Historier från bygda 16-2
Denna gång tänkte jag berätta några minnen från min uppväxt och möten med personer som på olika sätt etsat sig fast i minnet.
Jag växte upp på Hedeholm, strax nedanför Bostäderna som bostadsområdet vid pappersbruket hette. Vår familj flyttade till Hedeholm när jag var en månad gammal, 1949. Där kom jag att bo och växa upp, först hos mina föräldrar och sedan i egen lägenhet fram till 1973 när jag och min fru köpte vårt hus bredvid Vårdcentralen och där vi bor sedan dess.
I och omkring bruket mötte jag många personer som gett mig många och outplånliga minnen.
Jag tänkte gå en liten vandring utmed Bruksvägen och berätta några minnen av personer som jag mötte i min barndom på 1950-talet.
Jag börjar vid gamla bruket. Där bodde bl a Adolf Nilsson. Han hade arbetat hela sitt liv på bruket men var pensionär när jag växte upp. I yngre dagar var han en glad speleman och var redan på 1910-talet med i Munkedals blåsorkester. Senare blev dragspel huvudinstrumentet och det är många munkedalsbor som dansat till hans musik. Han hade en stor portion humor och kunde vara slagfärdig. Han blev sällan svaret skyldig när han fick en fråga om något. Ett uttryck som han ibland fällde var: ”Fakta säkert, jag har spelat för de galne”. Ett exempel på hans kvickhet inträffade vid ett samtal med arbetsledningen på bruket. Han arbetade skift vid den så kallade kollergången i sulfitfabriken. En kväll fick han besök av ingenjör Waennerlund som frågade om maskinerna förde mycket oväsen. ”Ja det ska jag säga ingenjörn att det bullrar så jag vaknar på nätterna” blev svaret.
Lite längre ner efter Bruksvägen låg ”gamle filialen”. I den ena av husets två lägenheter bodde bruksläkaren, Torben Stelling. Han residerade tillsammans med sin sköterska i sjukstugan, som låg bredvid brukshotellet ”Mässen”. Sjukstugan inrymde även telegrafstation och en tid även skogskontoret.
Jag måste sticka emellan med en liten episod, som inträffade en måndag vid telegrafen. Den för många bekante Erik ”Mandus” Amandusson stod utanför telegrafen och knackade på rutan. Ingvor ”Smen” Karlsson öppnade varpå Erik stack in huvudet och frågade Ingvor. ”Såg du om jag var i parken igår”? Ingvor svarade:” det vet jag inte för jag var inte där”. Då sade Erik med sin ”bakrusstämma”:” var ska jag gå hän och få reda på det, för jag var så full”. Jag skall berätta mer om Erik när min vandring har nått längre ner i Bostäderna:
Men åter till Stelling. Honom upplevde vi som en ”myndig” herre med stor pondus. Det var i alla fall tryggt att ha en läkare till hands på nära håll om något skulle hända. Jag minns särskilt två episoder där doktor Stelling fick träda in akut. Det första tillfället var när en lekkamrat, Hasse Wärme och jag lekte vid älven hemma på Hedeholm. Det var vinter och is vid älvkanten. Det gick en liten gångstig ner till älven som fruarna på Hedeholm använde när de skulle slänga skräp i älven. För oss var det en spännande lekplats, men så hände det som inte fick hända. Hasse som var mer våghalsig än jag kom för långt ut på isen och gled ut i älven. Jag blev förstås paralyserad av skräck. Då kom Knut Kjällström och hoppade i vattnet. Han fick upp Hasse strax nedanför bron och jag kunde bara stå och se på när han bar Hasse upp till Stelling på sjukstugan. Stelling kunde tyvärr inte rädda Hasse, vilket väckte förstämning, inte minst hos mig som hade varit med om det hela.
Det andra tillfället inträffade ett par år senare, 1955. Då hade jag varit med min mamma till filialen eller brukshandeln och handlat. Jag cyklade på min trehjuling och valde att cykla på den nedlagda banvallen efter bruksjärnvägen som hade fått ny sträckning ett år tidigare. Harry Lundin hade tidigare på dagen varit ute med sin lastbil och lutat vägen mot damm. Jag minns att det fortfarande ångade och luktade sulfitlut i sommarvärmen. Jag var djärv och skulle cykla nedför banvallen, över Bruksvägen och över bron till Hedeholm. I farten nedför banvallen flög jag av cykeln och landade med ansiktet mot den nylutade grusvägen. Med ett rejält skrapsår på hakan fick jag vandra upp till sjukstugan för behandling av doktor Stelling. Det gjorde rejält ont när han plockade grus, rengjorde såret och satte på ett plåster. Jag fick en viss läkarskräck, visserligen av övergående karaktär men minnet av hur det hade gått för Hasse satt i.
Min vandring utefter Bruksvägen fortsätter förbi överingenjör Paul Lunds och försäljningschef Valter Lindebergs villor på den västra sidan och brukskontoret och Mässen på den östra. På den västra sidan låg också ingenjörsbostaden där skogskamreren Helmer Käll bodde i den ena lägenheten och civilingenjör Torsten och Tora Göhtlin i den andra. I nästa hus bodde kamrer Bertil Kjellgren med hustru Gunnel med sina två flickor. Nedanför backen bodde inköpschefen Yngve Grundberg och ”syster Maj med sonen Håkan. Det var Majs boxer som mildrade min dåvarande hundskräck och som i vuxen ålder gjorde mig till en hängiven boxerägare. När jag var med min mamma till ”filialen” för att handla stod ibland boxern Raja bunden i ett cykelställ utanför affären. Jag lossade ibland kopplet och tog Raja med på en promenad. Eller rättare sagt, det var Raja som tog med mig. Våra promenader slutade oftast hemma i Grundbergs trädgård då det var Raja som bestämde över den lille gossen.
Mittemot Grundbergs bodde lokförarfamiljen Dahlqvist i eget hus (de andra husen ägdes av bruket). Där var jag inne ibland och hälsade på. Jag var som liten intresserad av att höra gamla människor berätta för mig om spännande saker så jag sprang ofta runt i husen när det blev för tråkigt att leka med mina jämnåriga.
Ett annat hus jag ofta besökte var huset där familjerna Wärme, Hansson och Eliasson bodde. Men återkommer jag till när jag fortsätter min vandring utefter Bruksvägen på 1950-talet.
Björn Jacobson