Redigerar David i Dale – en ambulerande charkuterist

''En ambulerande charkuterist.''

David i Dale hade ett klotrunt huvud. Kallades ibland för ”julosten”. Gick i galoscher och hade vita handskar. Till och med när han plöjde bar han dessa handskar.


David var en lång person, lite rödlätt. En stor luns till karl. Ljust hår kring öron och nacke, annars flintskallig. Ofta klädd i vindtygsjacka. Egendomligt leende, närmast ett flin.


David i Dale for ikring och sålde kött. En rätt så kraftig karl. Kom till stugorna med kött. En originalfigur i samhället. Gjorde aldrig något ont. Hade ibland en pojk som rodde eka fullastad med slaktvaror, köttet utlagt längs båtsidorna. I köld och sol, i dimma och frost. Pojken rodde. David sålde.


David hade en skygga vid hamnen där han förvarade kreatur i avvaktan på transport till Göteborg.


David i Dale köpte lammungar på Ödsby. ”Får jag slå ihjäl dem inne i vedbon?” Ja, han gjorde det på platsen, i vedbon på Ödsby. De tyckte inte om det. Han fick aldrig mer köpa slaktdjur på det stället.


David i Dale tog aldrig av sig galoscherna när han gick in till folk. Gick direkt in i köket och satte sig med galoscherna på.

En gång satt han på Klevskogen. Han tyckte att fotpersedlarna klibbade fast vid linoleummattan.

-Jag tror att det lör, sade han. Galoscherna lör fast.

-Folk brukar ta av dem ute i tamburen, sade frun på stället. 


David kom raskt in på ett ställe. Gick genom köket. Hej, sade han hastigt, i förbifarten, till en person som satt där, och så gick han in i rummet, rakt fram till en vevgrammofon som stod där på ett bord. Den vevade han upp med ursinniga rörelser, satte på en skiva, satt sedan lugnt och lyssnade utan att säga ett ord till värdfolket.


David i Dale uppsöktes av polisman Kring som skulle kräva honom på skatt. Kring var exekutor. David såg honom på långt håll komma och klev ut genom ett fönster på husets baksida. Kring böstade på dörren. ”I lagens namn öppna!” Inget svar. Polismannen öppnade då dörren utan att fråga, fann stugan tom och gick fram och lade handen på Davids säng. ”Han är inte långt borta”, sade Kring. ”Sängen är fortfarande varm.”


David hade en gammal dålig cykel. En gång parkerade han ute vid Öbbön. Han hade en lever efter ett kreatur fastbunden på pakethållaren. När han inte såg det passade några lekande barn på att skruva av cykelsadeln och sätta dit den färska levern istället. När David kom tillbaka till cykeln och upptäckte tilltaget tog han inte illa upp; han stod och skrattade i tio minuter.


David i Dale köpte kalv på ett ställe, slaktade på platsen och lade kalven på cykelns pakethållare, tvärs över, och cyklade iväg. Kalvbenen skrapade i väggruset och huvudet hängde ned på andra sidan. Det blev en lång blodrand i gruset efter ekipaget.


David var ofta på Harska. Satt i köket och blev bjuden på kaffe och smörgåsar. Men han tog inte av sig mössan. Frun i huset sade till. Ta av dig mössan, David, när du kommer in till folk! –Ja e så bar i huvet, sade han. Det var därför han ville ha mössan på sig: för att dölja sin begynnande skallighet.


Signe i Harska hade ställt i ordning en hink halvt full med vatten i ett fönster i övervåningen. Då kom David och som vanligt började han kurtisera flickorna.

-Hej Segne! ropade han med höger arm uppe i luften.

-Här ska du få, din flesekatt, sade Signe, och tömde vattenspannen över honom.

David var lite gramse på dem ett tag men snart var han tillbaka och ville tala med flickorna på Harska. ”David var en som fick många hinkar över sig när han gick och friade” (Edit Johansson i Önnebacka)


David i Dale kom bort till Leråker och Albert Agent bjöd in honom i hönshuset. ”Du får komma med in och se hur vi har ordnat det för hönorna.” David antog inbjudningen, kom in i hönshuset och blev genast angripen av hönsloppor. På Leråker fanns dessa i stort antal. David rev och kliade sig överallt. Han var som en sprattelgubbe och var inte så noga med klädseln. Albert Agent och hans kumpaner fick sig en rolig stund; de tyckte det såg så löjligt ut.


David var inte så noga med klädseln. En gång kom han med sönderrivna byxor till en dam ute i Östeby, som det låtsades skulle vara så som en fästmö för honom. Man kunde se allt han hade men den tjocka och bastiva ”Gulli” tog inte illa upp.


Toft-Augusta, som bodde vid Håby bommar, ägde får. Hon vaknade en tidig morgon av ett fruktansvärt oväsen utanför väggen. Det hördes som om hela huset skulle rivas ned. Det slog i väggen. Bevares! Hon rusade ut i bara särken och fick se vad som hade hänt. Det hade kommit in en getabock bland Augustas får. Därav oron. Det var David som passerat under natten och släppt in en av honom nyinköpt bock. Han tänkte komma och slakta den sedan.


David i Dale besökte ofta Konsumbutiken (1:an) i Munkedal och under ransoneringsperioden ville han städse köpa kaffe utan kuponger. Han stod vid kassan och tjatade. Föreståndaren Frank Gustavsson (bror till Donald Söreklint) varnade honom flera gånger.

-Kom inte tillbaka och försök köpa kaffe utan kuponger. Du måste ha dina poäng, sade Frank.

David kom ändå tillbaka.

Då tog Frank Gustavsson - en i övrigt fint uppfostrad handelsman, artig, sirlig och korrekt - fram saxen och klippte av Davids slips. En gulaktig slips av siden, något mönstrad, små mörka droppar eller punkter i.


Davids systrar ville omyndigförklara honom men misslyckades. En riksdagsman hjälpte honom till att bevara sin rätt.

Efter hans död eldade brandkåren upp hans hus. Efteråt låg en stor hög gamla konservburkar kvar på det som en gång varit köksgolvet. Det var sopp- och fiskbulleburkar. 


''  Anekdoterna om David i Dale har berättats av Ingegerd Helldén, Elsie Wärme, Edit Johansson, Birgit Flodstrand, Margaretha Erntell, Gunnar Karlsson, Allan Forsberg med flera. Historierna har upptecknats av Yngve Carlsson.''    
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 08-1]]
[[Kategori:Personer]]