Redigerar En mjölnare och hans kvarn

'''En mjölnare och hans kvarn'''

'''En berättelse om Bengt Wallström och Lilla Foss Kvarn'''  

'''Artikeln bygger på Bengts uppgifter samt i någon mån på författarens egna minnen och upplevelser.  ''' 


'''Det började i Håby'''

När Bengt Wallström föddes 1927, som nummer tre bland sex syskon, var pappa Hjalmar etablerad som mjölnare och kvarnägare i Håby sedan fem, sex år. Han drev även sågverk där.


'''Lilla Foss kvarn kommer till'''

Bönderna i ”Fosskroken” önskade en kvarn på närmare håll. Kvarnen vid Munkedals bruk lades ner i början av trettiotalet och till kvarnen på Torp eller Vågsäter var det ännu längre än till Håby. Så gott som alla bönder, liten som stor, behövde till kvarn för att mala. De behövde det ofta och de var många.


När Hjalmar försökte få borgen bland bönderna för att kunna finansiera ett kvarnbygge var det trögt ända tills han lyckades få Ernst Th. Johansson i Skree att skriva på. Därefter var det lätt att få borgenärer för lånet på 17 000 kronor.

1936 började bygget på en tomt som arrenderades av Nordbergska stiftelsen, och i februari 1937 togs den nya kvarnen i drift.

På området mellan Fossvägen och kvarnen fanns då ingen bebyggelse. Hjalmar ville

placera kvarnen på behörigt avstånd från samhället!

Bengt visar den första inventarieboken:

Den maskinella utrustningen bestod av stenkvarn med tillbehör, komplett valsverk, mjölblandare, sugfläkt samt triör (maskin för rensning av utsäde). Kostnaden för allt detta gick på 13 357 kronor. 



'''Kvarnen i drift'''

Alla maskiner drevs via remmar eller kilrep av elmotorer i källaren. Säckelevatorn hade egen motor på andra våningen.


Spannmålen kom nästan uteslutande i säck ända tills 60-talet, då skördetröskning i tank medförde löshantering. När bönderna kom med sina kvarnlass placerade de säck för säck i en elevatorhiss som transporterade till andra våningen. Där togs säckarna emot av mjölnaren och ställdes i ordning för att, när det blev deras tur, tömmas till malning, valsning eller rensning. I denna våning fanns även den stora sikten som hörde till valsstolen. På tredje våningen fanns drivning till kringutrustning till valsverket. I övrigt användes det våningsplanet för lagring av spannmål som behövde omskyfflas för att torka. Uppåt mellan våningsplanen transporterades säd och mjöl med elevatorer.


Så länge pojkarna var små hade Hjalmar Wallström anställda mjölnare både i Håby och på Lilla Foss. De ingick en tid i den stora familjens hushåll, så mamma Elsa hade mycket att bestyra.

Den förste mjölnaren i Lilla Foss hette Oskar Karlsson. Han var mjölnare i Torps kvarn innan Wallström anställde honom. Bengt beskriver honom som liten, rask och energisk. 

'''Kvarnresenärerna'''

I nära anslutning till kvarnbyggnaden uppfördes ett stall med sex spiltor. Medan bönderna väntade på att få sitt lass malt ställdes hästen in i stallet om man inte valde att komma tillbaka senare. Avstånd och restid fick avgöra valet. Bengt anser att det egentligen borde varit en stenkvarn till för att minska väntetiden.


''”Först till'' ''kvarn får först mala”'' var en regel som självfallet följdes, men det var förstås snopet om man kom med ett hästlass och blev omkörd på ”upploppet” av ett stort traktorlass.


Häst och vagn - släde när det var före – var länge det vanligaste transportmedlet. En del gick långa vägar till fots med dragkärra. Bland de mera originella transportsätten på trettiotalet minns Bengt en man som kom körande med ko.


Somliga passade under väntetiden på att uträtta ärenden i någon förrättning i stationssamhället, såsom banken, järnaffären eller, under ransoneringstiden, kristidsnämnden.


Det fanns ett litet rum, kvarnkammare, med ett elektriskt element där mjölnaren kunde sitta vid matrast, och bönderna kunde ”tina upp” frusna händer och fötter.

Hösäck till hästen och en filt att täcka med om det var kallt medfördes alltid till kvarnen.

(Undertecknad har själv upplevt att stallet var fullbelagt så sent som 1956, då jag fått ansvaret att själv göra kvarnresan med häst.)


'''Storbak'''

Bengt kommer ihåg bönder med stora familjer som titt och tätt kom med ett par hundra kilo brödsäd åt gången. I de hushållen var det verkligen fråga om riktiga storbak!

Man malde också mycket för Kamstorps försörjningshem - säd som skördats på gården.


'''Kalla vintrar'''

På vintrarna kunde det vara mycket kallt och dragigt i kvarnen. Östanvinden hade fri framfart över det stora gärdet mellan kvarnen och ladugården på Lilla Foss.

Bengt minns särskilt vintern 1942. Då arbetade han tillsammans med Oskar. Även cykelturen mellan Håby och Lilla Foss morgon och kväll i den bistra kylan har bitit sig fast i minnet.


'''Ovälkomna gäster'''

Kvarnar erbjuder en miljö som gillas av råttor och möss. Där är gott om mat och lätt att gömma sig. De var inte välkomna av mjölnaren och det gällde att hålla

trycket nere med tillgängliga medel, främst råttgift. 


'''Många sorters mjöl'''

På stenkvarnen maldes foderspannmål till ''gröpe'' eller ''finmalet'', beroende på vilket djurslag som skulle utfodras. Mjölnaren fick passa noga så inte kvarnen gick tom, ”sten i sten”. Havre var länge det dominerande sädesslaget, men även vicker-havre, samt råg och vete som inte dög till bakmjöl gick genom stenkvarnen. Avverkningen per timme var 400 – 500 kg.


Brödsäden, d.v.s. råg och vete, valsades och siktades i ett valsverk bestående av valsstol och siktverk. Man fick fram ett antal olika kvalitéer vid denna procedur. Kapaciteten var cirka 100 kg/timme.

Valsstolen hade en ''kärnsida'' och en ''skråsida.''

Innan valsningen passerade säden en skal- och putsmaskin så att inga främmande partiklar kom i mjölet.


''Finsiktat'' kallades den första fraktionen av mjöl man fick fram av vetekärnan och det var vitt och fint. Det utgjorde femtio procent av utbytet. För bakning av vetebröd och bullar behöver man den kvalitén.


''Eftermjölet'' var så att säga en andra omgång – ungefär trettio procent - och innehöll klipartiklar. Det var en grövre fraktion som gått i retur genom valsarna.


''Samsikt'' var en blandning av finsiktat och eftermjöl och lämpade sig för matbröd. Rågen samsiktades alltid.


''Kliet'', d.v.s., skalet, utgjorde c:a 20 procent av vete- eller rågkornet. (Hemma gjorde vi ”sörpa” till hönsen av kliet). 

'''Inte bara malning'''

Förutom malning och valsning utfördes från allra första början även rensning av utsäde.

Ganska tidigt anskaffades en maskin för betning av utsäde. Man hade inte plats för den annat än i källarplanet. Det var mycket tungarbetat för Bengt och Olle, som höll på med detta, eftersom de tunga utsädessäckarna, i hundrakilosklassen eller tyngre, fick köras ut genom ett fönster.


Betningsmedlet innehöll kvicksilver, var i pulverform och sålunda dammigt. Någon skyddsutrustning existerade inte vid detta hälsovådliga arbete. Man gjorde ett uppehåll med betningen några år tills det ordnades utrymme över markplanet och pulvret hade ersatts med flytande betningsmedel. 

'''Malkort'''

Under andra världskriget var det ju ransonering och bönderna måste lämna ''”malkort''”, som de avhämtat hos kristidsnämnden i utbyte mot ''mjölkort'' för att få mala sin ranson av egen brödsäd. Allt skulle nogsamt redovisas av mjölnaren i en bok.


Mjölnaren Oskar var mycket omtyckt av bönderna, samtidigt som han lyckades undgå kontrollantens anmärkning berättar Bengt. (Jag anar glimten i ögat!)


Bengt minns en kontrollant, en småväxt man vid namn Sten, som brukade komma med tåg till Hallinden. Därifrån cyklade han från kvarn till kvarn. Efter kontroll i Håby kvarn hade han väldigt bråttom till Lilla Foss för att inte Wallström skulle hinna med bud dit och förvarna mjölnaren. Telefon fanns ännu inte i kvarnen


'''Tullning'''

Betalningen för malning skedde in natura.   Det innebar att mjölnaren ”tullade” säcken på en viss mängd (två kappmått á c:a 5 liter) spannmål. Den som tullade skulle tänka på att inte ha tummen i måttet, för då blev det ju snött. Kvalitén på den tullade säden kunde visserligen variera mycket, men Bengt menar att det var ett praktiskt betalningssystem då det var ont om kontanter ute på gårdarna. Han jämför det med att ha med ägg som betalningsmedel i affären vilket var vanligt förr. Så småningom övergick man till att ta kontant betalning efter vikt.


'''Funktion och terminologi'''

Själva stenkvarnen består av två stenar. Den undre stillaliggande stenen kallas ''liggaren'', medan den övre roterande stenen kallas ''löparen.'' Den omalda säden matas ner i centrumhålet'', ögat,'' för att vidare bli till mjöl mellan stenarna. Ett antal kurvformade räfflor från stenarnas centrum till periferin har till uppgift att transportera det malda godset ur kvarnen. Stenarna i Lilla Foss kvarn hade en diameter om 140 cm. Tjockleken (på nya stenar) var 50 – 60 centimeter för löparen, cirka 35 centimeter för liggaren. 

'''Hackning'''

Varje onsdag hölls kvarnen stängd för att stenarna skulle hackas och för annat underhållsarbete. Det var mycket som behövde göra då som mjölnaren inte hann med eller kom åt när kvarnen var öppen.


Stenhackningen tog en halv arbetsdag. Det var ett nödvändigt underhållsarbete som gjordes för hand med hjälp av så kallade kvarnhackor. Stenytorna måste vara ruggliga för att mala effektivt, och det var även viktigt att det var större öppning mellan stenarna nära centrum än i periferin. För att underhålla räfflorna från centrum och utåt, omkring ett tjugotal, så de höll rätt djup användes även hammare och mejsel.

För att komma åt ytorna på båda stenarna fanns en anordning med vilken man kunde lyfta upp löparen, förflytta den i sidled och vända den upp och ner. Stenen hängde då i en bygel som var försedd med två tappar vilka passades in i bussningar på motstående sidor av stenen. 


'''Olyckshändelse'''

När mjölnaren Oskar vi ett tillfälle skulle hacka en av stenarna gick en av tapparna, som löparen hängde i, av och stenen föll så att kanten slog av tårna på ena foten. Lyckligtvis tippade stenen tillbaka så att Oskar kom loss och kunde tillkalla hjälp. Stortån gick förlorad, men de övriga tårna läkte så småningom ihop.


Under tiden som Oskar rehabiliterades

hölls kvarnarna i Håby och Lilla Foss öppna växelvis varannan dag. Bengts två år äldre bror Olle, då tretton, fick hjälpa pappan så mycket hans varannan-dags skolgång medgav. ''”Olle fick slita mycket då”,'' säger Bengt


Oskar var anställd tills Olle och Bengt var så erfarna att Hjalmar ansåg att de var fullgoda mjölnare. Då tog Oskar anställning i ”fabriken”, d.v.s. pappersbruket, där han arbetade de återstående åren tills pensioneringen.


'''Lek slutade illa'''

Bengt klarade sig själv undan allvarligare olyckshändelser i kvarnen. Han råkade visserligen nypa av ett finger i en spannmålsskruv, men det nämner han mera i förbigående.

Fingret lappades ihop men blev sig inte riktigt likt efter det.


Det var värre när han som sexåring under lek klev på en stor remskiva som stod upp efter en vägg. Så länge den varit fastfrusen hade det gått bra, men när det blev töväder gick det illa.  Den tunga remskivan välte och slog av lårbenet på Bengt. Han hamnade på Uddevalla lasarett och fick ligga i sträck med benet i sex veckor.


'''Sparade in ett skolår'''

Men det blev ingen förlorad tid. Han lärde sig nämligen både att läsa och räkna på sjukhuset! En dam som var släkt och bodde i staden besökte honom ofta och hade med läse- och räkneböcker och gav honom undervisning. På den stora salen fanns även en gammal skollärare som engagerade sig för den lille eleven.


När han började skolan vid sju års ålder blev det långtråkigt! Men lärarinnan insåg situationen och stimulerade med svårare uppgifter, så när hans klasskamrater började tredje skolåret fick han flytta upp till fjärde.

Det blev således sex läsår för Bengt mot sju för kamraterna, och han var ”mogen för arbetslivet” när han var tretton.


'''Utbyggnader'''

1953 utökades verksamheten genom att en spannmålstork installerades i en tillbyggnad åt söder. Den torkade visserligen bra men Bengt var besviken på kapaciteten. Dessutom fordrade den mycket passning och Bengt fick arbeta nästan dygnet runt när det var skördesäsong. 

Nästa större utbyggnad skedde 1969 med en modern torkanläggning. Det var en vågad satsning, för framtiden var mycket osäker. Bengt fick höra kommentarer som ”det är ingen idé att du bygger det där, för det är snart slut med det svenska jordbruket”.


Sjuttiotalet blev emellertid ljusare för jordbruket, och enligt Bengt blev denna investering räddningen för kvarnen. Satsningen gjorde det möjligt för Bengt att köpa in spannmål som han förädlade till olika ändamål.  Han hade även utrustning så han kunde blanda foder helt enligt kundernas önskemål. Främst handlade det om grisfoder, men t.ex. ”Minkköket” i Kungshamn var stor kund. Till dem levererade han i samarbete med Sollebolagen tolv ton åt gången av en mjölblandning bestående av vete/korn/havre.

Handel med diverse andra jordbruksförnödenheter, såsom handelsgödsel och utsäde, ökade också successivt. 1975 lät Bengt uppföra en lagerhall genom en utbyggnad norrut där det uttjänta stallet låg.


Lagringskapaciteten för spannmål utökades väsentligt 1987, då två fristående silos med kylanläggning uppfördes. Kylningen gjorde att spannmålen kunde lagras med en vattenhalt på sexton procent mot fjorton annars.


'''Övertar rörelsen'''

Bengt tog över rörelsen efter fadern 1960.

Han visar kassadagboken från sitt första år som egen. Den visar att lönemalningen vid den tiden utgjorde den huvudsakliga andelen av omsättningen, medan handeln var blygsam. När Bengt ser siffrorna förvånas han över att det gick att leva på så lite!


'''Osäkra fordringar'''

Med ökad handel ökade även risken för större kundförluster. Jag frågar Bengt om hans erfarenheter. Visst har han råkat ut för förluster, men då har det oftast inte rört sig om ”riktiga” bönder, som han uttrycker det.

När han en gång besökt en kund för att få betalt, och även lyckades, sa han till sig själv att det var första och sista gången han skulle göra så. Frun i huset stod och grät när Bengt gav sig av. Han tänkte: aldrig mer! Och det blev det inte heller.


'''Efter 57 år i arbetslivet'''

När Bengt skall fylla sjuttio, 1997, avslutas epoken Lilla Foss kvarn med ”Bengt Mjölnaren”. Då hade han hunnit slita på det andra paret kvarnstenar innan han ersatte stenkvarnen med en s.k. hammarkvarn . Han hade då arbetat i kvarn sedan han slutade skolan, d v s i 57 år, och därav ett år i ungdomen i en stor kvarn i Strängnäs.


Bengt och Gullvig flyttade från sitt hus intill kvarnen till ny bostad på Lilla Foss i samband med överlåtelsen av rörelsen till Mats Karlsson, Foss Prästgård. Denne driver verksamheten vidare under namnet Munkedals Kvarn AB.


''Text: [[Bengt Blomberg]]''

''Bilder från Bengt Wallström''
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 10-1]]