Visa källa för Historien om en röd Puch och en svart NSU

[[Fil:Nsu.jpg|miniatyr|NSU]]
På den tiden visste alla i Munkedal att Österrikes innevånare var några lustiga typer i små hattar och kortbyxor, s.k. ”lederhosen”, som joddlande bland alptopparna drack vin. Vi pojkar i 10 - 15-årsåldern visste dessutom, att långt där nere i Europa, kunde dom tillverka de fina mopederna av märket Puch. Dessa röda, glänsande skönheter var helt enkelt fulländade och oöverträffade, ända tills de exklusiva Puch Dakota i grönt, svart och krom, tog över. Men vi, som är födda på tidigt 40-tal, älskade de gamla röda, så mycket att vi använde alla lov till att arbeta och spara pengar.

Gustav Anderssons speceriaffär på Kungsgatan i Uddevalla blev min arbetsplats under jul- och påskloven. Där arbetade Gustavs pojk, Lars-Inge, numera Wärme, som jag träffat på [[Gårvik]], och som kunde fixa jobb åt mig. Lars-Inge imponerade stort med att äga en 4-takts Ducati-moped, med ett motorljud som motsvarande ”ljuv musik”. Jag förstod nog inte riktigt, men Lars-Inge hävdade att James Dean hade haft något att göra med denna skapelse. Speceriaffärens fordonspark bestod av en Monark flakmoped och en trehjulig cykel. På grund av ålder blev cykeln min arbetsplats. Speciellt vid juletid och slaskigt väder, med tunga varor lastade, blev längtan efter moped okontrollerat stor. Den interna kampen hemma, om hur viktigt det var att äga moped för att kunna läsa läxor, hade nu börjat.
[[Fil:Puch.jpg|miniatyr|Puch]]
Ryktet om att Kent Litzén på Stale skulle sälja sin röda Puch spred sig. Besöken hos Kent för att beskåda och känna på den fina och välvårdade Puchen blev många och känslosamma.

Lyckan var fullständig den dag affären blev klar. Färden från Stale till Lycke förbi Konditoriet, Trogens, Folkets Hus, Trädgår’n och broarna blev ett bevis på att det lönar sig att arbeta och att livet kan vara rättvist.  Att sedan kunna fräsa ner för Gjuteribacken och visa upp nyförvärvet för Håkan och Christer och de andra kompisarna vid Brukstorget. Sedan vidare upp över Hagarna, förbi Wallins och Fürsts, innebar att en pojkdröm gått i uppfyllelse.

Mopeden försågs med långdyna och exklusivt, ställbart munstycke i förgasaren. Det ökade farten och möjliggjorde en mer racingbetonad körställning. Allt för att ytterligare imponera på omgivningen. Det var bara ett stort problem – jag var bara 14 år, och ansågs därmed inte mogen att framföra ett sådant fordon.

Trots detta fullständigt obegripliga myndighetsbeslut gick mopedkörningen bra ändå. D.v.s. fram till den höstkväll då det var poliskontroll vid [[Pumpebro]]<nowiki/>n vid Önnebacka. Mitt på vägen stod en svart NSU-skoter och bakom den en Volvo PV. En röd ficklampa tändes och min tro på framtiden slocknade. Fram skred en ung polisman, som påstod att det tydligt syntes, att jag var för ung och därmed också omogen, för att framföra en motorvelociped. Han frågade också hur jag fått tillgång till detta maskindrivna fordon. Jag försökte på stapplande svenska förklara, att det var mammas moped och att jag hjälpte henne att justera förgasaren.

”Hur dum får man vara”, replikerade polismannen. ”Skulle din mamma åka omkring på en moped med en sån långdyna”? Papper och penna hämtades från en väska på den svarta NSU:n. Namn, adress, namn på föräldrar frågade polismannen, som bredbent ställt sig vid framhjulet. Någon ”där uppe” förstod nog hur rädd och skakig jag var, för hjälp kom nu. I den parkerade Volvo PV:n satt en konstapel, Kring, som sade sig ha hört vårt samtal. ”Jaa-hupp”, sa Kring, ” nu leder du denna lättviktare hem så ringer jag dina föräldrar i morgon”. Kallt, blött och förnedrande ledde jag mopeden över broarna hem till Lycke. Orolig över vad som skulle hända, nu när jag var en ertappad, nybliven brottsling, valde jag att tydligt visa, hur mycket jag tyckte om mina föräldrar och talade om hur intressanta hemläxor vi fick från våra duktiga och snälla lärare. Trots att jag bevakade både telefon och post fick jag aldrig höra talas om några repressalier för denna min första lagöverträdelse.

Jag tror inte konstapel Kring, idag, åker på vare sig lättviktare eller moped. Han har nog blivit försedd med vingar.

Trots mardrömmar om svarta skotrar, kom det ytterligare en sommar till Munkedal. Denna sommar skulle jag läsa för prästen i Foss för att konfirmeras. Tråkigt att förstöra en hel sommar på det viset. Men jag fick i alla fall köra Puchen mellan [[Gårvik]] och Foss.

Fick och fick – inte för prästen som, när han upptäckte mig på mopeden, gav mig en utskällning och informerade mig om, att det var mycket osäkert om jag skulle få komma till himmelriket. Mina föräldrar informerades brevledes, om att deras son anträtt en brottslig bana här i livet. Mina föräldrar förstod mig bättre än prästen, som tur var, och föreslog att jag skulle ställa Puchen längre ner i Kyrkbacken. Det där med hotet om Himmelriket bekymrade mig inte, för vid lite fuktigt väder på morgonen, rätt inställt munstycke på förgasaren och snäva kurvtagningar på Gårviksvägen var jag redan i Himmelriket och där såg jag inte till vare sig polismannen eller prästen.
[[Fil:Gårvik.jpg|miniatyr]]
En vacker lördagseftermiddag gled jag fram till kiosken på [[Gårvik]]. Placerade kepsen på strålkastaren och beställde, som vanligt, en stor kexchoklad och en flaska Blodapelsin av Lisbet. Helgen hade börjat bra. Vi skulle diskutera kvällens arrangemang tillsammans med hela vårt fantastiska Gårviksgäng. Men det skulle inte sluta som vi planerade. När jag något senare körde uppför Gårviksbacken och ungefär där man passerade Tords (Baaz) hus, råkade jag vända mig om och fick omedelbart andnings-nöd och krampkänslor. Nere vid ”Danskens hus” fick jag se den svarta NSU-skotern komma efter mig. Nu var det viktigt att fatta snabba beslut. Det förstod jag, trots att det snurrade av skräck i huvudet. Vid ”Stig i Hôlas” hus slängde jag mopeden i diket och sprang över vägen, ner i bäcken, över Elon Dals tomt, förbi ”Murarns” och ända bort till Sannums. Där gömde jag mig bakom en gran. Flämtande upptäckte jag efter en stund att jag hade tappat min ena sko på vägen. Där blev jag liggande säkert ett par timmar. Eftersom jag förstod att polisen nu jagade och letade efter mig, som den brottsling jag nu var. Den kvällen blev det ingen fes ängsligt t för mig nere vid badstranden. I stället satt jag tillsammans med mina föräldrar i stugan och väntade ängsligt på att få höra ljudet från en NSU-skoter. Inget hände mer den kvällen, utan vi fick så småningom, ännu en gång, uppleva en fin morgon med vackert väder och mycket folk på Gårviks badplats.

Dessbättre var hela ”Gårviksgänget” samlade på badbryggan även nu på söndagen, så livet kunde återvända även för mig. Puchen, som jag smugit mig fram och hämtat där jag slängt den, hade inte fått några skador. Den stod nu åter nere vid Gårviks gräsplan och utgjorde en del av dess idyll. Men nu fick jag se något mycket skrämmande. Alldeles intill Puchen parkerades den svarta NSU-skotern. Snabbt virade jag in mig i närliggande badkappor och låg alldeles stilla, som död på bryggan. Nu närmade sig skoterföraren med tunga, bestämda steg ut på bryggan och stannade en meter framför mig. Med ansiktet tryckt mot brädorna vågade jag knappast andas, än mindre titta upp. Då får jag höra: ”Blev du rädd igår Ulf”? Där stod en mycket belåten ”Putte i Garaget” och beskådade min invirade, ynkliga kropp. Han hade köpt en svart NSU, precis likadan som polismannen och förstod att jag skulle bli livrädd vid blotta åsynen och därför körde han efter mig i backen och såg min flykt in i skogen. Med ett onödigt stort leende och tillbakahållet skratt frågade han om jag ville ha den sko, som jag tappat vid vägkanten.

Jag kan än idag inte riktigt acceptera att hela badgänget skrattade när jag kastade ut skon i vattnet, för jag fick ju sen simma ut och hämta den. Jag kunde inte heller förstå att denne sympatiske Putte kunde sjunka så lågt att han köpte en svart NSU. Det fanns väl redan då andra färger – eller?

Författare: [[Ulf E Andersson]]

Avskrift: [[Håkan Grundberg]] (2015-12-15)
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 16-1]]