Visa källa för Det kalla kriget i Gullmarn

'''En mycket grön motor och det kalla kriget i [[Gullmarn]] på 50-talet''' 

'''(Två tioåriga pojkars upplevelse en sommardag i juli på [[Gullmarn]])'''

Text: [[Ulf E Andersson]]

Nedtecknat av [[Håkan Grundberg]] 2018-02-07
[[Fil:Utombordsmotor.jpg|miniatyr]]


Efter andra världskriget konstruerade, tillverkade och sålde ingenjör Aldell i Karlskoga en utombordsmotor, avsedd att fästas i aktern på en bohuseka eller liknande.

Min far, Sven Andersson, blev förtjust i tanken att lägga årorna åt sidan och blev en av de första att äga en luftkyld, svensktillverkad, vändbar utombordare. I [[Gullmarn]] fanns tidigare en sådan motor, som ägdes av Arvid ”på Sann”. Detta borgade för att det borde vara en motor med bra kvalitet, och som man kunde lita på.

Vår Aldellmotor visade sig vara en nästan mänsklig, grön tingest. Tanken var, att ett snöre, som med en smekning, skulle läggas på motorn och runt en axel, skulle få motorn att starta vid drag av snöret bakåt. Men Aldell krävde mer än så. Nämligen en alldeles speciell blandning av choke och flöde, som bestämdes av omgivande lufttemperatur och motortemperatur, för att bli på starthumör. På den tiden krävde Arne Tammer ”en kvart om dagen” för att vi skulle fungera. Aldell krävde minst 20 minuters uppmärksamhet och omsorg för att över huvud taget delta i en övning med oss under en dag.

När den väl valt att gå igång, gick allt mycket bra, då ekan i fem knops fart forsade fram bland måsar och sommargäster. När Aldell var uppvärmd och i fin form kunde vi stoppa och starta lekande lätt, göra kraftiga girar, backa och lägga till.

När Aldell däremot var halvvarm, betedde den sig som om den var ”dagen efter”. Trött, tyst och omöjlig att få att tända. Då återstod endast att lugnt vänta tills Aldell vilat färdigt och kylt av sig.

När vi väl lärt oss känna till den gröna motorns egenskaper, gav den oss många fina upplevelser ute på Gullmarn, inte minst vid Stora- och Lilla Bornö. Vi stannade alltid länge där eftersom Aldell inte ville åka hem förrän den kallnat, eller ibland inte alls ville åka hem. Den vägrade helt enkelt att starta. Givetvis blev det stora problem för oss när Aldell surade. Efter att först smekt med snöret, sedan liksom hårt tagit i, laborerat med choke och flöde i alla tänkbara kombinationer och när ingen såg, till och med använt knytnävsslag på motorkåpan, lades årorna ut i vattnet, för att med raska tag komma hem till [[Gårvik]]. Trots sådana tillfällen var vi snart ute med Aldell igen. Ja, denna gröna motor hade på ett besynnerligt sätt fått oss att acceptera dess beteende och övertygat oss om att den var åtråvärd på marknaden.

Därför fick vi bygga en låda till Aldellen. Lådan placerades på Sundmans tomt uppe på berget (idag Sohlbergs). Dit fick vi, efter färd, bära upp motor, verktyg, olja, bensin och snöre. Därefter skulle lådan låsas med kraftfullt hänglås.
[[Fil:Ulf E Anderson i en eka.jpg|miniatyr]]
Ja, denna gröna skapelse krävde mycket omsorg och planering. När vi skulle gå ombord skulle Aldell antingen vara kall och fin, eller varm och go. Om inte så var fallet, fick alla passagerare ligga ner på durken i ekan när det långa snöret, plågsamt länge, ”svischade” över deras huvuden.

Varje sommar i juli, gladdes vi alla åt att få göra en längre båttur. Vi for från [[Gårvik]] mot Tånge Näbba och Smörkullen, med ett öronbedövande ljud, som ekade mellan bergen och

vidare in i [[Saltkällefjorden]] mot Solvik. Det var Maj Grundbergs (syster Majs) födelsedag - fullt med gäster och stort kalas.

På 50-talet hände en massa spännande saker utanför Solvik. Det kalla kriget i världen hade nått ända in i [[Gullmarn]]. Torpedbåtar, minsvepare och jagare var vanligt förekommande här. För att vi skulle överleva, hade försvaret bestämt att bygga en tunnel från Rikstvåan vid Småröd till ett bergrum (för olja och flygbensin) i Studseröd. För att ryssarna skulle överleva och veta om vad som hände, beställde de fiskebåtar hos Bröderna Olssons Båtvarv i Studseröd (granne med bergrummet) under tiden tunnlar och bergrum sprängdes.

Allt detta var givetvis mycket spännande. Det var också ett ''oerhört hemligt projekt'' för alla, utom för ryssarna.
[[Fil:Flygplan.jpg|miniatyr]]
Min kompis Håkan, Majs son, och jag kunde inte motstå spänningen utan smög oss undan födelsedagskalaset på Solvik. Bakom tandläkare Gybergs passbåt smekte vi igång Aldell. Vi for rakt över [[Saltkällefjorden]] till centrum för det ”kalla kriget”, det vill säga tunnelmynningen. Vi stoppade Aldell och smygrodde in bakom den lilla ön Trine Holme. Där möttes vi av en på kajen springande officer, som med flaxande armar, mycket tydligt talade om att vi utgjorde en fara för ”rikets säkerhet”. Vid hot om att vi skulle förpassas till ett otäckt ställe, där det var ”mycket varmt” och att där få stanna i evighet, om vi inte omedelbart försvann, valde vi att ro tillbaka ut på fjorden.

När vi kommit ut till ett betryggande avstånd från den skrikande officeren, fick vi till vår stora fasa se ett flygplan på mycket låg höjd. Planet styrde rakt mot oss och vi kunde inte se om det kom från vårt eget, svenska försvar, Ryssland, eller någon annan fiende. Vi var dock övertygade om att det hade med oss och det ”kalla kriget” att göra. Vi tittade skräckslagna på varandra medan vi försiktigt smekte Aldell med snöret. Som ett startskott hoppade motorn igång. Håkan och jag var övertygade om att Aldell aldrig hade gått så fort tidigare. När vi nådde hamnen i Solvik stod alla gäster skrämda och tittade på oss. De hade ju också sett flygplanet på den låga höjden styra rakt emot oss. Sedan fick vi lite ”skäll” för att vi hade retat upp det svenska försvaret och utsatt Fosterlandet för en flygräd över det mest hemliga området i Västsverige. Vi tittade tacksamt och blygt på Aldell som så snabbt hade hjälpt oss iland och förhindrat en internationell kris. Därefter kunde vi återvända till tårta och läsk.

Först flera år senare, förstod vi, att planet var ett mindre privatflygplan, som gjorde en låg inflygning över vår vackra Gullmarsfjord.


Fabriken i Karlskoga, som efter några år valde att måla Aldellmotorerna i en röd färg sålde konstruktion och tillverkning till Husqvarna vapenfabrik.

Om det hade något att göra med det kalla kriget i Saltkällefjorden en gång på femtiotalet, vet jag inte.



Text:              Ulf E Andersson
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 18-1]]