Redigerar En gammal lärarinna berättar 90-2

           En gammal lärarinna berättar 

"Till flydda tideråtergå min tanke än så gärna." Så skriver Runeberg i Fänrik 
Ståls sängner, och de orden kan jag göra  till mina. Uppväxt i en skola, med 
mor som   lärarinna och med  alla skolbarnen   som lekkamrater,  är det mest 
ljusa minnen, som dröjt kvar.  Granne  med  Munkedals  gård  med hästar  och 
kor, lekar med kuskens  och  rättarns barn,  samvaron   med  Mor Anna,   som 
kardade ull och  kusken August,   som  kunde berätta. Allt bidrog till en ljus 
och lycklig barndom. Jag minns  sensationen när vi tände  den första elektris- 
ka lampan, troligen 1917 men   också allvaret, när det gamla brygghuset blev 
militärförläggning under första världskriget. Jag minns den besvärliga ranso- 
neringen, hur vi plockade ekollon till kaffesurrogat. Jag tror, att det var på 
ekollon,  som såldes till den s k Kristidsnämnden, jag förtjänade min första 
krona. 
  Tiden  gick Det blev fred, och hoppet återvände. Själv fick jag min utbild- 
ning vid Skara Seminarium  och kunde   efter några års tjänstgöring i Lagman- 
sered i Västergötland få plats vid   Jerrnunneröds skola i   Munkedal  1934. 
Denna  skola, som varit varannandagsläsande   blev då   omorganiserad till B- 
skola, vilket innebar vardagsläsning med undervisning på både lag-  och mel- 
lanstadiet och med intagning i första klass vartannat år. Det var en besvärlig 
skolform, men intressant och  disciplinära problem   var helt uteslutna. Den 
förutvarande lärarinnan bodde  då kvar  i skolan, och det var ej odelat ange- 
nämt  att veta, att hon från sin plats på andra sidan väggen avlyssnade rnina 
lektionen Särskilt minns jag, hur hon  efter en matematiklektion gav  rådet: 
"Skall det läras bråk, blir det att hålla sig till Georg" (Georg = Georg i Jer- 
munneröd,  senare vaktmästare  i nya Bruksskolan) 
  1939  hade jag glädjen att få plats i min gamla "hemskola", dvs  Brukssko- 
Ian, där också min mor  då  tjänstgjorde I minnets  sken tar sig platsen for 
denna skola  idyllisk, men vem skulle i våra dagar godkänna  ett läge for en 
skola med  en kanal  på ena sidan, en älv på   den andra  och trafik rätt over 
skolgården! Men  visst hade det sin tjusning for de elver, som passade på an 
ta eft dopp på rasten under en  varm  dag eller åka skidor på vintern i alla 
tiders backe! Frestande kunde  det också vara att ta en titt på innehållet i rät- 
tarns mjärde! 
�
  1939 var ju också lyörjan  på andra världskriget. Oron satte väl i viss mån 
sin prägel också   på skolarbetet. Många   pappor  blev inkallade till militär- 
tjänst, beredskapen stärktes, ransoneringarna var hårda, men  sköttes betyd- 
ligt bättre an under det första kriget. 
  Men  allting har en ände!  Hur väl   minns jag ej slöjdlektionen en majdag 
1945! Allas vår Ida Foss, som då bodde i  skolan och skötte städningen,  kom 
ner till klassmmrnet med  det glada budskapet, som radian förmedlat: "Kriget 
är slut" Då fick stnunpstickorn vila! Ut och hissa flaggan! 
  Åren gick.   Den gamla Bruksskolan    hade sett sina bästa dagar och  1959 
kunde den  nuvarande   skolan tas i anspråk. Visst var det roligt att få flytta in i 
nya, fräscha lokaler, men for min del var det med ett visst vemod, jag lämna- 
de den gamla  skolan. Och  än sorgligare var det, när den jämnades med  mar- 
ken 1987. En  epok var slut! 
  Så  till sist några ord om de olika skolformerna i gamla tiders folkskola. 
Skolor av A-   och B-form var vardagsläsande.   I de förra undervisade varje 
lärare en klass, som han (eller hon) följde genom   åren (klass 3-6), i B-for- 
men   undervisades två eller flera klasser samtidigt av samma lärare. Lågstadi- 
et, den s k småskolan  sköttes av kvinnlig  lärare. C-skolorna var varannan- 
dagsläsande for eleverna, men givetvis ej for läraren. 
  Kurser och uppfattning   om skolans mål och  medel har vadat.  Läraren har 
väl ej längre den auktoritära ställningen som tidigare. Dock måste han  alltid 
tänka på att  även om  en elev  kan verka trög   och tråkig, den andre   men 
pigg  men bråkig, förståelse behöver båda två. 

                                                            Birgit Lönn qvist