Henning Wingård berättar 95-1
Henning Wingård berättar
Arbetarna vid bruket saknade mer och mer en festplats. Det gick inte att under sommartid anordna fester och danser i godtemplarhuset. Tomten kring detta rymde inte stort mer än huskroppen, så där kunde det inte bli fråga om någon festplats. Dessutom låg Missionskyrkan nära godtemplarlokalen. Att få köpa eller hyra mark för ändamålet gick inte. Ingen ville ha en dansbana på sin mark. Dessutom behövdes det ett stort markstycke för att rymma allt folket och alla velocipeder, som var allmänt fortskaffningsmedel. Plats för något så nymodigt som bilar behövde man inte tänka på. Den enda bil som fanns i bygden tillhörde pappersbolaget och främst dess direktör och högre tjänstemän. Plats för ett litet hus, avdelat med hjärtan på dörrarna och lite undanskymt beläget, behövdes också. Helst horde det också vara möjligt att pumpa upp lämpligt vatten till kaffe och disk samt till att dricka av besökande.
På tal om det så kallade stationssamhället fick detta först efter flera år en bil, ett stort åbäke. Denna hade karbidlyktor, ett väldigt stort signalhorn och fyra växelspakar monterade på utsidan. Den kördes av en som hette Rudolf. Det var inte alltid den gick att stoppa, sedan den med svett och möda och en mängd svordomar vevats igång. Då fick den köras upp i en sandhög vid ett relativt nystartat cementgjuteri. Rudolf var liten och syntes bäst när han trevade efter växlarna eller signalhornet. Han måste signalera i varje kurva och korsväg och när hästar var synliga — dessa skrämdes ofta, när de enligt Rudolf fick se en vagn komma utan häst och med rök omkring sej.
Förutsättningen för att komma till festplatsen var, att det fanns en någorlunda framkomlig väg dit, och en väg fanns inte med i några kalkyler. Men där pappersbolaget grävt syradammen var utom backar ett stycke slät mark. Det gick inte att ha djurhållning där, och inte kunde hus byggas nära syradammen. Lukten var oftast bedrövlig, och trärännan som gick utmed älven och tillförde syradammen dess innehåll, luktade lika illa. Arbetarna kunde få disponera området som festplats om de ville. Det kostade ingenting. Virke till en dansbana kunde få hämtas på bruket. Därmed tillkom festplatsen. Men huset med hjärtan på dörrarna kom aldrig upp. Buskar och träd ett stycke längre ned vid älven fick mottaga vatten och fekalier från festdeltagare. Det gick det med. Något vatten kunde inte inbringas på området, utan måste föras dit vid festligheter, så kaffe kunde serveras.
Det kom med tiden många betydande män till den föga välluktande festplatsen. En gång in på tjugotalet kom till exempel finansminister F.W. Thorsson och höll ett undervisande föredrag. Han hostade och snöt sej och torkade ögonen flera gånger medan han talade. Likadant var det för rektor Ernst Eklund vid Grebbestads folkhögskola, när han kom dit och utredde första världskrigets orsaker. Han undrade om det gick att dansa på den banan. Jodå, det gick allt. En snäll och duktig gumma, som bodde i närheten, dessbättre högt ovanför festplatsen, kokade vid festerna kaffe på två stora kopparkittlar för fem kronor. Femman tilldelades hon utan överenskommelse. Blev något kaffe över i trekilospåsarna, fick hon ta det med sig hem, men det gjorde hon inte. Det kunde sparas till nästa fest med kaffe, så blev det billigare för arbetama. Hon hade en son Gunnar Tholen och en dotter Anna Tholen, både finfina idealister och mycket duktiga föreningsmänniskor. De hjälpte sin mamma med att föra med rent vatten till festplatsen och låna och återföra porslin, som "Handelsföreningen" brukade tillhandahålla som lån.
Arbetarna fick nöja sig med den ohygieniska festplatsen många år. Men under midsommarhelgerna fick de hyra ett ställe som kallades Vadholmen. Det låg vid Örekilsälven nära stationssamhället och var bedövande naturskönt. Där hölls fina fester, besökta av unga och äldre från alla håll i bygden. Visst fanns det gott om flaskor med extra dricka, men "länsman" och hans "skrivare" hade inte mycket an göra. För det mesta höll de sig frånvarande eller i varje fall osynliga. De kom bara någon gång och såg på, men bara några minuter och så var de borta. En och annan uppgörelse förekom nog i buskarna, men mestadels ganska tystlåtet. Det var nödvändigt aft jordbruksarbetarna visade varandra knytnävarna för au visa att de var olika. Vem som var bäst blev inte uppklarat. Blåfärgade kindkotor, sneda läppar och rivna öron blev småningom som de varit före midsommarfesten på Vadholmen. Men en och annan tand var borta för alltid. Det var inget att göra något åt.
När det ovannämnda hände, tuffade på vardagarna ett litet lok med lastvagnar efter sig förbi festplatsen. Och dagligen också en passagerarvagn
Bruket, Munkedals järnvägsstation och ner till Saltkällefjorden, närmare bestämt Munkedals Hamn. Det lilla tåget rullade fram på en smalspårig järnväg. Tåget och järnvägen tillhörde Munkedals AB: Tre stationer fanns: en vid Bruket, en i stationssamhället och en i Munkedals hamn. En mäktig stins fanns på varje station. Den lilla järnvägen åstadkom mycken nytta, både för bruket och för allmänheten. Folk i samhället vid bruket åkte ofta ner till stationssamhället. Där fanns ett par affärerna, utrustade med det mesta, utom möbler, på den tiden. Där fanns läkare, landsfiskalskontor, bank, det trevliga Änkans Kate och ett kioskkafé inne på SJ:s bangård samt gästgivaregården Kvistrum och på vägen dit ännu ett kafe. Det fanns en backig gångväg upp till Foss kyrkogård och till pastorsexpeditionen, öppen varje fredag. Det var sällan någon klagade på den backiga genvägen. Det var naturligt att kommunikationssamhället utvecklades runt Statens Järnvägars station. På ftermiddagarna om söndagarna kom det mycket folk från brukssamhället, i synnerhet ungdom. Det lilla tåget gick inte på söndagarna, så då måste "apostlahästama" tjänstgöra. Det blev en vana att på söndagarna, gå och se på "tågen". Det kom ett tåg från Strömstad och ett från Göteborg med ett par timmars mellantid. Det gick bra att promenera fram och åter på stationsperrongen eller slå sig ner på ett kafé. Särskilt Änkans Kale ansågs på den tiden och med det läget som "förstklassigt". Där var ganska billigt och där fanns orgel att klinka på. Många första trevande samtal på bangården eller något kafé ledde senare till hymens band i kyrkan, där kyrkoherde Gottfrid Cajander log fryntligt. Med tågen kom liksom en fläkt utifrån, i synnerhet med göteborgståget. Kärleksband kan knytas på allehanda vägar.