Visa källa för Bo Foss - En nostalgisk krönika 11-2

'''En nostalgisk krönika'''
[[Fil:Gatubild Img004.jpg|miniatyr|Rikstvåan genom Munkedal]]
När jag flyttade från Munkedal för drygt 50 år sedan dominerades orten fortfarande av det stora bruket.

Samtidigt var stationssamhället en genomfartsled för trafiken på Riks-tvåan, som E 6–an kallades på den tiden. Att detta kunde fungera med den trånga vägporten är idag en fullständig gåta. Det gjorde det inte heller. I och med bilismens ökning har vägnätet byggts ut inte bara en utan två gånger, först den gamla E-6–an, och nu senast den moderna motorvägen.  Detta har bidragit till att samhället hamnat mera i periferin och fungerar ännu mer som en genomfartsled. Bruket är väl fortfarande den dominerande industrin, fast näringslivet är idag mer mångfasetterat. Som besökare i Munkedal en á två gånger om året märks denna utveckling tydligt; samhället har förändrats och utvecklats, dock inte enbart positivt. Man upplever även nedlagda banker och affärer. En annan sak man slås av är att man numera knappast möter någon person som man känner igen. Tiden har verkligen satt sina spår. Trots detta tvekar jag inte att göra det årliga besöket, den som kommer från östra Smålands platta landskap vill gärna uppleva Bohusläns karga men vackra natur. Det är ju också så att man har minnen från sin hembygd, både tråkiga och glada.

Ett särskilt tråkigt minne har jag från ett sommarjobb på [[Munkedals AB|Munkedals bruk]]. På den tiden var det så att särskilt vi som hade våra pappor som arbetstagare vid bruket hade förmånen att få sommarjobb och på det sättet tjäna en välbehövlig slant. Många av oss som studerade gjorde så. Själv jobbade jag vid bruket flera somrar och för det mesta har jag positiva minnen därifrån.

Men en dag hände följande. Det var någon gång i mitten av 1950-talet. Det rådde arbetslöshet i landet, särskilt bland ungdomar. Ungefär som idag, fast i betydligt mindre skala. Därför skulle en grupp arbetslösa ungdomar, d v s killar i 20-årsåldern, få arbete vid bruket under brukets semesterperiod, då mycket reparationsarbete skulle utföras. Inte lång tid efter arbetets början på morgonen nåddes vi av ett besked att en av de unga männen hade ramlat ner genom taket i den stora maskinhallen och fallit flera meter, innan han slog i de hårda föremålen. Han avled samma dag på sjukhuset. Det visade sig att han hade beordrats upp på taket för att göra rent från smuts. Taket bestod av omväxlande betong och glas. Fast när glaset var täckt av damm och smuts såg hela taket likadant ut, nämligen som om allt var betong. Glaspartierna var nedsänkta jämfört med taket i övrigt. I tron att allt var betong hade den nyanställde hoppat ner på glasskivan, som inte höll för tyngden, och han störtade rakt ner i maskinhallen. Det hela skapade stor förstämning och jag vill minnas att arbetet lades ner för dagen. Om någon arbetsmiljöansvarig fick stå till svars vet jag inte. Regler och lagar var inte desamma som idag.

Det finns ju naturligtvis också positiva minnen från min tid i Munkedal. Sådant man då och då tänker tillbaka på.  Ett av dem är sportstugan, d v s Munkedals Bandyklubbs sportstuga. Där verkade några verkliga eldsjälar som många lördagar ordnade samkväm och dans för oss ungdomar. Allt var ideellt. Droger av alla slag var helt förbjudna och jag kan inte påminna mig om att någon någonsin var påverkad av vare sig alkohol eller annat. Skulle någon till äventyrs tända en cigarett, blev vederbörande omedelbart så uttittad att cigaretten släcktes med ens. De som anordnade dessa kvällar gjorde naturligtvis en samhällsnyttig gärning. Jag har ofta tänkt tillbaka med välbehag på dessa tillställningar. En gång på 90-talet ville jag visa min fru denna sportstuga. Döm om min förvåning, då vi inte kunde hitta den. Inte ens ett spår efter den!. Jag hörde sedan att den var riven sedan flera år. Så synd! Men sådan är utvecklingen, eller? Nu är väl Munkedals Bandyklubb tillsammans med Färjestads Bandyklubb de enda bandyklubbar i landet som har ishockey som enda sport på programmet.

Ett tredje minne kommer över mig när vi vid infarten till stationssamhället passerar lastkajen eller det som tidigare var lastkaj för SJ:s gods. Där kunde nämligen spelas fotboll. Minnet är från början av 1950-talet, Sverige var bra i fotboll och hade tagit guld i OS och brons i VM. Nya stjärnor hade tänts, några hade tagit det på den tiden nästan landsförrädiska steget att bli proffs i utlandet. En eftermiddag då vi spelade fotboll på lastkajen dök det upp två vandrare. Det visade sig vara två italienska unga män som liftade sig genom Europa. De tycktes intresserade av vår fotboll och deltog efter en stund i spelet. De kunde ingen engelska men lite franska, vilket jag prövade med min dåliga skolfranska. Deras franska var lika dålig som min och vi återgick till teckenspråk. Roligt var att de kände väl till Gren, Nordahl och Liedholm för att inte tala om Nacka. Dessa var t o m idoler för dem. Ett mycket trevligt minne. Jag tror att en av oss fixade nattkvarter åt dem.

''Bo Foss''

''Kalmar''
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 11-2]]