Visa källa för Brott och bränder på bruket

[[Fil:Branden 21 mars 1911.jpg|miniatyr|Branden 1911 ]]
En del eldsvådor har drabbat Munkedals Pappersbruk genom åren, alltsedan starten 1873. Branden 1911 brukar man räkna som den största av dem alla, mycket beroende på att många byggnader var träkonstruktioner som blev ett tacksamt byte för lågorna. Vid återuppbyggnaden efter branden användes därför betong och sten i så stor utsträckning som möjligt. En brand som jag personligen minns mycket väl, var den som år 1971 drabbade pappersmaskin nr.5. Den startade i källarplanet, och torra papperstrasor samt ett överhettat valskullager var troligen orsak till branden. Stora delar av pappersmaskinen blev skadad bl.a. förstördes den stora maskinkåpan helt. Arbetet med att återställa maskinen tog många veckor, med stora produktionsförluster som följd. Men den mest omtalade branden var nog den som startade i ett pappersmagasin om aftonen den 24 november 1934. Det var emellertid inte skälva branden som satte djupa spår efter sig, utan saker som hände vid sidan om, så att säga, mer om detta senare.  Överingenjör  Axel Lundgren, som var platschef på bruket, ledde personligen släckningsarbetet och upprättade senare ett två A4 sidor långt  P.M. med anledning av branden. Här följer ett citat av inledningen av detsamma.
[[Fil:Efter första branden.jpg|miniatyr|Efter första branden]]
”Elden observerades först av arbetare i fabriken några min. före kl.20,varvid omedelbart gavs signal med ångvisslan i pannhuset. Undertecknad befann sig för tillfället på en Rödakorsfest i Föreläsningssalen, varvid ordningsvakten Enström kom in och meddelade att brandsignal gavs i fabriken. Jag satt omedelbart innanför dörren och bredvid mig herr Åke Nilsson som lovade köra mig med bil till fabriken. Då jag kommit ut på trappan stannade jag för att höra om det gavs signal. Då en signal omedelbart började, hoppade jag in i bilen som Nilsson med hög fart körde till fabriken.”

Efter denna inledning följer utförliga redogörelser av brandens förlopp som jag av utrymmesskäl inte kan redovisa här. Lundgren upprättar även en egen undersökning om möjlig orsak till branden, i vilken han kommer fram till att självantändning av något slag skulle kunna ha startat branden. Om detta har det funnits minst sagt delade meningar, som jag återkommer till senare.

Många av de äldre arbetarna, som jag hade som arbetskamrater under mina första år som anställd på bruket i mitten av sextiotalet, mindes och berättade mycket om branden 1934 och händelserna runt densamma. En av de kanske första som fick se hur de flammande lågorna slog genom magasinsbyggnaden berättar följande. 

”Vi var ett gäng yngre herrar som satt och spelade poker i ett skjul bakom några äldre byggnader vid sidan av brukstorget, strax intill det höga staketet som markerade gränsen till bruksområdet. En av grabbarna kände sig nödig och skulle gå ut för att pissa. När han hade fått upp dörren halvvägs ryckte han plötsligt till och ryggade tillbaks en aning. Va var det för ett ljus…såg ni ? De andra vände sig om och tittade storögt ut genom den smutsiga fönsterrutan, men kunde inget se. Men efter några sekunder kom ljuset tillbaka, nu ännu starkare. Jag tror förbanne mig att elden är lös” skrek en av dem. Det var förmodligen när eldslågorna trängde igenom taket på magasinsbyggnaden, och fick nytt syre, som det starka ljusskenet uppstod. Det finns uppgifter i Axel  Lundgrens P.M. att vittnen på Staleombrådet öster om pappersbruket hade sett det starka ljusskenet ungefär vid samma tidpunkt.

Det var i ett pappersmagasin som elden hade startat, och hade till att börja med ett våldsamt förlopp, men borgarbrandkåren tillsammans med brukets egen brandstyrka och anställda, som kunde springa ifrån sina arbetsuppgifter, lyckades slutligen begränsa elden så att den inte spred sig vidare till intilliggande byggnader.

På morgonen den första arbetsdagen efter magasinsbranden rådde minst sagt stor förvirring på huvudkontoret. Man fann att dörren till huvudentrén hade varit olåst under natten. Och inte nog med det, den så kallade avlöningslådan, fylld med pengar, var spårlöst försvunnen. På avlöningskontoret, som låg i samma byggnad som huvudkontoret, hade personalen som vanligt i god tid före den kommande avlöningsdagen, räknat ut lönen till de anställda och lagt ner pengarna i lönelådan, låst den och ställt den på samma plats som man alltid brukade göra. Efter mycket om och men, måste man tyvärr bita i det sura äpplet och konstatera det förfärliga faktumet att lönen för flera hundra ansällda var helt enkelt stulen och försvunnen. Efter utredning kom man fram till att anledningen till att ytterdörren på kontoret var olåst skulle bero på att delar av den kontorsanställda personalen befann sig, till och från, på kontoret brandkvällen. Det hade förmodligen uppstått missförstånd om vem som skulle låsa. Det gjordes naturligtvis en polisanmälan ganska omgående, men på grund av brottets dignitet, lämnades den omedelbart över till kriminalpolisen i Uddevalla. Strax efter att polisen hade börjat utredningen hittades lönelådan vid strandkanten av fabriksälven söderut inom fabriksombrådet, och givetvis var den uppbruten och tömd på sitt innehåll. Polisen kopplade ganska tidigt i utredningen samman magasinsbranden med avlöningsstölden. Teorin var att branden var anlagd för att avleda uppmärksamheten från lönekontoret, som låg i en annan del av fabriksombrådet. Denna teori grumlades något av att huvudkontoret hade varit olåst under natten. Kanske någon person som varit nyfiken på branden hade gått förbi och samtidigt känt på dörren, funnit den olåst och gått in. Det finns ju ett gammalt uttryck ” att tillfället skapar tjuven” och det gick ju faktiskt inte att utesluta att så var fallet. Nu startade en tid av utredningar och förhör som för flera av de anställda skulle lämna djupa spår efter sig. Bland många andra blev några av de pokerspelande herrarna kallade till polisförhör. Min f.d. arbetskamrat berättar att han på frågan, om var han hade befunnits sig på brandkvällen, tvekade och hade svävat på målet en aning, vilket fick förhörsledaren att genast fatta misstankar. Pokerspelarna blev mycket hårt ansatta i många och långa förhör, särskilt av en nitisk kriminalkommissarie som hade fått uppdraget att leda hela utredningen. Anledningen till att pokerspelaren hade svävat på målet var att när man spelade poker på pengar, så befann man sig i de yttre regionerna av lagens råmärken. Detta visste pokerspelarna, men vågade inte till att börja med säga som det var.  

Ryktet att pokerspelarna var satta under lupp och förhörda flera gånger spred sig givetvis bland de anställda på bruket, och i och med detta startades en ryktesspridning av sällan skådat slag, och i mångas ögon var de skyldiga till, eller inblandade i lönestölden på något vis. Men det var fler personer av de anställda som polisen ville tala med en extra gång, och det är ju egentligen inte så konstigt att man ville ha kompletterande uppgifter, särskilt när angivare hörde av sig. Det finns uppgifter om att folk passade på att hämnas gamla oförätter genom att sprida falska rykten, rykten som snabbt fick fart av det bränsle som den infekterade stämningen gav. Personalen på bruket sögs sakta in i ett trauma som satte djupa spår många år efter händelserna. Än i dag förekommer det namnuppgifter på personer som var skyldiga till lönestölden, trots att åttio år har gått.  Mer eller mindre trovärdiga skrönor har vandrat runt under årens lopp, i en av dem påstås att en man som låg på sitt yttersta, under svår vånda och ånger erkände att han var skyldig till både branden och lönestölden.  Visserligen är en stöld av arbetskamraternas lön, ett av det simplaste brott någon kan utföra, men” ingen är skyldig före han är dömd” är ett ordspråk som nog är bra att hålla i minnet.   

Kriminalkommissarien från Uddevalla hade besökt bruket i Munkedal många gånger och lagt ned massor av energi på att hitta en lösning av lönestölden, men utan resultat. Det fanns inga fakta att gå på, bara lösa rykten som inget gav. En solig höstdag året efter branden stod han och samtalade med en person på fabriksgården utanför pannhuset. En av portvakterna på bruket, som var ute på en s.k. rond, rundade hörnet av pannhuset på väg till övre porten. Portvakterna som i sin tjänst hade en viss övervakande arbetsuppgift, särskilt med tanke på att förhindra bränder, hade under utredningens gång blivit förhörda ett flertal gånger av kommissarien. Man kan förstå, om det hade frestat på deras tålamod. När portvakten fick syn på kommissarien ändrade han kurs och gick med bestämda steg fram till de båda männen. Utan att varken hälsa eller presentera sig blängde han på kommissarien rakt in i ögonen, och sade med grötmyndig röst på gammal Munkedals dialekt ” Detta grer de ente”  (detta klarar ni inte av) Portvakten syftade naturligtvis på utredningen som ju hade gått i stå. Nu brast det för kommissarien som redan före portvaktens påhopp var pressad. ” Vem fan är du och vad vill du?” Jag är portvakt och…” Gå då tillbaka till ditt och sköt det du skall göra ” skrek kommissarien. ” Jo men i grer et inte i alle fall ” sade portvakten. Och portvakten fick tyvärr rätt, Branden och stölden av lönelådan blev tyvärr aldrig uppklarad.


Åke Lindström.
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 14-1]]