Krigsår

Krigsår

Några år under början av 1940-talet, en typ av krigsplacering. Betraktelse ur en liten flickas perspektiv.

Under krigsåren bodde vi i Vättersnäs. Det var en ort vid Vättern mellan Jönköping och Huskvarna. Orsaken var att Munkedals Pappersbruk permitterade en del av arbetsstyrkan. Driften var igång med papperstillverkning, men de som blev kvar av arbetarna var de som gjorde papper och såg till att det kom till kunderna. Papper behövs i krigstid har vi som arbetat på bruket fått lära oss. Även krigsplaceringar på pappersbruket sker. I detta fall fick permitterade arbeta i vapenproduktion. Pappa blev placerad i Huskvarna Vapenfabrik att fixa pistolpipor. Alternativet hade varit att vara fotsoldat som min morbror blev. Han hade just gjort sin militärtjänst, när han kallades in till krigstjänst. I tre år varade detta för honom. Det var flera personer från pappersbruket som hamnade på vapenfabriken. De flesta hade med sig familjer, så även pappa. Bostad skulle hyras. Pappa och hans arbetskamrat Erik Johansson delade på en lägenhet. Vi, pappa, mamma och jag bodde i köket. Eriks familj, fru Aina, sönerna Stig och Sune bodde i rummet. Mellan köket och rummet var en hall (svale) med en trerumslägenhet emellan. Huset var fyra våningar högt med ingångar på alla sidor. När en lägenhet längre ned i denna ingång blev ledig, flyttade Erik Johanssons familj dit och vi fick det rummet. Opraktisk lägenhet var det, fast vi slapp fortsätta ligga i köket. Pappa arbetade tre skift, mamma var hemmafru. Familjen på samma våningsplan som vi blev de som vi umgicks mest med. Jag hade fått en trähäst på hjul. Den satt jag på och sparkade mig fram på golvet mellan rummet och köket. En barsk herre någon lägenhet längre ned i trappuppgången gapade och skällde över ”den unge som väsnas så”. Det nöjet fick jag inte utföra mer. Ja, barnen i huset skulle vara tysta och det var vi nog. Vi var ju rädda för denne man. Lekkamrater hade jag i olika åldrar, men jag var nog yngst, lättast att lura ut på olika aktiviteter. Sickan hette en flicka som hittade på en del hyss vi utförde. Hon bodde på första våningen. Hennes familj hade kommit från ”Svenskbyn”. Det var någon plats på andra sidan Östersjön. Där bodde folk som någon gång utvandrat från Sverige. De talade svenska med gammalt uttal. Lönen de fått för utfört arbete var sprit. Eftersom alla fick sprit i lön kunde de inte sälja den, utan de drack upp den. Följden blev att dessa personer tålde mycket sprit. I umgänget med folk i huset blev dessa kvar när andra personer i sällskapet supit tills de somnade. Mamma, sade att frun i den familjen kunde supa varenda karl i huset, ”under bordet.” Mannen var skomakare och hade verkstad i Jönköping. I Jönköping tog pappan med sig Sickan till någon krog. Där ställde han flickan på bordet mellan glasen gästerna hade. Hon sjöng. Det gjorde hon så bra att det blev en del pengar i hatten han lagt fram. Hur gammal Sickan var vet jag inte men hon var äldre än jag. Hennes lillasyster var i min ålder, men hon fick inte vara med oss för mamman. En dag när det regnade ville Sickan ha med mig ut. Mamma trodde vi skulle leka på första våningen, men Sickan hade annat i kikaren. Hon ville ha lockigt hår. Jag hade lockigt ljust hår. Hon hade brunt stripigt. När mitt hår blev vått blev det ännu lockigare. Alltnog, Sickan placerade mig under stuprännan och mitt hår blev ju lockigare. Då ställde hon sig intill. Just då kom min mamma och fick se vad som hände. ”Varför står ni här?”, var ju hennes undran. Sickan förklarade sin strategi. Hon trodde tydligen att lockigt hår skulle ”smitta” vid besök under stuprännan. Vi fick i alla fall gå in. Jag fick förkylning med feber och sängläge ett tag. Sickan fick fortsatt rakt hår. Intill huset fanns ett mindre fyrkantigt hus. Det var någon sorts magasin. Taket var platt. Det var en bra plats att vistas på. För att komma upp på taket måste man använda en stege. Ibland samlades en del av husets invånare där under sommarkvällarna. Tanterna satt i en klunga för sig. De handarbetade eller lagade kläder. Stoppa stumpor var en vanligt förekommande sysselsättning. Deras män satt i ett annat hörn. Männen rökte, berättade historier eller talade om sitt arbete. Världsläget dryftades förstås. Barnen lekte stillsamma lekar. Oftast satt de tysta och lyssnade på de vuxna. Med så mycket folk i huset blev det ju, att de höll reda på varandra och vad som hände. De som umgicks talade förstås om ”de andra”. En familj som inte umgicks med någon i huset var speciellt utsatt för intresset. Mannen var mycket äldre än frun. Hon hette Viola. Han behandlade henne som en svag viol. De hade en liten flicka, som inte fick leka med de andra barnen. Hon var inte ofta ute. Ja, tanterna i huset var mycket intresserade av denna familj. ”Nu har hon ny hatt igen” eller så var det något annat som kommenterades. Varje morgon bar mannen ut nattkärlet. Pottan, som använts under natten. Den skulle tömmas i utedasset. Sådana åtaganden fick oftast fruarna göra, så detta dryftades förstås. En morgon, när mannen som vanligt gick sin pottfärd, var pottan full upp till kanten. Han fick hålla pottan med båda händerna. Med tummarna hade han tagit ett stadigt tag om kanten på insidan. Mellan tummarna i pottan dansade en stor avföringsklump fram och tillbaka. Oj, de spionerande tanterna fick se nästan mer än de orkade prata om. Närmaste arbetsplats låg granne med gården. Det var en cementfabrik. Där gick järnvägen förbi. Barnen fick inte gå åt det hållet eller leka på järnvägen. Vilket de förstås gjorde. Även jag lekte på järnvägen ibland. Eftersom det var farligt, så lockade det nog barnen. Olyckstillbud förekom. Ibland gick mamma in till grannfrun en stund. Jag lekte för mig själv med mina saker. Vid ett sådant tillfälle, när mamma kom tillbaka, fick hon se att jag öppnat fönstret och satt på fönsterkarmen med benen på utsidan fönstret. Mamma skrek. Jag vände mig om och ramlade. Som tur var ramlade jag på insidan fönsterkarmen. Munnen slog jag i karmen. Det blödde mycket. Efteråt när såret läkts var munnen något skev. På insidan läppen var det ett vitt ärr, som i fortsättningen påminde om vad som skett. Det fanns kvar när jag blivit vuxen. Att leka med ärtor var en annan sysselsättning. Det gick bra tills en dag när jag frågade mamman hur ärtan kom ut igen. Jag hade stoppat en gul ärta i näsan. Oj, det här var inte bra. Pappa fann på råd. Han lånade en virkkrok av grannfrun. Kroken förde han försiktigt in i näsan på mig. Han fick ut ärtan. Toalettbesök var inte enkla, men de måste göras, även för mig. Toaletten var i ett hus på gården. Det var många dörrar utefter långsidan på detta hus. Bakom varje dörr var det en toalett. Till varje dörr hörde en stor nyckel. Två familjer samsades om en toalett. Innanför dörren fanns ett golv och längre in i utrymmet fanns en bänk med ett stort och ett litet hål. Det var meningen att jag skulle gå in i rummet, sätta sig på bänken och göra mina behov. Denna toalett kallades utedass. Det tog lång tid, nästan en hel dag, när jag och mina föräldrar skulle åkta till mormor och morfar. Först fick vi åka buss, sedan spårvagn eller cykla. Jag satt i en sits på pakethållaren. Vi åkte tåg från Jönköping. Fem gånger måste vi byta tåg innan vi var framme i Munkedal, i Nässjö, Falköping, Herrljunga, Öxnered och Uddevalla. Oftast hade föräldrarna ”polletterat” sina cyklar. Det betydde att cyklarna fanns med på samma tåg som de. Cyklarna åkte i godsvagn. När de kom fram, hämtade de ut cyklarna i godsmottagningen. På det viset kunde de cykla från stationen. Det var nästan en mil väg. På vintern åkte de bil, men sista kilometern måste de gå. Det var likadant på sommaren. Taxichaufförerna vågade inte köra på vägen utmed sjön fram till mormors och morfars gård. Taxibilen hade en kamin på utsidan bak. Där hällde chauffören i svarta ojämna bollar eller vedpinnar. De brann och gjorde en gas som gick in i motorn. Den fick bilen att gå framåt utan bensin. Det var bara vissa bilar som hade dispens, alltså fick lov att köras. Bensinen var ransonerad, liksom gummit i däcken. De flesta, som inte hade dispens, fick inte ha kvar däcken på sina bilar. Dem hade ”militären” hämtat. Morfar hade två bilar utan däck. Bilarna var satta på träställningar. En eftermiddag tog mamma med mig på matiné. Det var film i stora Biografen i Huskvarna. Utanför hästhagen väntade vi på en pojk. Han kom från skolan. Det var Sune. Biografen var stor och pampig. Den hade flera pelare och trappsteg. Innanför var ett stort rum som kallades foajé. Där fick barnen vänta medan biljetter inhandlades. När mamma köpte biljett, köpte hon också några karameller. De fick vi barn. Filmen hette ”Pinocchio”. Den var nog bra, men jag somnade. När mamma och jag skulle handla mat gick vi till en affär i Huskvarna. De skulle ha kupong för det mamma köpte. Det var ett kort med små ”frimärken” på. Varje gång mamma handlade klippte någon i affären en bit på kortet. Mamma hade flera kort. De låg i ett fodral som liknade ett dragspel. Det gällde att handla något som inte behövde klippas på något kort för. Handlingen blev olika bra. Ibland muttrade mamma över att det bara fanns vätterfisk att köpa. Den behövde hon inte klippa på kortet för. Efter handlingen gick vi ibland vidare i staden. En stor gata hette Esplanaden. Därifrån gick vi till lekplatsen, om det inte var fullt med barn där. Den var till för barnen i det området. I mitt område fanns ingen lekplats. Jag fick åka rutschkana. Den var röd. Det var roligt. Efter två gånger visste jag att jag skulle sätta fötterna i marken först. Jag hade inte sett någon åka i kanan, så jag visste inte hur man skulle göra. Mamma skjutsade mig runt i karusellen. Vi måste gå därifrån innan någon kom och körde iväg oss. Det hände mycket för mig medan familjen bodde i huset på Vättersnäs. De större pojkarna bråkade med mig, när jag var ute på gården och lekte. Jag var rädd för dem. Modern förklarade att jag skulle ”stå på mig” mot dem, men det gick ju inte. Jag sprang in i huset och gömde mig. Ibland lurade de ut mig i vattnet. Där var det farligt. Det, som ena dagen hade varit en sandbotten med bara några decimeter vatten över, var nästa dag någon grop med mer än en meters djup. Vätterstranden var känd för detta. Kennet var en snäll pojk. Han hjälpte mig ibland, när de besvärliga pojkarna inte såg det. Ett sådant tillfälle var när jag varit på utedasset och tappat nyckeln till dörren. Den hade ramlat ned i det stora hålet på brädan, medan jag satt på det lilla hålet. Oj, oj, hur skulle jag få upp den? Kennet skaffade en käpp. Nu började ett fiskande med käppen efter nyckeln mellan använt papper och avföring. Jag försökte och försökte, men det gick inte. Pojken kunde nå nyckeln om han lutade sig något framåt. Nyckeln gled av käppen. Så höll det på. Till slut lyckades Kennet få upp nyckeln till bänken. Vi hjälptes åt att få nyckeln så ren, att jag kunde ta med den upp till modern. Ambulansen kom och hämtade Britt, barnet som bodde i samma trappuppgång som jag. Hon hade fått scharlakansfeber. Då måste man ligga på ett sjukhus som hette Epidemisjukhus. Där fick inga besökare komma in. Patienterna blev isolerade. Britts mamma tyckte synd om sin dotter som skulle åka dit ensam. ”Finns det inga andra barn i huset som är sjuka?”, undrade ambulanspersonalen. ”Jo, kanske flickan längst upp”, trodde Britts mamma. Jag blev undersökt. När besiktningen var gjord, trodde ambulanspersonalen att jag hade de utslag som var karakteristiska för sjukdomen. De tog med mig till sjukhuset. Efter fjorton dagar där, blev också jag sjuk, rejält sjuk. Den ena barnsjukdomen efter den andra fick jag. Jag fick dem inte bara en gång utan två. Efter två månader på sjukhuset fick jag äntligen komma hem. Utslagen jag hade, när jag kom till sjukhuset, var inte scharlakansfeber, utan de var av en annan art. Under sjukhustiden fick inte föräldrarna komma in till barnen. De fick titta in på dem genom ett fönster eller en dörr. Barnen låg i sängar, som var placerade utefter väggarna. Många sängar i samma rum. Sängarna var vita, barnens kläder var vita, personerna, som skötte dem, hade vita kläder, ja, allt var vitt. Så mindes jag att det såg ut. Vid ett tillfälle, fick jag se min mor i ett fönster högt uppe vid taket. Det såg ut som om mamman böjde sig ned. Jag blev väldigt ledsen och började gråta. Det ville jag inte att mamma skulle se, utan jag vände mig bort och borrade ned huvudet i täcket. När jag blev piggare fick jag vara uppe och leka med de andra barnen. Jag hade vit hängslekjol, vit blus och vita gymnastikskor på mig. Mitt i leken fick jag se att andra barn stod vid en dörr och skrattade. Jag sprang dit för att se vad det var. Det var en glasdörr. Då fick jag se min mamma utanför dörren. Jag blev ledsen. Tårarna fick inte mamma se. Jag sprang in till min säng och grät. Under hela tiden vi barn var på sjukhuset fick vi inte träffa våra föräldrar. Jag var hängig och trött efter hemkomsten. Svårt att andas, när jag låg, hade jag också. Det blev läkarbesök. Halsmandlarna var svullna. Polyper i näsan hade jag också. Det måste bli operation. Pappan tog med sig mig till sjukhuset i Jönköping. I ett vitt rum med vitklädda personer kom vi in. Pappa satt i en stol med mig i sitt knä. Mittemot i en stol satt det en tant. Hon ville ha mig i sitt knä. Det fick hon. Bakom henne smög en annan vitklädd tant. Den ville jag undvika, för hon hade något i handen. Jag hade dåliga minnen från tidigare vitklädda tanter. Tydligen överraskade de mig med något, för senare låg jag på en blank säng och kräktes något svart. Pappa satt intill och torkade mig. Operationen var över och pappa bar hem sin dotter. Tröttheten blev ännu värre. Det var bäst att åka hem till mormor med mig. Där fick jag stanna, när föräldrarna åkte tillbaka till sitt hem i Vättersnäs. När kriget var över flyttade mamma hem till gården. Hon hade med sig en pojk, en bror till mig. Han var född på BB i Jönköping. Jönköping var som storebror till Huskvarna. Det dröjde en tid innan pappa kom tillbaka till Munkedal och pappersbruket. Han och några fler från Munkedal flyttade till Trollhättan och bodde i någon barack, medan de arbetade där. Innan jag började skolan åkte mamma, lillebror och jag till Vättersnäs och hälsade på familjen i trerummaren intill där vi bodde. Det var roligt att träffa några av de barn jag umgåtts med när jag bodde där. Många hade flyttat. Pojkarna var kvar. De såg ut som små krakar i mina ögon. Dem kunde jag ”spöa upp” nu om jag ville. Jag hade varit hos mormor och fått rikligt med mat, växt därefter och skaffat en del muskler. Pojkarna däremot hade haft det eländigt. Svårt att få ihop mat och den var nog inte så full med näring. Jag tyckte i stället synd om dem. Jaha, nu hade jag ju vunnit över dem i alla fall.

Munkedal juni 2020 Gunnel Åkesson