Redigerar Hembygdsföreningens årsmöte 1990 90-2

Hembygdsförbundets    årsmöte  var i år förlagt till Härryda. Den 19 maj togs 

delegaterna emot   av Björketorps hembygdsförening.     Förhandlingarna ägde 

rum i Björketorps skola,  belägen inte långt från Rävlanda kyrka. Harald Tor- 

gestam,  Lyse,  omvaldes  till ordförande i Bohusläns    Hembygdsförbund och 

sitter ytterligare två år. Årsavgiften höjdes till 300 kronor för föreningar med 

mer  än 150 medlemmar. 

   Medan vi njöt av den goda  lunchen underhölls vi av lärare vid skolan. Åke 

Rundin  från Hindås sjöng visor  till gitarr. Det var företrädesvis värmländska 

låtar (Dahlgren, Fröding m fl)  han  exekverade.  Rektorn själv, Lennart Hen- 

ning, läste dikter av bade  kända och okända   poeter (Fröding  återkom, Dan 

Andersson   var med  och  Henning återkom    med en fin sommardikt av  en av 

de kvinnliga lärarna i  Björketorp). Härrydas  kommundirektör     Conny Berg 

informerade  om  den    kommunala verksamheten   och  poängterade   det goda 

samarbetet  mellan  kommunens  politiska ledning och  den lokala  hembygsds- 

föreningen. 

  Därefter besåg vi    Hembygdsparken i Rävlanda.  Huvudbyggnaden    är från 

1750.    Densamma samt  ytterligare fyra byggnader, bl a det gamla kyrkstallet, 

ar   numera museer.  Här  har föreningen  samlat  omkring 2000. föremål. Allt 

mycket   välordnat och  publikvänligt utställt. Av de mest unika sakerna kan 

nämnas   en 140  cm lång  handhyvel, ett tröskverk av trä, ett långhalmsverk, 

självvuxna  ämnen till plogåsar (ett är närmare fyra meter långt), trätniga for 

häst (s   k "mösatoffer, mosstoffel),   mulkasse for  oxe samt  ett verkligt 

intressant föremål, nämligen  en ålderdomlig snigeldosa  med  järnbeslag och 

lock  I den förvarades  i forna tider levande sniglar som användes till vagns- 

smörja.  De oxförspända    vagnarna och  kärrorna  drogs  knirkande fram  på 

vägarna. Det gnisslade  och skrek och levde. Det gick så trögt och man tyck- 

te att det lät ungefär som  "Aldrig går jag till Skinta mer, aldrig går jag till 

Skinta mer". Långsamt,  tungt och sorgesamt sjöng  kärran den versen. Skinta, 

troligen ett gammalt gårdsnarrin. Då stannade man  kanske till, plockade fram den   gamla smörjdosan, lossade hjulen ett efter ett och smetade in stora feta vartsniglar kring axeln. Så passade man in hjulen väl på axeln igen och fixerade  dem. Sniglarna finfördelades  under   den fortsatta färden till en mjuk smörja. Mycket bra, sa  de gamle. Och  nu  kan ni tro att kärran gick lätt och fint! Sången blev rask och hurtig. "Nog går jag till Skinta än en gång, nog går jag till Skinta än en gång" lät det. 

  Vi skall heller inte glömma att det inne i boningshuset, donerat till föreningen  1947 av  en  man   som hette Albert Andreasson i Buarås,  hängde tre fina   oljemMningar av en  vid sekelskiftet verksam  gåramålare som kallades Hoppla.  Man  berättade också  om en  annan  känd naivist i trakten vid namn Ratikainen. Denne  gick omkring i gårdarna, fick mat  och husrum   och målade bilder av  husen for femton kronor styck. Sin egen stuga delade   han med ett  stort antal katter. Under kriget skickade han  pengar till  Finland och bekostade  en ung flickas utbildning. 
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 90-2]]