Visa källa för Byggandet av Ekebacken 15-2

'''Byggandet av Ekbacken                                                                                                          ''' 

Hembygdsföreningen har fått ta del av en film som handlar om byggandet av ”ålderdomshemmet”, som efter en tävling i kommunens skolor döptes till Ekebacken. Idag är Ekebacken ett modernt så kallat serviceboende, där bl.a. äldre personer kan få ett tryggt boende. Förr i tiden var inte detta alltid så självklart och nedan skall jag försöka redovisa hur vård och omsorg fungerade hos oss längre tillbaka i tiden.

Om vi tänker oss, Sverige, under den s.k. ”medeltiden”, som hos oss räknas från ''1000-talet och fram till 1500-talet''. På den tiden fanns ingen ersättning eller hjälp till sjuka, fattiga och gamla, från vare sig Socialförsäkring, Försäkringskassa eller Pensionmyndighet.

Hur tog man då hand om sina fattiga, sjuka och gamla?                                                                                                

I det gamla bondesamhället, sköttes ofta de gamla och sjuka av sina respektive familjer, samtidigt som den ”övergripande fattigvården och sjukvården organiserades av kyrkan”. Kyrkan hade stor hjälp av klostren, som många gånger fungerade som dåtidens sjukhus och Apotek. Vid Reformationen (från 1500-talet till början av 1600-talet), övertogs ansvaret formellt av staten. I praktiken blev det precis, som tidigare! Socknarna, med Kyrkan i spetsen, fick ombesörja vården av fattiga, gamla och sjuka. I en kyrkolag från slutet på 1600-talet (1686), rekommenderade Kyrkan sina församlingar att ”bygga fattighus eller fattigstugor”. I [[Foss socken]] fanns vid denna tid minst tre ”fattighus”. I början på 1700-talet (1734) blev denna kyrkolag ”tvingande”. Men - trots lagen, byggdes det inte fattighus överallt!                                                       

Därmed fortsatte den s.k. ”rotegången” att spela en mycket stor roll. ”Rotegången” innebar en form av inkvartering hos privatpersoner mot ersättning. Ersättningen fastställdes ofta genom s.k. fattigvårdsauktioner där den omsorgsbehövande ”auktionerades ut” till den privatperson som krävde lägst betalning. Genom ”1847 års fattigvårdsförordning” fick fattigvården en fastställd organisation. Enligt denna skulle det finnas en ”fattigvårdsstyrelse” i varje socken.                                                                                                  

I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, började den tidens kommuner, i vårt fall Foss kommun, att bygga större s.k. ”försörjningshem”, där gamla och sjuka människor kunde få ett ”något så när drägligt liv och en god vård”.                

Ett sådant ställe var [[Kampstorp|Kamstorp]], som byggdes i början på 1900-talet. Vissa uppgifter säger att det invigdes redan 1911, medan andra menar att det var 1914. [[Kamstorp]] hade plats för 60 understödstagare. I källarplanet fanns tre stycken ”något så när ljudisolerade, gallerförsedda och låsbara rum” för omhändertagande av, sådana personer, som på den tiden kallades ”dårar”.    Enligt vissa uppgifter inhyste dessa ”celler” för det mesta mycket svårt, psykiskt sjuka individer. Bl.a. lär en känd ”luffare, Ettöres-Johannes”, under viss tid ha varit inlåst i ett av dessa rum. 

Styrelsen för [[Kamstorp]] utgjordes av Foss kommunalnämnd, förstärkt med tre kvinnliga ledamöter.                                                                                                                      

Genom ”1918 års Fattigvårdslag” reformerades verksamheten och varje kommunalförvaltning utgjorde ett så kallat ”Fattigvårdssamhälle”. 

Denna lag, Fattigvårdslagen, förbjöd också fattigvårdsauktioner och rotegång. Fattigstugorna skulle, enligt fattigvårdslagen, kallas ”ålderdomshem”. Så småningom avvecklades försörjningshemmen och ”moderna, ålderdomshem” uppfördes. Där kunde de äldre i samhället få njuta av både bra boende och vid behov även kunna få utmärkt vård. 

Filmen, som Hembygdsföreningen fått ta del av, visar hur vårt moderna ålderdomshem, Ekebacken, byggdes och när de första hyresgästerna flyttade in. Flertalet av de ”nya” hyresgästerna kom från det gamla försörjningshemmet [[Kamstorp]].

Jag har tidigare nämnt orden ”Rotegång” och ”Fattigvårdsauktion”. Kanske behöver orden en förklaring.                       

”Rotegång” var ett system för att försörja de allra fattigaste i bondesamhället. De så kallade ”fattighjonen” fick gå mellan gårdarna efter en uppgjord ordningsföljd. Ett antal gårdar som ingick i en ”rote” hade gemensam skyldighet att stå för mat och logi, och i viss mån vård. Hjonen skulle, efter förmåga, hjälpa till och göra rätt för sig. Som bevis för sin rätt bar hjonet med sig en så kallad "fattigklubba" eller "fattigbricka" av trä. På klubban eller brickan stod roteordningen och hur länge vistelsen på gården fick vara. Rotegången förbjöds slutligen i Sverige den 14 juni 1918, i samband med att de sista fattigstugorna förbjöds och blev ålderdomshem.

”Fattigvårdsauktion” innebar att man auktionerade bort gamla och sjuka samt föräldralösa eller fattiga barn till lägstbjudande. Det vill säga, till den som krävde minst pengar för att ta hand om den aktuella personen. Om möjligt skulle de bortauktionerade ofta arbeta hos den nya familjen.

Slutligen kan jag meddela, att filmen, om Ekebackens byggande, numera är digitaliserad och finns ”lagrad” hos Hembygdsföreningen.


Munkedal 2015-06-06


[[Håkan Grundberg]]

[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 15-2]]