Redigerar Sagan om Brudpallen

'''Brudpallen''' 
[[Fil:Brudpallen i Gullmarn.jpg|miniatyr|513x513px]]
(berättad av Tage Axelsson)

Brudpallen heter en udde, som ligger långt in i Gullmarsfjorden. Den är platt och kal, ja, där finns inte så mycket som ett enda grässtrå. Från begynnelsen hette den inte Brudpallen utan Plattebergsudden. Det var först efter en dramatisk händelse som den fick namnet Brudpallen.

  En bit in i landet på ett torp, som hette Kattkärr, bodde en fattig men arbetsam man med sin hustru. Torpet var inte stort och det var med nöd och näppe de kunde föda en enda ko, som skulle ge mjölk och smör åt hela familjen. Det var en verklig prestation att de kunde dra fram, denna stora familj på detta lilla torpställe, ja, folk var böjda att kalla det för ett underverk.

Inte mindre än tio barn hade torparen och hans hustru. Det var sannerligen hårda tag det fick till, om var och en skulle få var sin matbit för att stilla den allra värsta hungern. De hade emellertid skogen inpå knutarna och där fanns mycket att taga vara på. Dessutom hade de havet strax intill och där fanns också mat. Därför hade alla som var tillräckligt stora var sitt område att sköta för att bidraga till familjens bärgning. – Några plockade bär och nötter i skogen, andra jagade, ett par fiskade, allt medan far och mor skötte torpet. Tack vare detta utomordentliga samarbete fanns det alltid något att stoppa i munnen vid matdags. Det blev visserligen inga lyxmåltider, men enkel och närande kost och alla barnen växte upp till friska och sunda människor.

  Den yngsta i barnaskaran var en flicka, som hette Gundla. Hon var den vackraste flickan som skådats i sju socknar, med långt, vågigt, lingult hår och himmelsblå ögon, som sprudlade av livsglädje. Dessutom var hon snäll och hjälpsam. Hennes godhet kände inga gränser och hon var ett föredöme för alla, både gamla och unga.

  När hon växt ur barnaskorna och blivit kvinna var det därför inte underligt att alla unga män gjorde sig än det ena, än det andra ärendet till Kattekärrstorpet, bara för att få se en skymt av Gundla, eller i bästa fall en pratstund med henne. Men det var ingen hon brydde sig om och ingen som fick ja på sitt frieri.

  Mer och mer började man tro att hon inte ville ha någon man. Hon hade lyckats hemlighålla att det på torpet Lekarbacken, inte långt därifrån, fanns en ung man vid namn Robert, som redan vunnit hennes hjärta. Men de var båda unga och fattiga. De hade inte heller talat med sina föräldrar, som på den tiden hade det avgörande ordet i sin hand när det gällde giftermål. Deras kärlek och förhoppningsfulla tro på framtiden ansågs inte räcka till för att bygga upp det liv de gemensamt önskade göra till något stort och vackert.

  De hade träffats i smyg och bara hoppats att något skulle hända, som skulle lägga allt tillrätta för dem. Att de måste ha varann var de helt klara över. De hade kommit överens om att vänta med att gifta sig, tills deras föräldrar var borta, även om det skulle dröja många år. De hade ju kärleken, hoppet och tron på framtiden och det var detta de levde för.

  En stor gård, som låg på andra sidan skogen, ägdes av en patron, som var den rikaste i hela bygden. Han hade en enda son som hette Olber, som var jämngammal med Gundla och vars hjärta klappade för henne. Han gick till sin rike far och anförtrodde honom sin kärlek till Gundla. Fadern försökte med alla upptänkliga medel avråda honom från att gifta sig med Gundla. Hon var ju fattig och han rik, och han hade andra planer för sin son, som betydde sammanslagning av två lika stora herrgårdar. Då skulle de bli de rikaste och mäktigaste i hela länet. Det var inte att tänka på att hans son skulle gifta sig med en fattig torparflicka.

  Olber stod emellertid på sig. Han hade tittat djupt i Gundlas ögon och kunde inte glömma henne. Det blev många heta duster mellan far och son. Olber sade rent ut till fadern att fick han inte Gundla ville han ingen alls ha utan ska leva ensam i hela sitt liv och inför detta alternativ fick fadern ge med sig.

  Det var med tunga steg den store och mäktige patronen för sin sons räkning gick till Kattkärrstorpet för att med Gundlas föräldrar komma överens om giftermål och deras barns framtid.

  Gundlas far och mor hade svårt att tro sina öron när de hörde patronens ärende. Det var ofattbart! Men kärlekens vägar hade alltid varit underliga. Gundlas föräldrar, som önskade sina barn en bättre och lyckligare tillvaro än de själva fått, blevo över sig av lycka. Gundla som herrgårdsfru var sannerligen den största lycka som kunde vederfaras dem. De samtyckte därför till giftermålet och Olbers far återvände med det glada budskapet till sin son.

  Det beslutades att bröllopet skulle stå den månad då rågen skulle skördas. Ännu var vårsådden inte klar, så de hade hela sommaren att förbereda sig. De unga, som skulle gifta sig, fick inte träffas före, eller göra upp några planer hur de skulle ordna det för sig. Det var deras föräldrars sak och omsorg, ja deras plikt att ordna och bestämma beträffande de ungas framtid.

Det blev stor sorg för Gundla och hennes fattige vän från Lekarbacken. De förstod att gentemot föräldrarna var de maktlösa, ty deras vilja var lag och hur mycket de än älskade varandra förmådde de inte nå sin längtans mål. Men de beslöt sig för att kämpa vidare och inte ge tappt och beslöt att vara varandra trogna intill döden och deras kärlek blev ännu hetare denna sommar.

  De fick inte så många tillfällen att träffas, men var gång hennes vän vallade korna åt en bonde i närheten av Kattekärr smög sig Gundla dit, och de korta stunder de fick vara tillsammans voro tillräckligt för att de skulle orka leva vidare.

  Sommaren gick fort och allt folk som var tillgängligt var ute på åkrarna. Liarna hade redan för fullt bitit sig in i de mogna rågfälten. Nästkommande söndag skulle bröllopet stånda. Då skulle Gundla och Olber vigas till äkta makar.

  Släkt och vänner var inbjudna och det skulle bli en av de största tillställningar, som skådats i dessa trakter. Kattekärrstorparen var den lyckligaste mannen i hela Bohuslän. Han hade varit tvungen att taga stora lån för att kunna ge sin dotter en liten hemgift och därtill brudutstyrsel.

Gundla kläddes på söndagen i helvit linneklänning med slöja och krona på sitt huvud. På vägen kom herrgårdens finaste trilla för att hämta bruden och köra henne till prästen, som skulle viga de unga samman. Men när trillan kom fram var Gundla försvunnen.

  Hon hade försvunnit över bergen så fort hennes ben orkade bära henne ned till Plattebergsudden, såsom hon kommit överens med sin Robert. Robert var före henne där och aldrig har något vackrare par skådats. Han hade sina blåkläder och hon sin fina brudklänning med slöja och brudbukett. Kronan hade hon tappat på vägen. Där stod de som två levande offer därför människorna våldfört sig på naturens ordning och inte tillät fritt val av livsledsagare.

Solen stod högt på himmelen och kastade sina glödande strålar över nejden. Måsar skrek och strandskatan plockade ivrigt snäckor en bit bort på stranden. Bröllopsgästerna hade så småningom kommit underfund med vart bruden hade tagit vägen och som ett långt hurrande sällskap följt efter ut till Plattebergsudden.

  De första som kom dit var Olber och hans far. De fick se Gundla i full brudutstyrsel längst ut på bergkanten, som brant stupade ner i havet. Hon omfamnade sin älskade Robert och båda hoppade nu i de salta vågorna, som omfamnade och omslöt dem.

  De hade hållit sitt löfte att intill döden vara varandra trogna. Kvar var bara brudbuketten, som låg och guppade på vågorna. Så småningom fördes blommorna bort med vinden och strömmen, medan vågorna kluckade och sjöng sin eviga sång, när de slog mot Plattebergsudden.

Olber stod på bergkanten och tittade djupt ner i vattnet, som om han tänkte få sin tilltänkta maka upp därifrån. Långt ut på havet såg han sista skymten av brudbuketten, som flöt sin väg. Då sade han högt för sig själv: ” TÄNK ATT DET VAR DENNA KLIPPA SOM SKULLE BLI DIN BRUDPALL”. Och Brudpallen har denna klippa sedan fått heta.

Sammanställd av [[Håkan Grundberg]]