Visa källa för Anna i Dankane 84-1

Anna i Dankane 

Avskrivet ur "Hällungen"  1974, författad av Sven Rydstrand, Bro. 

Hon  kallades i dagligt tal för Anna i Dankane, bland folket i bygden. Hennes egentliga  namn var Anna-Britta Carlsdotter, för så stod det i kyrkboken. Efternamnet    kunde ju vem som helst ha och ingen visste vem  detta var. Men "Anna i Dankane"   kände alla till, åtminstone på Stångenäs och i  [[Tunge härad]] vid 1900-talets början. Anna i Dankane vävde och sålde huvuddukar. Det märkliga med  dessa var det speciellt vackra mönstret  som nu, 30 år efter hennes död, blivit uppmärksammat  av hemslöjdare  och andra experter på vävnader. Några av hennes egenhändigt  tillverkade dukar finnes kvar. Folket väver också nytt efter hennes  mönster. Man vet mycket  litet om denna kvinna som vävde så mycket  och så fint. Anna-Britta Carlsdotter var född på Stora Röstorp  i Foss socken. Fadern, Carl Olausson blev sedermera torpare. 

Han  var född på torpet Myrane  1820  under Hede gärd i Foss.  Även hans föräldrar voro bördiga från  Foss och hette soldaten Olaus Hederlig och Anna  Jacobsdotter.  På mödernet  härstammade  "Anna   i Dankane"  från   den kända  bohuslänska  prästsläkten Wingård   som givit vårt land flera prästmän, biskopar och stormän.  Annas   mor, var Inger Helena, född Amundsdotter  och var född  i Tossene socken år 1809.  Hon var en ansedd bonddotter, men när hon vid 40-års ålder gifte sig med den elva år yngre statdrängen i Foss, tycks det finnas spår av tragik over denna händelse. 

Anna-Britta var enda barnet.  Hon gick i skola i Foss och blev konfirmerad  omkring år 1860.  Kyrkoherden  i Foss var då prosten  och kyrkoherden   Gustav Wilhelm Carlsson. Anna-Britta ville helst kallas för endast Anna.   Hon hade gott huvud och  var religiöst intresserad. Därför erhöll hon ett  högt betyg av prästen för sin katekesläsning. 

Sin fars bibel, som fortfarande (1975) finns bevarad hade Anna läst från pärm - till pärm. Hon gick ofta i kyrkan under hela sitt liv och hon  tvekade ej att gå flera mil på söndagsmorgnarna för att få höra den präst hon bäst tyckte om. 

På  torpet Svinevik i Foss, var det fattigt och besvärligt och hustrun fick hjälpa till med att väva, sy och spinna ullgarn åt andra. Av detta arbete lärde moderna Anna   att ta efter. Vävnadstekniken var troligen ett arv efter den wingårdska släkten. Anna blev särskilt kunnig i att väva huvuddukar   av bomullsgarn i tvåskaft. Kvinnorna  bar  sådana dukar, både i helg som i vardag. Hattar var inte brukligt då. 

År  1880 flyttade familjen  till Orredalen vid Ferlev i Bro socken. Här började  Anna att väva på allvar och när hon fått ihop ett tillräckligt lager, packade hon allt i en säck och begav sig ut i bygden för att sälja. 'Ibland passade det sig så, att hon kunde kombinera sina köpronder  med ett kyrkbesök.  Kvinnorna  som kom  till kyrkan var på 

gott humör  när hon träffade  dem vid kyrkstallarna och det gick lätt att göra affärer. En krona, eller en och femtio var priset på en duk men ibland fick hon mer,  då folk visste att hon hade det fattigt. 

Sina vandringar och köpturnéer skedde  regelbundet  någon gång  om året i Foss, Håby, Svarteborg,   Krokstad, Hede, mil.   Hon kände till alla ginvägar över berg och backar, när hon besökte  folk i torp och gårdar. Hon fick på detta sätt, många  bekanta i  socknarna och dessa köpte gärna av hennes arbeten ty det var god kvalité i dukarna. 

Föräldrarna dog kring  sekelskiftet och Anna flyttade då till en liten undantagsstuga  som kallades för "Dankane". Den  låg också vid Ferlef och här fortsatte hon sitt arbete med att väva dukar. Hon stickade också strumpor  och spann ull. Hon vandrade runt i bygderna fram till 80-årsåldern. I gårdarna fick hon oftast mat och kaffe. Pensionen var knappt tilltagen på den tiden och förtjänsten blev inte heller så stor. Hon  behövde   dock aldrig anlita fattigunderstöd men hon led ingen nöd  och hade aldrig brist på kläder och mat. Sedan den nya lagen om ålderdomshem    kom till, förordnades, att alla gamla som hade svårt med sitt uppehälle, skulle omhändertagas. I Bro tillkom år 1928 ett nytt   ålderdomshem och  då ansåg ledamöterna i  fattigvårdsstyrelsen att "Anna  i Dankane"  inte kunde klara sig längre i sin förfallna stuga och  hon blev  då  hämtad och förd till "hemmet". Hon avled där år 1940, 93 år  gammal.  Men trivseln för Annas  del på ålderdomshemmet  var inte så helt och hon passade på att rymma några gånger och vandrade tillbaka till "Dankane". Men stugan hade rivits sedan Anna bortförts därifrån, och hon hämtades tillbaka sedan föreståndarinnan upptäckt försvinnandet.  "Dankane"   låg långt  uppe i Skottefjället, fjärran från bygd och samhälle. Anna var rikt begåvad och hade kunnat utvecklat sig bättre om hon erhållit utbildning i sin ungdom. 


[[:Kategori:Munkedalsbygden 84-1|Ur Munkedalsbygden 1984-1]]
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 84-1]]