Redigerar Stockräknaren

På den tiden när yxhuggen fortfarande ekade i våra skogar utnyttjades naturens egna krafter till att transportera vår råvara ända fram till fabriksgrinden.
[[Fil:Stockräknaren.jpg|miniatyr]]
Sjöarna, älvarna och bäckarna i vattensystemen i gränstrakterna mellan Bohuslän och Dalsland som utnyttjades till att flotta timmer i, var kanske inte så snabba men mycket miljövänliga transportleder. Stockarna följde med i vattnets rörelser i olika hastighet beroende av väder och vind och årstidens växlingar, övervakad av flottarens båtshake. Sjön Vassbotten blev magasin för stockarna innan dom fortsatte sin färd mot sitt mål. Jag kan än i dag minnas doften av våt ved, bark och tjära när vi som pojkar ”lånade” flottarpråmarna för att prova fiskelyckan någonstans mellan dom tätt liggande stockarna. Upploppet på den långa färden var kraftkanalen mellan Björid och vattenreningen eller Kulan som platsen kallades.

Vid slutet av den långa färden stod två flottare och väntade på att få styra in stockarna mot en transportör som forslade stockarna vidare in i en fabriksbyggnad, där dom av stora cirkelsågar kapades i enmetersbitar för att vara mer lätthanterliga i den fortsatta processen.

Strax innanför väggen före cirkelsågarna satt stockräknaren på en stol med penna och papper i sin hand. Det var ofta unga pojkar som nyss slutat skolan som sattes på detta jobb. Ett streck för varje stock, fyra streck och sedan snedstreck över dom fyra, pappersarket fylldes snart av femstreckssymboler som var lätta att sammanräkna vid arbetsskiftets slut.

Verksamheten vid vedhanteringen var förlagd i tvåskiftsarbete med start på våren och uppehåll under vintermånaderna, isläggningen på vattendragen var nog anledningen till detta. Under sommarhalvårets produktion hann man också med att lägga upp ett vinterförråd av ved i ”barkgården” och som räckte gott och väl till vinterns papperstillverkning.

För oss som bodde på Stale- och Önnebackaområdet var ljudet från sågklingorna och ”ramlet” från stockarna säkra vårtecken då verksamheten drog i gång någon gång i april månad. Dessa vårtecken och all annan verksamhet i vedhanteringen upphörde för alltid år 1966. Stockräknaren och hans arbetskamrater fick andra arbetsuppgifter och en industriepok var för alltid tillända.

Denna artikel har först publicerats i Arctic Papers tidning Bruksnytt” . En förklaring till varför man räknade stockar var att alla som arbetade på Vedhanteringen hade gemensamhetsackord och där antalet stockar som hanterades låg till grund för lönen.

Text och bild: Åke Lindström
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 08-2]]