Redigerar Historier från bygda 22-2

Nu har jag lämnat Folkparken och går utför backen. Första huset jag passerar ligger alldeles där vägen upp till
parken går. Därifrån har jag många minnen. Där bodde fram
till sjuttiotalet »Johan på Tången« Olsson tillsammans med
sin mamma. Johan arbetade som packare på bruket, men han
hade också en egenskap som gjorde att han ofta förmanade
oss småpojkar. På somrarna kom ett barnbarn och bodde
hos dem några veckor. Hon hette Ingrid och vi lekte vilda lekar ihop. Johan förmanade oss att ta det lite lugnare, vilket
inte hjälpte.
När jag har gått över den gamla Tångebron blir jag stående
en stund och tänker tillbaka på gamla tider.
Jag kan se de gamla husen framför mig, där numera den
nya sträckningen av Bruksvägen går. Där bodde den munkedalsfödde svensk-amerikanen, Ture Westland, född Niklasson. Han hade varit i Amerika några år och återvänt till
hembygden i slutet av fyrtiotalet. Jag var ofta där och hälsade
på honom tillsammans med min kamrat, Morgan, Ture var
far till Morgan, och det var anledningen till våra besök. Ture
var mycket amerikansk och närmast en ensling i sitt stora
hus. I slutet av berättelsen skall jag ge er en liten episod som
exempel på Tures egenheter.
I toppen av Tångebacken låg två hus som ägdes av Albert
Lindbom. I huset närmast Bruksvägen bodde Karl och Olga
Nyberg. De hyrde huset av Lindbom.
Jag var ofta där tillsammans med min far, vars kompis
Petrus var gift med Nybergs dotter, Lola. De hade en dotter
som jag lekte mycket med. Hon hette Carina och henne har
jag träffat på senare år då hon arbetat på Ljungskile Folkhögskola.
På andra sidan om Bohusbanan låg till vänster Munkens syfabrik som senare blev pipfabrik.I källaren låg under
många år Munkedals Elektroservice. Den ägdes av Yngve
Hedlund och han hade delar av släkten anställda, bl.a. brodern Ragnar, och brorsonen Stig och på senare år även svågern, Sven Lundström. »Lindarverkstaden« blev något av en
samlingsplats då de tog emot alla slags elektrojobb. Idag huserar förutom kommunal verksamhet även Munkedals bordtennisklubb i lokalerna.
Mitt emot bodde Ture Westlands bror, Kalle Niklasson tillsammans med sin hustru, Ester. Kalle var en verklig profil
som också hade varit i Amerika några år. Hemkommen till
Munkedal fick han anställning på brukets vagnverkstad. Han
blev bruket trogen långt efter pensionsåldern. Han hade en
speciell humor och kallades allmänt för Eldare-Kalle. Namnet berodde inte på att han jämt var sotig, utan på att hans
far hade arbetat i brukets pannhus. Jag besökte dem ibland
tillsammans med min mor då hon var kamrat med Niklassons dotter.
I huset bredvid som också var bostadshus låg Lillys damfrisering. Lilly som var gift med Yngve Hedlund drev sin
verksamhet i källarvåningen. 
Mittemot med adress Bruksvägen 4 låg det s.k. Häradskrivarkontoret. Det var den lokala skattemyndigheten. Chefen
titulerades häradsskrivare och tjänsten innehades i många år
av Fritz Ekholm. I huset fanns även två lägenheter. I den ena
bodde vid den aktuella tiden Fritz och Anna-Stina Ekholm
och i den andra möbelhandlare Larsson med fru med adress
Bruksvägen 4. Numera disponeras lokalerna av Munkedals
kommun och Munkedals hembygdsförening samt museiföreningen Munkedals Jernväg.
Huset bredvid med adress Bruksvägen 2 som tillsammans
med Bruksvägen 4 och 6 uppfördes av Munkedals kommun i
slutet av fyrtiotalet. Bruksvägen 2 inrymde förutom lägenheter, Folktandvård och kommunal tvättstuga.
Sista huset mittemot med adress Bruksvägen 1 var en villa.
Den beboddes av Gösta Kristensson med familj. Gösta hade
elaffär i källaren samtidigt som han var kommunens brandchef.
Därmed har jag fullgjort min fiktiva promenad utmed
Bruksvägen.
Jag avslutar som utlovat med en episod som inträffade
1964. När jag gick och läste inför konfirmationen hade vi s.k.
»kyrkoplikt« varje söndag. Min kompis, Kenneth Svensson
och jag cyklade från kyrkan. I höjd med Foss Livs mittemot
Bruksvägen öppnade sig himlen, och det kom en rejäl åskskur. Vi sökte regnskydd under affärens markis. Då kom Ture
Westland på sin cykel. Han skulle till affären för att handla.
När han hade ryckt i dörren en god stund, ropade han till oss:
Är den här »storen« stängd idag? Det är söndag svarade vi.
Är det söndag frågade Ture. När han fick detta bekräftat svor
han en ed över svenskarna och deras förbannade söndagar.
Han lade ner sin cykel, satte sig på den och for hem.
I våra ögon hade han efter många år i Amerika andra vanor än vi. Eller också började han bli gammal. Det var i alla
fall sista gången jag talade med honom i det fria då han ganska snart flyttade till Ekebackens äldreboende.

Text: Björn Jacobson