Redigerar Om orons år

OM ORONS ÅR 1 SEPTEMBER 1939 – 8 MAJ 1945.


''På gården Skärvhem i Svarteborg växte Olof Lycke upp. Han berättar här minnen från krigsåren och om hur folket klarade sig med ransoneringar, matbrist och militärer inpå husknutarna. Artikeln är uppdelad i två delar varav del nr 1 publiceras här och del 2 kommer i nästa nummer av Munkedalsbygden.'' 

'''Hur klarade vi oss?'''

Ja för oss som bodde på landet var väl vad vi skulle ha till mat, kläder och annat nödvändigt för uppehället inget problem. Visserligen var det kännbara inskränkningar även för oss, men inte i den utsträckning som för dem som bodde i tätbebyggda områden. Många av dem som bodde i samhällen hade väl släkt och vänner som i mån av tillgång kunde ge ett litet bidrag till livets uppehälle. T.ex. potatis, grönsaker, något slaktat höns, eller kyckling; kortfritt och alltså innanför lagens råmärken. Men allteftersom kriget fortgick och t.o.m. ökade i omfattning drogs bandagen åt för alla, ransonering på snart sagt allt. Smör, the, kakao, kryddor och kaffe, allt under ransonering. Lite, om än så lite fick man, men mest saknades nog kaffet. Det ersattes med surrogat som i början av kriget inte alls var smakligt. Med tiden tycktes det blir bättre i smaken. Att vänja sig vid smak kan också vara bidragande till att det smakade bättre. I den sista delen av kriget kom ett surrogat som hette ”Triangelns E4” och det blev verkligen allmänt accepterat. I de familjer där det fanns rökare blev det ytterst lite i kupongväg över till kaffe. Snuset var fritt till början av september 1943.


En liten historia som jag gärna vill berätta: Det var 40-årskalas i en granngård, gårdens ägare var jubilaren. Stämningen var hög och det började skojas med en äldre gäst som snusade kraftigt och ofta. Någon sa: ”Du har väl hamstrat duktigt med snus nu Gustav för nu finns det snart inget annat att ransonera”. ”Nej, det har jag inte och jag kan inte tro det blir kort på snus så länge det finns torvmossar i Sverige”. Samma kväll kl. 22.00 fick gästerna höra i radio att det blivit ransonering på snuset. Tala om en som tyckte det var harmligt. Det var vad jag kommer ihåg ganska vanligt att ransoneringar pålystes sista nyheterna kl. 22.00 troligen för att ingen skulle kunna hamstra. ”Storebror var smart”, sades det.


Den 1 september 1939 började oroligheterna ute i Europa. Den gård som mina föräldrar ägde låg intill ett mindre flygfält som byggdes på 30-talets första hälft med anledning av att flygtrafiken mellan Göteborg och Oslo började komma igång på allvar. Det byggdes tre flygfält i Bohuslän. Backamo, Svarteborg och Näsinge. Fälten skulle ses som en säkerhetsåtgärd ifall något skulle inträffa under flygturerna. Fälten var att anse som s.k. hjälplandningsfält. De behövde aldrig tas i anspråk för sitt tänkta ändamål. När kriget drog igång blev fältet omgående satt under bevakning. Risken ansågs väl överhängande att något annat lands krigsmakt kunde utnyttja fältet. De ”gubbar” som ryckte in som vaktstyrka inkvarterades i det bostadshus som vi bodde i, i husets övervåning. Mor skulle ha alla i maten, tre gånger om dagen och kaffe därutöver om någon önskade det. Mor hade hjälp av en duktig flicka från trakten. Det fungerade bra och jag kan inte erinra mig några ransoneringsbekymmer under det dryga halvår som dessa ”landstormare” låg inkallade. De entledigades sista hälften av mars 1940. Sakneligt, för de var trevliga allesammans.


Värre blev det den 9 april 1940. Militär överallt, flygfältet skulle avspärras med allsköns bråte för att hindra flygplan att landa. Militär tältande i skogarna överallt och ransoneringar lät inte vänta på sig. Värst i ett första skede var bensinen som blev helt indragen. Vattenpumpen för djurens vatten och vakuumpumpen till mjölkmaskinerna drevs med en bensinmotor. Elektricitet fanns inte och fick inte heller dras fram då det ansågs vara till hinder för flyget. Hösten 1946 blev det efter många turer lovligt att installera el om stolpar och ledningar kunde dras fram utan att vara till förfång för flygplanen. Det var handmjölkning som stod först på listan morgon och kväll. Fyra kor vardera för mig och min äldre bror och resten för min far, upp till 15-16 st. sammanlagt. Det var inte alls lustigt, inte ens fyllda 10 år att få ett sådant uppdrag. Detta upplevde jag som det värsta med hela krigstiden. Ont i armarna hade man länge och inga sovmorgnar, vi skulle ju till skolan i tid också.


När det värsta kaoset lagt sig kom vardagen i sin gilla gång, oron ständigt närvarande och ransoneringarna kom slag i slag. Vi hade mycket grönsaker odlade i trädgården som faktiskt gav bra skördar. Det var vår mor som skötte om det, men givetvis slapp man inte undan ogräsrensningen somrarna igenom. Vi hade en utmärkt källare att förvara grönsaker i och som var frostfri även under de hårda vintrarna på 40-talets början. Gurkor konserverades, både salt- och ättiksgurka och det fanns mycket så mor kunde ge bort eller byta mot något annat. Det dröjde inte så många månader efter krigsutbrottet 1940 innan det började komma folk som frågade efter förnödenheter, först och främst till mat. Stenhuggare, fiskare och andra som hade familjer och som det var svårt att få kosten att räcka till och kanske variation i maten framförallt, då den blev alltför enformig. De kom med buss från kusten till Dingle och bytte sedan till bussar som gick mot Bullaren eller Medbön. De gick av vid hållplatserna rätt snart, undan för undan ut på småvägarna och fram på gårdarna. De var aldrig påstridiga utan frågade nog så försynt om möjligheten att få köpa eller byta till sig något ätbart. Bönderna förstod deras problem och hjälpte till så gott man kunde. Det löste sig alltid till allas någorlunda belåtenhet. Det var nackat höns eller kyckling, ägg, men mjöl var nog mest efterfrågat. Om man hade tillräckligt sparade kuponger eller kort kunde man få licens hos kristidsnämnden att mala till visst antal kg spannmål i kvarnen, inga mängder men ändå det drygade ut bakmjölet lite och alla sparade så gott de kunde. Det var inte så ofta det kom folk i dessa ärenden, men då och då. Gårdarna var ju många, men på många ställen hade de inte förståelse för andras försörjningsproblem. Det märktes allt på folk om de var ärliga och uppriktiga. I vårt hem gick ingen ifrån med oförrättat ärende. Det var sällan pengar med i detta, utan i huvudsak byteshandel.  Det var helt otroligt vilka fina produkter fiskarna hade i byte, salt fisk, salt sill i någon liten kagge eller rent av salt makrill. Ja, det märktes att de kunde sin sak, fint och jättegott var det och jag vill minnas att det plussades på till det som de redan fått. Kaffe och smörgås innan det var dags att gå till busshållplatsen för hemresan blev det, alla var också trevliga och pratsamma, eller blev kan vara rättare sagt när oron över att det inget blir att få hade släppt. Det skall i sanningens namn erkännas att det inte bara var från kusten som det kom folk i detta ärende utan även från orter här inåt landet också.


Vi hade mycket höns, kyckling och ankor under krigsåren och även senare. Även kaniner men det var det ingen som ville ha, inga privatpersoner, men till matställen gick det åt, det var ju kortfritt hela krigstiden. Personligen tycker jag att kaninkött inte alls var osmakligt, men de var som med kyckling, smaken fick kryddas fram och som jag nämnde tidigare var tillgången på kryddor ytterst begränsad.


De vanligt förekommande leghornshönsen som värpte bra men som var ganska små och smäckra, byttes efter hand ut till en annan ras, Rhode Island, goda värpare även de men betydligt tyngre och köttigare. Kycklingar av denna ras var efterfrågade och ett företag på Östra Hamngatan i Göteborg var ständigt köpare av kyckling och även slakthöns av denna ras, främst på höstarna då det fanns en hel del av kläckning från våren. Även ankor var efterfrågade på senhösten, djur som hade haft en skön tillvaro i en damm strax intill gårdsplanen. C:a 4 veckor före de skulle börja levereras fick de stängas in och gödas, egentligen skulle de äta så mycket som möjligt. Ankorna var så kallade Rounankor, vildandsfärgade, och dubbelt så stora som vildänder. De värpte bra, ungefär i fyra månader på vår och försommar. Det vara bara en handlare i samhället som köpte ankägg och det gärna. De var kortfria, de var utmärkta till bakverk och även till maträtter. En hel del folk hade en avog inställning till dessa ägg och det är klart, har man förutfattade meningar mot något och möblerar om med gamla fördomar kan det bli hur galet som helst. Ett kompani av i huvudsak göteborgare som låg inkallade för vakthållning fick i omgångar permission över lördag-söndag hade försett sig med lite överraskning att visa upp när de kom hem. Inga mängder men polisen mötte vid stationerna och även en handlare.  De som hade ankägg gick fria och fick gå på tåget, de som hade hönsägg fick sälja dem till handlaren eller återgå till förläggningen. Den här hanteringen dog ut av sig själv, ankorna slutade värpa på försommaren men nästa vår var det lika aktuellt igen och hönsäggen aktade de sig för att köpa. Inga bönder tjänade extra på detta heller. De försökte bara hjälpa till när ransoneringarna började dra åt ”tumskruvarna”. Alla kände ju med dem som bodde i städer och samhällen och som inte hade samma möjligheter som vi på landsbygden. Visserligen kände vi av krigets vedermödor vi också och fick lägga om kosten som kunde bli lite mindre variationsrik och torftigare, men det gick väl i allmänhet inte någon nöd på oss här i Sverige. Jordbruksministern höll allt som oftast tal i radion och uppmanade bönderna och trädgårdsmästare m.fl. att producera så att svenska folket slipper svälta. ”Vi kan inte betala bättre nu, men så småningom skall ni få kompensation.” Det förstod väl bönderna att de skulle producera allt de förmådde och inte heller kunde räkna med högre priser under brinnande krig. Den utlovade kompensationen skall jag kort berätta om senare.

Skördarna minskade drastiskt redan från början av krigsåren. Ingen konstgödsel fanns att tillgå och stallgödsel räckte inte till på långa vägar. Större arealer fick läggas till betesmark under sommarhalvåret vilket i sin tur gjorde att skörden av hö för vintersäsongen inte var tillfyllest. För att kompensera detta slogs alla öppna diken och andra besvärliga områden med lie. Järnvägssläntarna var en god tillgång för dem som hållit sig framme i tid och tingat på. I förhållande till arbetsinsatsen gav det inte så mycket men som en äldre bonde uttryckte sig: ” Tänk vad god den hötappen är att ha om vårens betessläpp kommer en vecka senare”.

Grannar gick tillsammans av och till under den mörka årstiden på så kallade knytkalas. De var ambulerande, alltså än här, än där. Anledningen var att komma samman, grannar och vänner och prata igenom krigets vedermödor och det hemska detta vansinne ställde till med för alla stackars människor som drabbades. De pratade säkert om mycket annat och trevligare saker också. Det var bestämt att de som var med på knytkalasen även skulle ha äkta kaffe med som skulle kokas till gästerna, surrogaten var inte accepterade i detta sammanhang och den överenskommelsen följde alla. Detta höll på hela krigstiden.

Smör och ost var en bristvara som gjorde sig påmind. Smör kunde väl gå att kärna men skumma av grädde och sedan leverera mjölken till mejeriet blev bönderna snabbt ertappade med och fick vidkännas svidande avdrag på mjölkprisen och dessutom åthutade för sitt tilltag, så det blev stopp direkt. Nästan i krigets slutskede och även efter gick några av böndernas hustrur samman och gjorde ostar som skulle vara färdiglagrade till jul. Då var det inte någon grädde som togs bort utan bara en mindre leverans av mjölk en dag. Det var ingen som hade råd att göra någon stor ost inte, på sin höjd ett par kg var. Det var också ett skäl för damerna att träffas och umgås några timmar, och det kunde inte vara fel.

Något som jag funderade på senare i livet är, varför det alltid var så ont om smör. Det var ju en del torpställen i området och som hade ett fåtal kor. De lämnade inte mjölk till mejeriet utan skummade av grädden och kärnade smör och sålde till affärerna. Antingen var det inte tillåtet för privatpersoner att köpa på det sättet eller också var folk inte tillräckligt smarta för att räkna ut att de kunde etablera ett samarbete med torpare och köpa direkt av dem som gjorde smör. 

Vi var många ungdomar i området, vi roade oss vintertid med att spela bandy på en närliggande sjö, oftast bara på lördag eftermiddag och gärna hela söndagar. Hade det kommit snö hjälptes vi åt att skotta undan. Det kom lag från andra håll och spelade mot oss, men vi klarade oss ganska bra faktiskt. Vi vann mestadels fler gånger än vi fick stryk och då får man vara nöjd naturligtvis.

Fotboll var sommaridrotten för oss pojkar. Min far rekommenderade vedboden om vi hade överloppsenergi. Vi hörde inte alltid på det örat. Det var både äldre och yngre som deltog. Vi hade ingen egen boll men närmaste grannens pojkar hade. Den bollen for illa av all hantering. Ibland sprack den, men den granne jag nämnde var småbrukare men också skomakare, väl i första hand för familjen, men han sydde ihop bollen med becktråd och det var starkt. Ibland gick den sönder emellan sömmarna, syddes ihop igen och till slut var den allt annat än rund. Med blåsan inuti bollen var det än värre. Gick det hål fick den lagas med bitar av cykelslang och solution, och det ofta.  Det blev ”böd på böd” som de sa, alltså lagning. Cykelslangar som var slut för sitt ändamål fick inte slängas, de var det enda att tillgå när något skulle lagas, inte minst stövlar. Att köpa nytt var inte att tänka på. Fotboll och stövlar kanske fanns möjlighet att köpa i staden. Kort och pengar var båda bristvaror och vi fick klara oss i det längsta utan fotboll och stövlar. Hur kunde vi? Tåliga och hållbara arbetskläder fanns inte att köpa, inte till ett pris som var acceptabelt, inte i affärerna här på landsbygden, möjligen i staden men det var inte troligt att det fanns ens där och det kostade också att resa. Det fick bli arbetskläder med de tunna tyger som fanns i affärerna här. Man fick vara försiktig när man böjde knän eller satte sig så att inte kläderna sprack första dagen man hade dem på sig.


Det låg ett kompani av norrlänningar inkallade för vakthållning av flygfältet och försvarsanläggningar som gjorts, på och intill den gård mina föräldrar ägde. De var från regemente i Boden. Sinsemellan pratade de samiska, finska eller vad det nu var. De flesta kunde allt svenska också, tror jag, men det språket var inte gångbart i vardagslag. De avvisade varje besökande till gården, var den besökande envis följde vakten med honom så han fick träffa far, och att de förstod att far visste vem det var. En gång under det halvår som dessa norrlänningar hade hand om vakthållningen slank det igenom en tillsynes mycket sliten man. Han frågade om han kunde få köpa mjöl till brödbakning. ”Jag har flera tonårspojkar hemma och det är inte ens vettigt så mycket smörgåsar de kan sätta i sig”. ”Ja, sa far. Jag har visserligen varit till kvarnen och malt något av höstsäden för att dryga ut fodret till djuren, men där är ju kliet (skalet) med, men det går väl att sikta ifrån”. ”Vad värre är, att det är malet på en stenkvarn så det kanske gnisslar i tänderna lite, men farligt är det ju inte”.  ”Det vore verkligen tacksamt om de kunde dra ner på brödätandet så de kunde äta annat också”. Han fick en hel del mjöl, ankägg hade han inget emot, några stycken hönsägg, saltgurka i en glasburk samt lite grönsaker.  Han hade ganska stor bagliknande väska och när han öppnade den tog han upp tre liter lysfotogen i glasflaskor.  Både far och mor blev rent av paffa, när hade de sett fotogen senast? Inte under hela kriget hittills, det var karbidlampa som gällde. Vilken glädje. Det blev på-plussat med fler hönsägg och lite annat. Vi hade ju bytt till Rhode Islandhöns och de värpte ägg med bruna skal och en del kunder i affärer hade fått för sig att det var gamla ägg. Fobier - var får folka allt ifrån?


Den här mannen som jag har berättat om blev så glad för det han fått, eller bytt till sig kanske man skall säga, så att efter att ha druckit ”kaffe” och pratat en stund, tackade han far i hand flera gånger och kramade om mor som tack för gåvorna. Att krama om folk på fyrtiotalet var minsann inte vanligt. Far följde honom sedan till busshållplatsen för att han i görligaste mån skulle komma ohindrad dit. Far bar också bagen eller väskan för honom. Mannen kom aldrig igen, kanske hade han glömt var han hade gått av bussen, eller ännu värre han kanske inte var så sliten som han såg ut, utan sjuklig, lika troligt det.


Bild: Skärvhem_1

''Bildtext: Skärvhem i vinterskrud. Flygfältet låg alldeles till höger i bild'' 

Bild: Skärvhem + Sv b kyrka

''Bildtext: Olle Lycke blickar ut över det fält som varit flygfält. Vi anar Svarteborgs kyrka i mitten på bild och gården Skärvhem längst till höger. Fotot taget mot sydöst'' 

Bild: Karta_1(2)

= ''Bildtext: På 1936-års ekonomiska karta ser vi hur flygfältet är utsatt'' =

= Orons år – del 2 =
''I förra numret nr 10-1 av Munkedalsbygden berättade Olof Lycke från Skärvhem i Svarteborg om hur man klarade det dagliga livets uppehälle under krigsåren. Här i del 2 fortsätter han artikeln och berättar om hur svenska militären intog trakten.''


Jag tänker på den 9 april 1940, krigets början. Då var min mor, jag och två yngre bröder på Österlen, i Skåne. En nära släkting till mor fyllde jämna år med kalas den 8 april. Den 9 april redan klockan halv sex på morgonen väckte en moster till mor henne med besked om att tyskarna gått in i Danmark och Norge. Det blev snabbt bestämt att försöka resa hem. Första tåg mot Malmö från Ystad fick kl. åtta på morgonen. Taxi fick beställas från Hammenhög till Ystad. Inga problem. Biljetterna fick bokas om, också, det gick för sig. Det var lång väntan i Malmö innan tåget avgick mot Göteborg. Så småningom, där tåget gick nära stränderna såg vi folk som flytt från Danmark, vadande i vattnet som gick helt upp till midjan i början när de lämnat båtarna, båtar som inte vågade gå för nära kusten av rädsla för att fastna i bottensanden. De skulle säkert köra fler resor tills tyskarna satte stopp. Vi hade platsbiljetter som väl var för tåget stannade ideligen och lät folk gå på, genomvåta människor, unga och gamla, barn som föräldrarna hade på axlarna, en liten under ena armen och en väska med det allra viktigaste i den andra handen medan de vadade in mot stranden. Tåget kom mycket försenat till Göteborg, så sent att sista tåget norrut inte gick längre än till Uddevalla. Det fick bli taxi hem därifrån som far ordnat med sedan mor ringt om detta från Göteborg. Det var tydligen väl ordnat med mottagandet av dessa som fått ge sig av från Danmark för massor av folk mötte upp och tog hand om dem. När vi väl var hemma på natten var där också totalt kaos.


Det var militär överallt. Befäl som ”rekvirerat” rum för natten fick ligga i huset övervåning, övriga inkallade i tält som sattes upp i trädgården. Det var nog ingen som sov den natten för det var ett oroligt dygn men, som väl var, blev det en bättre tingens ordning nästa dag. Då kom det lastbilar med baracker som sattes upp på någorlunda undanskymda platser. Det gick fort, alla inkallade hjälptes åt utom vaktstyrkan förstås. Det var enastående konstruktioner, fina inuit och gick mycket snabbt att sätta upp. Fältet spärrades också av för att förhindra landning. Där gick några av de lägre befälen och visade bönderna var de lämpligen skulle ställa sina ”alster” bråte som de kunde vara av med ett bra tag. Det gick inte mer än ett par dagar förrän det blev ett väsen utan like. Halv fyra på morgonen kom den ena vågen av flygplan, efter den andra, på låg höjd körande norrut. Luften riktigt vibrerade. Ingen såg dem för det var dimmoln, dock inte dimma, och fortfarande ganska mörkt. Det antogs vara tyska plan på väg till Norge för att förstärka sin närvaro där. När det ljusnade fick vi se att halva ladan rasat samman. Om det berodde på tyskarnas ”vibrationer” eller blötsnön skall vara osagt. Den verkade vara i bra skick tidigare men tydligen inte.


Trupp och materialtransporter på järnvägen nattetid under den mörkare årstiden och med avskärmad belysning var ett orosmoment. Vad var nu på gång? Det skramlade och väsnades och tåget som kom söderifrån stannade ungefär mitt för vårt hem, det var ungefär trehundra meter till järnvägen. Tåget stannade för att elda på och få upp trycket. Det var inte tillgång till kol, utan ångan värmdes med ved och den hade ju inte samma värmevärde. Så småningom kunde det gå vidare, sen fick det fyllas på vatten i Hällevadsholm där den möjligheten fanns. Sedan var det till att elda på igen för att köra vidare. Stigningen från Dingle till Rabbalshede lär vara den mest krävande på hela Bohusbanan. När det bar söderut gick det bättre. Transporterna höll på hela krigstiden. Dock inte sommartid vad jag kan erinra mig.


Det kom tidigt i krigets början besked om mörkläggning av alla fastigheter. Inga ljus från fönster fick avslöja var byggnader var belägna under den mörka delen av dygnet. Men en kväll mycket sent bankade det våldsamt på ytterdörren. Vi hade alla gått till vila och somnat också tror jag. Far sprang upp och öppnade dörren ut. Där stod en skärrad vakt och pekade upp mot skogen. ”Är det tysken, är det tysken?” Nej, nej säger far, lugn, det ligger ett torp där upp och de kanske har kommit hem just nu och måste tända för att se och få upp mörkläggningen. Sedan stod de och pratade tills vakten skulle avlösas, men det kom ingen och bytte av så han fick så småningom gå till baracken och väcka pågående vakt. Det var inte tillåtet, vakten skall alltid vara på sin vakt, om man säger så. Det var ett ”mixat lag” av både yngre och äldre. Det var några av de äldre som hade satt i system att inte lösa av avgående vakt när tid var. Mycket okamratligt och dålig stil Alla sitter ju i samma båt så att säga, vid ett sådant här uppdrag. Jag kan inte undanhålla ett minne från den här tiden. En av de yngre kunde i tidig och fin vårmorgon ta på och sjunga läsarsånger så det ekade mellan husen. Vi satt då oftast och mjölkade vid den tiden på morgonen och när vi var färdiga med de kor vi höll på med fick vi liksom gå ur ladugården och lyssna, han sjöng högt och vackert med bra sångröst och många kunde han. Många av dessa melodier är ju väldigt fina och livliga. Ingen förstod att han hade någon religiös läggning, vid behov lade han till med grova uttryck han liksom en del andra. Det var nog hans sätt att fördriva tiden. Detta inte bara en gång.


En söndag eftermiddag i mitten av april 1944 var vi några pojkar som spelade fotboll i en beteshage som låg ganska nära uthusen på den gård mina föräldrar ägde. Då inträffade en kuslig händelse som står lika klar för mig nu som när den skedde. Vi hörde ett starkt motorbrus rakt västerut. Bollsparkandet upphörde och vi blev stående och se vad detta kunde vara. Det var tjocka, täta moln som inte alls var högt, men klar sikt under. Från molnen hängde sjok av moln som förtog sikten stundtals. In frånväster kommer ett engelskt bombplan, nationalbeteckningarna syns tydligt. Planet drar nytta av de nedhängande molnsjoken som en kort stund av och till skymde planet. Mindre än en km efter kommer två tyska jaktplan på låg höjd men tappar tydligen bort engelska planet. De lägger sig i högersväng och kommer rätt över oss på mycket låg höjd och flög åter västerut. Det var inga som helst problem att se nationalbeteckningarna på dem heller. Om dom tappade bort det engelska planet eller om dom kommit underfund med att de var långt inne i neutralt land är inte gott att veta. Vi ungdomar var helt förbluffade av detta skådespel. Engelska bombplanet landade efter en stund på Såtenäs. Detta fick min far veta ganska omgående för det lämnades väderleksrapporter dit och mottagande part talade om detta. Vi pojkar väntade på att få höra varningsskott från någon kulspruta eller liknande, men icke det.


Tiden och livet gick vidare utan några större avbräck eller händelser. Vaktstyrkorna byttes ut mot andra, någon trupp kom från Västergötland och något kompani kom annanstans ifrån. Vi hörde på nyheter i radio hur kriget rasade ute i Europa och vi tyckte så synd om alla lidande människor. Hitlers ambition att med våld bilda ett enat Europa och bli dess förste president, eller vad detta hemska tilltag med kriget egentligen skulle gå ut på tycktes alltmer gå mot fullständig kollaps.


Vi led ingen nöd, även om det saknades en del av livets nödtorft, så gick det ändå bra att ”omprogrammera” sig. Det nära kustfisket hade tydligen kommit igång riktigt ordentligt för färsk fisk kunde det bli en gång varje vecka, åtminstone. De, som kom och hörde sig för om ett litet bidrag till livets uppehälle, hörde inte längre av sig så även för dem hade det väl blivit bättre. Jag vill poängtera att det aldrig var någon som tiggde något utan var tacksamma för det bidrag de kunde få.


I februari 1945 och kanske också in i mars månad kunde vi se ett ”skådespel” vid klart väder och nästan sen natt. Det berörde oss alla mycket djupt vi som såg det trots långt avstånd. Det var sjöstrider ute till havs i riktning utanför Fjällbacka. Det sköts lysraketer i ett och det blev nästan som ljusan dag så långt inåt land som vi bodde. Kanonader i ett och ibland riktigt ordentliga smällar. Enligt påstående från dem som visste var det sjöstrid med engelska och även andra nationers sjöstridskrafter som sökte förgöra tyskarnas återtåg med skadade soldater och krigsfångar. Många följde med de torpederade trupptransportfartygen till botten och de som eventuellt hade kunnat hoppa överbord, drunknade snart i det iskalla vattnet. Jag ryser än idag när jag tänker på alla, i många fall oskyldiga människor. Det var hemskt, men att se raketuppskjutningarna på långt håll var vackert, men anledningen till detta, om man begrundar, så är det ju hemskt - ja fruktansvärt.


Den ena nyhetsrapporten efter den andra lät förstå att Hitlers framgångar uteblev. Trupperna förlorade var de än var. Krigsslutet kom allt närmare, och en vecka in i maj var kriget slut. Vilken glädje, men ingen bestående glädje utan lite malört i glädjebägaren åtminstone för bönderna. Jordbruksministern höll tal i radion och tackade Sveriges folk för att de stått ut med ransoneringar och umbäranden, och sedan kom det: ”Nu är Europa fritt, nu kan vi importera vad vi vill och behöver”. Om den utlovade kompensationen nämndes inte ett ord. Bönderna hade gjort så gott de kunnat med de resurser som stod till buds så en liten höjning av priset på produkterna hade känts tacksamt och behövts.


Nu blev det fart på nedtagandet av alla taggtrådshinder och andra avspärrningar. Väl upprullade taggtrådsrullar lades in i en tom lada hemma på gården. När militären avrustat och hemförlovats som det heter, kom det folk kända och okända med häst och kärra eller förställ för att hämta taggtråd. Och alla sade samma sak: ”De sier att det finns gott om taggtråd här och det är bara att hämta”. ” Nej, säger far, det är kronans egendom och då skall du väl ha rekvisition och någon skall väl vara här och lämna ut det”?  Folk blev förargade för att de inte fick förse sig, och fler och fler blev det. Far blev tvungen att ringa till regementet och tala om detta och dilemmat han själv råkat i. Det dröjde två dagar så kom det en lastbil och några ”gubbar” och körde iväg alltsammans och lastade på järnvägsvagnar i Dingle. Det blev flera billass. Var det sedan gick någonstans vet jag inte. Bra var ju att ladan blev tom till skörden.


Jag har medvetet utelämnat alla namn på personer som så att säga varit upphov till det mesta jag skrivit utom en men den är ju ökänd av alla. Den gård som figurerat här är Skärvhem, mitt föräldrahem och där jag i stort haft min dagliga gärning ”medan den tiden var”. Jag hoppas att några finner detta läsvärt. Det finns massor av episoder men då får jag namnge personer ifråga och det vill jag inte. Jag tackar för mig och för den önskan att skriva om några minnen från krigsåren.


Med vänliga hälsningar


Per-Olof Lycke

Köpestad 21

450 53  Hällevadsholm. 
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 10-1]]