.		Vivi låg alldeles orörlig, hon vågade inte vare sig hosta eller nysa för att inte avslöja att hon fanns i huset. Men när Isodora hade somnat smög sig Vivi upp, drog på sig dubbla omgångar kläder och en stor fårskinnspäls utanpå alltsammans och begav sig trots höstkylan och sin sjukdom raka vägen till länsman för att för denne tala om vad hon via kokspisen fått höra denna stjärnklara senhöstnatt.

	Länsmannen ville först inte tro henne, men fick så småningom klart för sig att något var galet och beordrade då amiralen för landets flotta, som vid det tillfället hade stridsövningar i Gullmarsfjorden att omedelbart bege sig till både Ljuvholmen och Vallvik för att fängsla de sju rövarna och föra dem till fängelset. Så skedde och rövarna var inte svåra att fängsla, ty även om de ville så orkade de inte sätta sig till motvärn. De transporterades omedelbart till fängelset på Kvistrum och där fick de så pass mycket mat att de orkade redogöra för sina eskapader och en tidig morgon fick de alla på galgbacken sona sina ogärningar. Allt vad de under årens lopp stulit och kapat åt sig återlämnades så långt möjligt var, med det blev ändå ofantliga rikedomar kvar, som det aldrig gick att finna ägare till och som nu med laglig rätt kom att tillhöra Isodora.		Länsmannen ville först inte tro henne, men fick så småningom klart för sig att något var galet och beordrade då amiralen för landets flotta, som vid det tillfället hade stridsövningar i Gullmarsfjorden att omedelbart bege sig till både Ljuvholmen och Vallvik för att fängsla de sju rövarna och föra dem till fängelset. Så skedde och rövarna var inte svåra att fängsla, ty även om de ville så orkade de inte sätta sig till motvärn. De transporterades omedelbart till fängelset på Kvistrum och där fick de så pass mycket mat att de orkade redogöra för sina eskapader och en tidig morgon fick de alla på galgbacken sona sina ogärningar. Allt vad de under årens lopp stulit och kapat åt sig återlämnades så långt möjligt var, med det blev ändå ofantliga rikedomar kvar, som det aldrig gick att finna ägare till och som nu med laglig rätt kom att tillhöra Isodora.

	Nu var det åter lugnt och fridfullt på haven. Ingen behövde längre frukta för sitt liv och så småningom träffade Isodora en av havets söner, en ärlig rättskaffens man och med honom fick hon det underbart resten av sitt liv. Den vackra Ljuvholmen döptes i folkets mun hastigt om till Tjuvholmen och det heter den, den dag som i dag är.		Nu var det åter lugnt och fridfullt på haven. Ingen behövde längre frukta för sitt liv och så småningom träffade Isodora en av havets söner, en ärlig rättskaffens man och med honom fick hon det underbart resten av sitt liv. Den vackra Ljuvholmen döptes i folkets mun hastigt om till Tjuvholmen och det heter den, den dag som i dag är.

	Tage Axelsson		Tage Axelsson
	[[Kategori:Munkedalsbygden]]		[[Kategori:Munkedalsbygden]]
	[[Kategori:Munkedalsbygden 94-1]]		[[Kategori:Munkedalsbygden 94-1]]