Redigerar Reors grotta

Vem var Reor? Det berättas att han var en förrymd brottsling som bodde i en grotta på Näset och att han genom att göra snideriarbeten i trä sonade sin förbrytelse. Grottan är liten, närmast en håla, där man inte kan ligga raklång. Bredvid hålan finns ett överhäng som kunde tjäna som skydd om man hade material att bygga för med. För att inte frysa ihjäl måste det till lite eld. Näset är inte så stort och var troligen inte heller bevuxet med skog på 1600-talet. Alltså kan man nog inte gömma sig så länge om man frestas att elda med lite halvsura kottar och annat som ger rök.

Den sista norska tiden var det i Sunnervikens domsaga en sorenskrivare vid namn Jörgen (Jöran, Görgen) Larsen (Laursen, Lauritzen). Han ägde flera gårdar som bl a Harska och Skinnfälleröd i Håby socken och även någon gård på Sotenäset. År 1663 begärde den fd sorenskrivaren inför rätten att skogen på hans gård Harska skulle fridlysas, vilket skedde. Jörgen var bror till skräddaren Bengt (Berndt) på Nyröd och Peder som var kyrkoherde i Foss från 1647 tills han dog 1658. Jörgens hustru Britta betalade för en kyrkoko och Jörgen själv skänkte några saker till inredning i Håby kyrka. Jörgen blev far till flera barn varav Jöran var handelsman i Uddevalla, Hans Ruda blev kapten och räddade Håby kyrka från rivning, Gunilla vigdes med en komminister på Sotenäs, Bodela vigdes med befallningsman Erich Svensson på Möe och Elsa Maria vigdes med Peder Gudesson Giädda som var präst i Naverstad.

Vad åstadkom då Reor? Jo, en altaruppsats märkt 1646, en dopfunt med inskriptionen DEN: 20 DESEMB 1647 och predikstolen märkt 1650 i Håby kyrka. Dessutom skall han ha snidat krucifixet till Foss kyrka.

Jag tror inte att Reor vistades så mycket i sin grotta. Sniderierna var stora och tog mycket tid i anspråk så det måste ha varit så att han kunde hugga sina arbeten med mat i magen och tak över huvudet. Och det är väl ganska troligt att han gjorde detta under beskydd av den som representerade lag och ordning. Därav är det väl naturligt att Jörgen Larsen skänkte föremålen till kyrkorna.

Historien om Reor blir ju inte sämre för att man besöker platsen, kryper ned i hålan och försöker föreställa sig hur en jagad, frusen och utsvulten människa försöker bärga livhanken, hur han hittas, släpas inför sorenskrivaren och får förklara sig. Kanske fanns det förmildrande omständigheter? Och kanske kunde han lyckligen återvända hem efter åren med sniderier i Håby socken.

                                                                Text och foto: Lilli-Anne Sihlberg   
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 09-1]]