Visa källa för Konsum

'''Munkedals konsumaffärer har flera gånger varit måltavla för läsarnas intresse. Här får vi följa “Per i Konsum” ytterligare en gång bland affärerna som tillhörde den då lokala Munkedals Konsumtionsförening u.p.a. Några spridda minnesbilder från föreningens sista drygt 20 år, betraktelser ”från sidan”.'''
[[Fil:Konsumbussar.jpg|miniatyr|Konsumbussar inne för omlastning.]]


Betraktandet börjar i Halland, i Söndrum utanför Halmstad. En vacker försommardag år 1951 tog min mor med mig till småskolan i Söndrum för att ”skriva in” mig i skolan, man gjorde så på den tiden. Men jag började aldrig där, det blev Munkedal i stället, först i ”den vänstra” Kyrkskolan, den som sedan gjordes om till församlingshem, så småningom fick jag även gå i ”den högra”, på andra sidan vägen mot Hamnen och Gårvik. Men detta skulle ju handla om Konsum Munkedal, inte om min skolgång. Så här var det: Min far var chef (Handelsföreståndare var titeln i den trappa, som fanns för föreningsledare, som grundades på aktuell storlek/ omsättning för resp. konsumförening) för Kooperativa Föreningen Fram, Söndrum. Den största butiken, ”centralen”, låg i Stenhuggeriet, ändhållplatsen för busslinjen från Halmstad med samma namn (bussarna vände på en grusplan mellan Kooperativa och Folkets hus), nästa butik av de tre låg i Eketånga, halvvägs till Halmstad och den minsta fanns i Fammarp, en bra bit bort.

Far hade sökt jobb vid Konsum i Munkedal och fick det, där kunde han titulera sig Affärschef. Flytten från Halland gick så att han kunde överta chefskapet från och med 1 augusti 1951. Det var en ekonomiskt nedgången förening han fick ta hand om, vilket fordrade hårda tag. Föreningen bestod av åtta butiker, varav två av de mindre, nr 4 Hattefjäll och nr 7 Fisketorp, lades ner ganska omgående. Som ersättning anskaffades år 1952 två butiksbussar, som åkte runt och sökte upp sina kunder, först en röd och gul liten Renault, byggd på en skåpbil, och sedan en mörkgrön litet större, byggd på ett mindre lastbilschassie från Volvo. Mitt mesta minne av dessa är att den första tiden var det mycket besvär av och krångel med kylskåpen, som, kanske mindre miljövänligt, drevs av gasol.

En annan ”betungande” butik, nr 8 Hedekas, avvecklades också ganska tidigt, år 1955, och ännu en butiksbuss anskaffades. Leif Östh, som var anställd för att sköta butiken den sista tiden hade, enligt egen utsago, mer jobb med att jaga råttor än att betjäna kunder. Leif fick sedan köra den nya ”Konsumbussen”, nr 3. Några butiksnedläggningar blev sedan inte aktuella förrän i slutet av 1960-talet, då nr 5 Hamnen avvecklades.

Föreningen hade vid min fars tillträde som chef en egen lastbil, en gammal Volvo, som snarast såldes och transportuppgifterna anförtroddes de närbelägna åkarna Verner Torin, Johan Karlsson, Sten Höglind och Axel Olsson (”Axel Ferdinand”, som nöjde sig med en ”hästkraft”). Det fanns ju litet olika åkare. En ”vilde” kom varje dag och levererade mjölkprodukter från mejeriet i Uddevalla. Liksom dricka-/pilsnerutkörarna skulle han ha med sig tomma glasflaskor ”hem”, knappast något favoritjobb tydligen. Han kastade upp backarna med flaskor på flaket, och när de slog ner blundade han, så att han inte skulle få glassplitter i ögonen. Däremot slapp han som de andra bekymra sig om vems backarna var, var det Pripps, A. Karlsson i Lysekil eller Sandwalls i Borås?

Apropå råttor så var sådana ett gissel även vid ”ettan”, butik nr 1 Stationen. Det var periodvis många där. Man försökte med gift, vilket förde med sig att någon då och då dog under något golv eller i någon vägg och det luktade vedervärdigt en tid. Man försökte även med fällor typ ”burar”, som ”agnades”, men bara några enstaka exemplar fastnade i dessa. Något radikalt måste göras. I källaren fanns spår efter att det varit ett charkuteri där en period, och det fanns kvar en rökugn med

tillhörande skorsten. Det hade samlats en massa skräp i ugnen och där bodde de flesta råttorna. Man gjorde så att man stängde till alla utgångar utom en, sedan tände man eld på skräpet. Råttorna kom ut i strömhopp och tre man fick stå och klubba ihjäl dem. Jag var inte med vid tillfället, men jag såg ”skörden” efteråt, två potatislådor fulla av råttlik. Efter det blev situationen bättre. I detta sammanhang kan också berättas att vi hade med en kattunge, Murre, då vi flyttade från Halland. Då i början i Munkedal ville Murre ner i butiken på kvällen och på morgonen låg det en halväten råtta på golvet i källaren, en som varit lika stor som katten. Man kunde bli trött av jakten, så en morgon fann man katten i ett skyltfönster, där den låg och sov sött på en bäddmadrass, som man skyltade med.

Ett annat gissel den första tiden, ett ekonomiskt sådant, var ett stort inkurant lager, varor som inte gick att sälja, vilket tyngde resultatet i boksluten. Förutom detta vållade det ett stort arbete vid de årliga inventeringarna av lagret. Många realisationer ordnades, men det hjälpte inte, folk ville ändå inte köpa varorna. Då började man med att auktionera bort prylarna, jag tror att det blev fyra eller fem auktioner innan det mesta var borta. Varje gång var det alltid med massor av hästskor (något som kunde ha varit värdefullt i dag), och vid sista auktionen var det en hovslagare, från Hovenäset (!) tror jag, som ropade in resten av alla hästskor. Så skulle han transportera hem dem i bilen, han hade en Goliath Kombi, motorn i den var en tvåcylindrig insprutad tvåtaktare (den bilmodellen var inte pionjär för insprutningsmotor, det var en annan mindre bil, som hette Gutbrod). Hovslagaren lastade och lastade, det blev ett rejält överlass, bakvagnen knäade betänkligt, och när han skulle åka iväg orkade inte motorn dra bilen, folk fick hjälpa till att skjuta igång honom!

År 1973 tog det slut för föreningen, min far gick i pension och det beslutades, efter starka påtryckningar från KF, Kooperativa Förbundet, konsumföreningarnas egen konsumförening, att Munkedals Konsumtionsförening u.p.a. skulle fusioneras med Konsum Bohuslän-Dal. Det var den tidens sätt att möta strukturomvandlingarna, som den allmänna samhällsutvecklingen förde med sig, ju större konsumförening desto bättre. 

Återstod för min far att städa upp i arkiven och skicka relevant material till KF:s arkiv i Stockholm. Han lär ha fått mycket beröm av den ansvarige arkivarien där efteråt, för det arbete han lagt ner på detta. Han hette Ludwig Schnabl, en entusiastisk och vänlig man, som värnade om ”de stackars ungdomarna”, som inte alltid har det lätt under sin uppväxt.

Text:Per i Konsum

Tidigare artiklar om konsumaffärerna i Munkedals fanns införda i [[Munkedalsbygden]] nummer [[:Kategori:Munkedalsbygden 07-1|2007-1]], [[:Kategori:Munkedalsbygden 07-2|2007-2]] samt [[:Kategori:Munkedalsbygden 15-1|2015-1]]



[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 22-1]]