Utgrävningen vid Galgbacken
Galgeberget, Tunge härad avrättningsplats
Niklas Ytterberg, Bohusläns museum
Mitt i Munkedal, strax bakom ishallen och norr om vårdcentralen, göms en vacker trädbevuxen bergsås som ruvar på ett mörkt förflutet. Det är Galgeberget, Tunge härads avrättningsplats. Även om själva platsen fallit i glömska har dess historia ändå överlevt till våra dagar. De långa och branta backarna på stora landsvägen, gamla Strömstadsvägen, kallas ju fortfarande Galgebacken i folkmun.
Tunge härads avrättningsplats
Det gamla Tunge härad var den sydvästra hälften av Munkedals kommun, förutom Bärfendal som hörde till Sotenäs härad. Tunge bestod av socknarna Foss, Håby och Svarteborg (med Tose). Tingsplatsen låg i Foss nära kyrkan fram till 1660-talet, då den flyttade till Kvistrum. Före 1683 var Tunge härad ett eget tingslag, sedan slogs det samman med grannhäraderna Sörbygden, Stångenäs och Sotenäs. Det gemensamma tingsstället var i Kvistrum, först i gästgivargården och efter 1737 i ett nyuppfört tingshus. På den danska tiden, före 1658, hölls också ett lagting två gånger per år för hela norra Bohuslän, det så kallade Vikens Foss lagting. Det var överinstans för både landsbygden och städerna, vars domar måste bekräftas av lagtinget för att vinna laga kraft.
Av detta förstår man att trakten kring Foss har varit viktig för rättskipningen under mycket lång tid. Nära tingsplatsen fanns också en avrättningsplats. Den är omnämnd redan 1594, då oslobiskopen Jens Nilssøn passerade och såg en avrättad man på ett stegel, en hög påle med ett vagnshjul monterat upptill. Mannen hade dödat prästen Nils Bagge i Krokstad och hade tydligen redan legat där en tid till allmänt beskådande när biskopen passerade. Enligt Nilssøns beskrivning fanns det också en galge på platsen, som låg ”två pilskott” öster om Foss kyrka.
En genomgång av olika arkiv visar att flera avrättningar har genomförts på Tunge härads avrättningsplats. Det första fallet sedan Bohuslän blivit svenskt var en man, som enligt hovrättens dom i oktober 1673, skulle halshuggas för att han ”ihiälstuckit Lars Rassmundsson uthi ett slotterööll medh sin knijff”. 1698 skulle bödeln Johan Eriksson Lilja inställa sig vid Kvistrumbro för att begrava en självspilling, en självmördare, vid Galgeberget eller avsides i skogen. I mitten av 1700-talet var det flera unga kvinnor som halshöggs och brändes på bål för barnamord. En ogift moder hade vanärat både sig själv och sin släkt och all skuld lades på hennes axlar. Ofta var det så tungt att bära att hon valde att ta bort barnet. Och detta straffades undantagslöst med döden om det upptäcktes. Först ut var Elsa Persdotter som avrättades 1741 av skarprättaren Erik Eriksson Smedner. Tjugo år senare var det Anna Pålsdotter från Kråkehult som den 7 jan 1761 skulle ”halshuggas och å båle brännas”. Bara ett år senare, den 15 mars 1762, drabbades Anna Andersdotter av samma öde. Bödeln hette Johan Ekerot och kom från Göteborg. Ännu 1815, då bödeln skulle begrava självspillingen Anders Engelbrecktssons i Korsberg döda kropp avsides i skogen, var Galgeberget i bruk. Det kan man se på enskifteskartan över Stora Foss år 1822, där en rektangulär inhägnad benämns ”afrättsplats”. Däremot finns den inte längre med på laga skifteskartan från 1855. Och när den sista avrättningen skedde i Tunge härad, i Håby år 1838, hade Galgeberget redan tagits ur bruk. Nu inträdde glömskan, så att när Axel Emanuel Holmberg i sin ”Bohusläns Historia och Beskrifning” i mitten av 1800-talet menade att berget istället fått sitt namn av att kung Östen där mött sitt öde.
Vi får tänka oss att galgen förr syntes lång väg här på bergets krön, då det inte fanns någon skog. När vägfarande passerade på stora landsvägen såg de galgen. Galgen syntes också från kyrkan och tingsplatsen. Alla kunde se galgen, det var det som var poängen, eftersom straffet skulle vara den enskilde ”till välförtjänt straff och andra till skräck och ”varnagel”.
För ungefär tjugo år sedan lyckades förre biologiläraren Lars Ahlberg exakt lokalisera läget för galgplatsen. Vid ett besök med delar av styrelsen i Munkedals hembygdsförening i december 2009 kunde undertecknad konstatera att platsen var välbevarad och mycket intressant för det projekt som precis hade startats vid Bohusläns museum. Vi beslöt att tillsammans genomföra en arkeologisk undersökning, den första i sitt slag i Västsverige, för att försöka ta reda på vilka lämningar som fanns kvar samt när och hur platsen hade använts.
Utgrävningen
En arkeologisk utgrävning är ingen enkel apparat, såväl finansiering som nödvändiga tillstånd kräver mycket förarbete. Men här ställde sig Länsstyrelsen redan från början vällvillig till projektet, liksom Carl Jacob Lindebergs fornminnesfond och Munkedals kommun, som beviljade medel inom det EU-finansierade IKON-projektet. Lokala bygg- och anläggningsföretag sponsrade på olika sätt. Också personalen vid ishallen och brandstation ställde upp med hjälp när så behövdes.
När alla tillstånd inhämtats kunde vi sätta igång. Den 23 till 27 maj 2011 genomfördes undersökning under stort mediapådrag. Ett stort antal medlemmar ur hembygdsföreningen liksom flera arkeologer från Norge och Sverige ställde upp som volontärer. Vi hade lovat Munkedals kommun att hålla två publika visningar av platsen liksom att alla femte- och åttondeklassare i Munkedals tätort fick möjlighet att besöka utgrävningen. Ytterligare en förskoleklass och en sjundeklass dök också upp. De guidade visningarna verkar ha uppskattats. För den som ville fördjupa sig i ämnet kunde man läsa vidare i den skärmutställning som sattes upp i Forumhuset utanför biblioteket.
Utgrävningen började med att deltagarna sopade marken fri från löv och skräp för att 0,5x0,5 meter stora provgropar skulle kunna grävas på ett tiotal ställen, väl utspritt över området. Jordlagrets djup skiftade, ibland mötte berget nästan direkt och ibland fick vi gräva en halvmeter eller mer. I en grop fanns det flera stenar som tycktes ordnade kring ett tomrum, kanske var det en skoning till en sedan länge förmultnad stolpe?
Här utökade vi ytan till drygt en kvadratmeter för att kunna se mer. Stolphålet visade sig vara en knapp halvmeter stort, med en kraftig stenskoning. Möjligen var det en rest av galgen eller kanske en stegelstolpe, så som nämns när Nilssøn passerade år 1594.
Samtidigt hade vi hittat brända ben, som skulle kunna vara människoben, i en annan grop längst ut mot bergets krön. Här fanns också en större stenpackning som rensades fram. Den visade sig vara minst sex meter lång och uppåt tre meter bred. Stenarna var relativt stora. Kunde det vara ett fundament för galgen eller kanske begravningsplats för de avrättade? Vi tog upp ett större schakt tvärs över stenpackningen och vid vattensållning i finmaskiga sållnät fann vi allt fler brända människoben mellan och under stenarna. Under större stenar fanns två tydliga ”bengömmor”, med en utbredning av ungefär 25 centimeter, med många brända ben. Sammanlagt hittade vi nästan 300 gram brända ben, och då flertalet var mycket små – de största bitarna bara var 1,5 till 2 centimeter stora – rörde det sig om många hundra bitar. Här gjordes ett strålande arbete av amatörarkeologerna vid sållet!
Vi testade också om de tre större stenar, som Lars Ahlberg en gång identifierat som platsen för galgen, verkligen hade varit ett sådant fundament. Inga spår av ben eller något annat kunde dock konstateras när vi grävde i anslutning till dem.
För övrigt påträffades två kopparmynt 30 meter väster om stenpackningen samt spridda rostiga järnföremål, bland annat ett klackjärn, runt om på avrättningsplatsen. Det var med hjälp av en metalldetektor som dessa kunde hittas. De flesta järnföremålen är från 1900-talet men mynten visade sig efter rengöring och konservering vara av valören 1 öre kopparmynt och från mitten av 1700-talet, alltså samtidigt med avrättningarna av de tre kvinnorna som nämndes ovan! Här krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig att någon tappat mynten när de som åskådare sett när bålet tändes (även om man kan tänka sig andra förklaringar).
Flera analyser har gjorts efter utgrävningarna som gör att vi nu vet ännu mer om platsen. Bland annat har osteologen, benexperten, tittat närmare på de brända benen. Hon har konstaterat att benen kommer från en eller flera större tonåringar eller vuxna individer. Det går tyvärr inte att avgöra av vilket kön, bitarna är allt för små, men det är i alla fall mestadels rörbensfragment, det vill säga från armar och ben. Det fanns också sju bitar från en skalle. En del av benen var blåaktiga vilket tyder på att de är dåligt brända. Eftersom man skulle kunna förvänta sig att benen var från hela kroppen, kan detta troligen vara förklaringen till varför så många ben saknas. Bålet har varit för klent, eller har inte brunnit ut ordentligt, vilket lett till att de dåligt brända benen har bevarats dåligt i jorden.
Vi samlade också in en mängd jordprover och kolbitar som också har analyserats. Kolet kommer från den skog som tidigare har stått på platsen, eller från ved och bråte som använts till bålen. Det domineras av en och hassel, men även al, björk och lönn fanns bland kolbitarna. De förra kanske speglar den tidigare floran, medan de senare har varit ved? Jordproverna gav vid handen att det har brunnit på platsen och att ved såväl som mjölon då har förkolnats. Mjölon är en vanlig växt på mager, lättdränerad mark som hedskogar och hällmarker. Det kan nog stämma bra med hur platsen en gång har sett ut. Den lövblandskog vi idag ser på Galgeberget är nog en relativt sen företeelse. Särskilda jordprover skickades slutligen till ett laboratorium för att mäta fosfathalten och pH-värdet. Det visade sig att jorden var sur, med ett lågt pH-värde, som vanligt i Bohuslän. Det bekräftade varför ben och annat organiskt hade bevarats så dåligt. Men proverna visade också markant höga fosfatvärden just i anslutning till de båda bengömmorna. Här får man tänka sig att det är de förmultnade mänskliga kvarlevorna som syns i laboratorieresultaten. I skrivande stund väntar vi på resultaten från kolfjorton-dateringar av de brända benen. Är de från 1700-talet och de avrättade kvinnorna? Det får vi återkomma till när vi vet!
Vårens undersökning av Tunge härads avrättningsplats gav goda resultat, men lämnade också flera frågor obesvarade. Utgör stenpackningen ett fundament för själva galgkonstruktionen och/eller gravar? Har stolphålet som påträffades varit fundament för ett stegel, för galgen eller för något annat? Har de avrättade begravts i stenpackningen eller på annan plats, kanske nedanför berget? Hur gammal är avrättningsplatsen, har den använts redan på medeltiden?
Fortsättning följer?
Att projektet och utgrävningen har engagerat i bygden är glädjande. Det har motionerats i kommunfullmäktige om att ställa platsen i ordning, bland annat med skyltar. Från Bohusläns museums sida planerar vi också för en fortsättning. En ansökan är inlämnad till Lindebergska fornminnesonden. Om samma krafter som sist kan samverka borde det gå att få till en andra utgrävning. Vi får hålla tummarna och arbeta för detta gemensamt.
Under tiden kan man läsa mer om projektet ”Den gamla onda tiden” på Internet: http://www.utgangspunkten.se/gamlaondatiden.