Redigerar Munkedalsbor i fäders spår

År 1922 den 10 mars klockan 6.04 stod 136 skidåkare vid Olnisgården på västra sidan av Västerdalälven redo att ge sig av de nio milen mot målet i Mora. De flesta av oss förstår säkert att det är Vasaloppet det handlar om. Ernst Alm endast 22 år gammal kämpade sig genom snöglopp det dryga skidloppet och vann på tiden 7.32.49. Ernst Alm är den förste och yngste av vasaloppssegrarna under loppets nittioåriga historia. När de första vasaloppen genomfördes fanns det bara en fast matkontroll och det var i Evertsberg, efter halva loppet (ca . 45 km), där man i en timmerstuga serverade mat och dryck. När tätklungan, med Ernst Alm i täten hade satts sig ner vid bordet och nätt och jämt påbörjat måltiden, reste sig Ernst Alm plötsligt upp och ursäktade sig med att han måste uppsöka dasset runt om knuten. Men viljan att vinna skidloppet var nog större än behovet att gå på dass, för när han hade rundat stugknuten grep han tag i skidorna som stod lutade mot husväggen, spände på sig trälaggarna och skidade snabbt iväg mot målet i Mora.                                                                                                                       År 2012 hade 1 miljon skidåkare tagit sig i mål under devisen ” I fäders spår för framtids segrar ” och en del av dessa är skidåkare från Munkedal.

Den förste skidåkaren från Munkedal som deltog i ett Vasalopp var Arne Benjaminsson, bosatt i och tävlande för Håby IF. Året var 1961 och på den tiden var det mycket ovanligt att skidåkare från södra Sverige deltog i Vasaloppet. Anledningen till detta var nog dåliga träningsmöjligheter p.g.a. snöbrist, något man idag kan kompensera med bl.a. rullskidor. Elljusspår och konstsnö har nog också bidragit till att många fler skidlöpare från de södra delarna av vårt land deltar. År 1966 började SVT att sända loppet direkt i TV och åren efter steg deltagarantalet kraftigt. Idag är det bara frågan om sekunder tills alla startplatser är upptagna.

Bengt Benjaminsson Håby IF, har genomfört flest Vasalopp av alla åkare från Munkedal. Bengt åkte sitt första lopp 1972 och har sammanlagt kämpat sig från Sälen till Mora inte mindre än 35 gånger, ett mycket svårslaget rekord. Och fler kommer det nog att bli, Bengt är still going strong. Helge Sand är också en veteran som avverkat många Vasalopp närmare bestämt 16 st.  Bengt ”Pipen” Johansson ytterligare en veteran som fullföljt hela 25 lopp. Vi vet att Bengt hade kört flera lopp både före och efter han var bosatt i Munkedal, det första i Munkedals färger var 1966 då han tävlade för Munkedals bandyklubb. Ja listan kan göras lång på namn på åkare som gjort mellan ett och tio vasalopp, men av utrymmesskäl är det svårt att nämna alla. Men många av skidåkarna som står på startfältet i Berga by första söndagen i mars tillhör nog kategorin en gång och aldrig mer. Förhastade vadslagningar och nyårslöften under festliga förhållanden gör att en del åkare ställer sig på startlinjen med allt för få mil i benen.  Nio mil på skidor kräver ju ordentliga förberedelser, det är inget man gör i förbifarten så att säga. Den niofaldige segraren i Vasaloppet Nils Karlsson (Mora Nisse) brukade rekommendera ett hundratal mil i benen före loppet.  Vasaloppet är en mycket traditionsbunden tillställning, kanske rent av konservativ, den första kvinnan som officiellt deltog i Vasaloppet var Margit Nordin (1923) efter det förbjöd herrarna i tävlingskommittén det motsatta könet att åka, med motiveringen att ” det var för jobbigt för kvinnor.” först 1981 fick både herrar och damer tävla på lika villkor.  Här följer namn på kvinnor från Munkedal som deltagit från år 1981. Inga Andersson, Sigrid Karlsson, Kerstin Johansson, Christina Lindberg, Madeleine Sohlberg, Susanne Carlsson, Gabriella Jacobsen, och Kerstin Mikkonen. Alla uppgifter om åkarna, både damer och herrar, gäller det ”riktiga” Vasaloppet på söndag, en del har även åkt öppet spår i någon form.

Skidhistorien är fylld av färgstarka och inte minst envisa skidåkarprofiler, exempelvis sådana som Sven Utterström, Martin Lundström, Lars Theodor Johnsson,  Per Erik ”Särna” Hedlund, Mora Nisse Karlsson, Artur Häggblad, Sixten Jernberg, Thomas Wassberg, Thomas Magnusson, bara för att nämna några. Dessa var ofta uppväxta under små förhållanden med hårt och tungt arbete, skogsarbete var vanligt redan från tidig barndom. De hårda livsvillkoren bidrog säkert till framgångarna i skidspåren. Artur Häggblad Vasaloppsvinnare 1933-35-37-40 har gjort sig känd för sina slagkraftiga och vresiga uttalanden särskilt efter målgång. Efter en hård SM tävling i Falun, när den kände radioreportern Sven Jerring hade intervjuat Häggblad, frågade landshövdingen Bernhard Eriksson, hur det kändes, han fick det föga artiga svaret att ”åk själv gubbjävel så får du se hur det känns”. Vissa källor hävdar att det var konung Gustav den femte som blev avsnäst. Detta är dock inte bekräftat. Per-Erik ” Särna ” Hedlund tävlade en kort tid för Malungs skidklubb, och hade fått en helvit skiddräkt av klubben som ett tack för goda insatser. Särna tänkte att den kunde vara bra att ha på den kommande olympiaden i ST Moritz, (1928) där det kunde blåsa varma vindar även vintertid. Och varmt blev det, inför femmilen var det flera grader plus och regn i luften. Särna förklarade för en av ledarna i truppen att han tänkte använda den vita dräkten då den var lämpligare i det varma vädret. Ledaren, en viss auktoritär överstelöjtnant från Skåne, sade bestämt nej, den traditionellt blå landslagsdräkten skulle användas, och då svarade Särna med att han inte tänkte delta i loppet. Skidbasen Sixtus Jansson fick medla och Särna startade. Efter en hård femmil under blöta förhållanden vann Särna med flera minuters marginal till tvåan, och när han gled över mållinjen stod överstelöjtnanten i stram givakt och nästan skrek ” på Sveriges vägnar vill jag hälsa er som segrare”. Varpå Särna Hedlund skrek tillbaka ”jaså nu duger skiddräkten gubbjävel ”. De Svenska tidningarna hade dagen efter stora rubriker med texten ” Den vite fantomen från Sverige vann den olympiska femmilen ”. Efter denna händelse blev den Svenska landslagsdräkten i huvudsak vit, och är så än idag, man trodde att det förde tur med sig. Sixten Jernberg, Vasaloppsvinnare år 1955 och1960, kanske vår mest meriterade skidåkare och idrottsman genom tiderna, med hela nio olympiska medaljer varav fyra guld, sex stycken VM medaljer varav fyra guld i bagaget, hade heller inte några direkta problem med att säga sitt hjärtas mening. Efter att ha vunnit guldet på femmilen vid olympiaden i Cortina befann sig Sixten på sitt hotellrum när telefonen ringde. Det var en av de svenska ledarna som upprymd och ivrig bad Sixten att komma ner till receptionen och prata med den vackra och världsberömda skådespelerskan Sophia Loren som gärna ville gratulera till segern. Sixten, som givetvis var trött efter en slitsam femmil, och som inte hade någon lust att posera med kändisar vare sig i kvälls- eller vecko-pressens skvallerspalter, svarade snabbt och bestämt att ”vill hon något får hon fanimej komma upp till mig ”. Huruvida Sophia besökte Sixten på rummet förtäljer inte historien. Förmodligen fick Sixten som han ville, nämligen att få vara ifred. Under Vasaloppet 1962 hade Sixten legat i täten hela loppet, strax före Janne Stefansson, och gjort det tunga dragjobbet. Vid ett tillfälle fick Janne frågan från Sixten om han inte skulle hjälpa till, och svaret blev att ”jag är för trött”. Men när de närmade sig upploppet var Stefansson inte trött längre, han spurtade förbi Sixten och vann den första av sina sju Vasaloppssegrar. Sixten var naturligtvis missnöjd och arg efter målgång med bara en andraplats. Denna gång gick ilskan ut över en person som hade varit död i nästan fyrahundra år. Den välkände sportjournalisten Sven Plex Pettersson berättar att han blev vittne till hur Sixten sprang bort till Gustav Vasastatyn i Mora och pryglade den med sina stavar och skrek ”det är ditt fel gubbjävel”.  

Vasaloppet brukar marknadsföras som värdens längsta skidlopp, men det har faktiskt körts ett lopp som var mer än dubbelt så långt nämligen det så kallade Nordenskiöldsloppet. Loppet mätte hela 220 kilometer (22 mil). Bakgrunden var följande. Vetenskapsmannen och pol- fararen Adolf Erik Nordenskiöld hade blivit starkt ifrågasatt när han återvände från sin andra Grönlandsexpedition år 1883. Syftet med expeditionen var att utforska de inre delarna av ön. Detta stora landombråde var dittills helt orört och ingen visste något om dess natur. Enligt Nordenskiölds egna teorier skulle de inre delarna av Grönland bestå av barrskog och stora öppna grönombråden, och det var detta han ville bevisa. Men expeditionen stötte på problem när man gång på gång körde fast i den blöta issörjan. Nordenskiöld blev förtvivlad och desperat och beslöt att sända iväg två av de bästa skidåkarna för att rekognosera. Lotten föll på de två samerna Paava Lars Nilsson Tuorda, och Anders Rassa, båda från Jokkmokksfjällen. Först efter 57 timmar återvände de båda skidåkarna mycket medtagna. De hade lidit brist på dricksvatten och hade tvingats att återvända, och till Nordenskiölds stora besvikelse hade de inte sett varken skogar eller gröna slätter. Men trots besvikelsen blev Nordenskiöld hänförd när samerna uppgav att de hade färdats hela 460 kilometer utan sömn i två och ett halvt dygn, med undantag för när de vilade i en grop i två timmar under en storm. När Nordenskiölds uppgifter om samernas fantastiska skidfärd nådde de svenska tidningarna möttes det med stor misstro. Ingen trodde riktigt på hans uppgifter. Även hans vetenskapliga kolleger verkade tveksamma. Den allmänna uppfattningen var att 460 km på 57 tim. var omöjligt. Men Nordenskiöld gav sig inte, han kände sig förnärmad och ville på något sätt lägga fram bevis för sitt påstående. Nordenskiöld och vännen affärsmannen Oscar Dickson beslöt sig för att organisera en skidtävling som skulle ge honom rätt.

Man bestämde sig för att loppet skulle ske i Paava Lasses hemtrakter Jokkmokksfjällen. Distansen skulle vara över 200 kilometer i ospårad terräng och utan nattvila. En omfattande tävlingsorganisation skapades, där självaste landshövdingen hade det övergripande ansvaret. Tävlingsjuryn och tidtagare samt kontrollanter bestod av samhällets toppar nämligen kyrkan och militären. Starten gick den 18 april klockan 18 år 1884 i Purkijaur och 18 skidåkare gav sig iväg i riktning mot Kvikkjokk där man skulle vända och ta sig tillbaka till startombrådet. Förutom Paava Lasse var det samen Per Olof Länta, den beryktade vargjägaren Amma Länta, Paava Lasses yngre bror Pänner, björnjägaren Skuorka Nils samt nybyggaren Johan Samuel Gustavsson för att nämna några. En prissumma på 50 kronor väntade på den som kom först till kontrollstationen i Kvikkjokk. Segrarens prissumma var 200 kronor. Till att börja med var föret tungt, blidväder under dagen hade gjort snön mjuk och sladdrig, men framåt natten frös det på och skidorna gled lättare, men trots detta bröt sju man loppet innan halva distansen var avverkad. Länsmannen i Kvikkjokk följde loppet så gott det gick med häst och släde för att kontrollera att ingen fuskade, han plockade även upp åkare som inte orkade fullfölja loppet. Till Kvikkjokk anlände en skara på flera skidåkare klockan fyra på morgonen. Paava- Lasse kom först och vann de femtio kronorna. De tävlande gjorde ett uppehåll på cirka en timma för att få i sig lite mat och dryck för att sedan ge sig av mot Purkijaur igen. Man följde i huvudsak sina egna spår längs sjöarna i lilla Luleälvens vattensystem. Men nu blev väderförhållandena de motsatta. Ju längre dagen led desto varmare och blötare blev föret. Skidåkarna fick slita ont för varje meter. Apmut Ahrman berättade efter loppet att ” händerna var nästan som flådda på insidan, jag svettades inte på hela tre år, all svett var pressad ut ur kroppen min.” När det återstod ett par mil tog de tre åkarna som var i täten en kort rast. Apmut  Ahrnman hade en liten brännvinsflaska som han plockade fram för att bli som han sa ”kvick i bena”. Men med den vätskebrist som alla led av var nog detta inte så bra. Ahrnman vittnade senare om att ”supen gick i bena, jag blev sömni och orka rakt ingenting ”. Paava Lasse och Per-Olof Länta åkte ensamma i högt tempo mot målet i Purkijaur trots att de hade 18-19 mil i benen. Länta fick problem med en skidbindning endast några kilometer från mål. Paava Lasse tog tillfället i akt och spurtade i mål, endast 5 sekunder till godo på tvåan Länta, på en fantastisk tid av 21 timmar och 22 minuter. En snitthastighet per mil på 58 minuter. Efter mer än 220 kilometers kamp mellan en samling av kraftkarlar var tävlingen avgjord. Nordenskiölds heder var återupprättad och ett stycke oförglömlig skidhistoria skrevs i snön mellan Kvikkjock och Purkijaur.                                                                                                             En tid efter loppet hade vargjägaren Amma Länta berättat att han en bit in i loppet stött på vargspår och att han inte kunde hålla tillbaka sin djupt rotade jaktinstinkt. Trots många mil både bakom sig och framför sig vek han av från spåret och inledde jakten på det för honom så förhatliga rovdjuret. En stjärnklar himmel med fullmåne några minusgrader och nylagd skarsnö var till stor hjälp för vargjägaren. I en lång utförslöpa kom Länta ikapp vargen och en strid på liv och död började. Med hjälp av sin stav, som på Samers vis var en kombination av vapen och skidstav, lyckades vargjägaren döda vargen. Med van hand flådde han sedan sitt jaktbyte och gömde skinnet för att senare sälja det. På det viset tjänade även Amma Länta lite ”prispengar”, trots att han inte var först till Kvikkjokk.  


Åke Lindström. 

Fotnot: Enligt gammal tradition körs Vasaloppet alltid första söndagen i mars, men är 2015 framflyttat en vecka på grund av att skid VM i Falun arrangeras vid den tiden.   
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 14-2]]