Visa källa för Niklas Larsson 23-2

Niklas Larsson (1857–1949) var under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet en av Bohusläns mest kända och respekterade fiolspelmän. Han hade många elever som förde hans låtar och speciella spelstil vidare. 

Niklas (ursprungligen Nikolaus) Larsson var född på torpet Välskogen under Påstigen i Svarteborgs socken 1857. Hans far hette Lars Christiansson, även han musikalisk och känd för sina många visor,och farfar var soldaten och spelmannen Christian Jernbrandsson Lejon. Familjen bodde på Vålskogen fram till 1865 då de avlyttade till Östermyren under Liane. Av Välskogen återstår nu bara tre stengrunder omgivna av uppvuxen skog. 
[[Fil:Niklas Larsson 23-2.jpg|miniatyr|Niklas Larsson]]
På Östermyren etablerade sig Niklas far som skomakare och Niklas blev hans flitiga elev och så småningom var det han som blev känd som skomakaren på Liane. Hans största intresse var emellertid iolspelet. Läromästaren hette Anders Eriksson (1812–1882) och kallades Gömmen eter stället han bodde på : Gömmet vid Lilla Stackekärr. Till honom betalade Niklas en årsavgit på tio kronor. Själv hade Gömmen gått i lära hos Bryngel på Stärken och där hade avgiten varit fem kronor. När Niklas vuxit upp och blivit erkänd mästare i fiolspel tog han själv emot elever och då hade avgiften höjts till femton kronor. 

Ja, från allra första början var fiolspelet Niklas främsta intresse. Redan som 12-åring var han känd i trakten och fick spela upp till dans på baler och kalas. Att han var känd för detta låg honom i fatet när han skulle gå och läsa för Granfeldt, prästen i Svarteborg. Niklas visade sig duktig vid katekesförhör men det hjälpte inte när den tiden närmade sig att man skulle gå fram. Granfeldt avskydde fiolspel. I de gamla schartauanernas ögon var fiolen »djävulens instrument«. Prästen i Hede, Josef Rhedin, hade berättat detta för sina läspojkar : »Om ni ser en som står och spelar fiol så skall ni veta att det sitter någon på hans axel och viskar i hans öra vad han skall spela.« Vem är det ? frågade en nyfiken pojke. »Det är Djävulen«, sa Rhedin. Så den elev som spelade fiol hade ingen chans att bli admitterad. Men, sa prästen till Niklas, om du slår sönder felan skall du få släppa fram! Det gick inte. Fiolen var ju det käraste som pojken ägde. Han kunde inte med att slå sönder den. Så det syndiga fiolspelet fortsatte. Och Niklas fick följdriktigt gå och läsa ett år till. Och likadant nästa år. »Slå sönder felan och du släpper fram.« Det sägs att Niklas ick gå sex år och läsa för Granfeldt. 

Nu var emellertid Niklas så vuxen att han började tänka på det motsatta könet. Han blev förälskad i en mö som hette Mathilda men eftersom han inte var konfirmerad fick han inte lov att gifta sig. Så var det på den tiden. Så var lagen. På det sjunde året drog därför Niklas till Naverstad där Mathilda vistades. Tilda, som hon i dagligt tal kallades, ordnade så att han fick jobba på prästgården en hel sommar utan vederlag men med löte att bli konfirmerad. Prästen där, förmodligen Henrik Berg, präst i Naverstad 1873–97, uppfyllde löftet. 

Alltså fick Niklas gå och läsa i sju år. Långt fram i tiden hade tidningen Bohusläningen en medarbetare som hette Frans Emil Karlsson i Håby. Denne använde signaturerna F. E.K och Josop. I flera av sina kåserier nämnde han hur riksspelman Niklas Larsson fick gå och läsa i sju år. Det hade han roligt åt men Niklas var mycket förargad över att behöva ta del av detta. 

Tilda var en kraftig och muskulös kvinna. Håret strävt tillbakastruket, bak i nacken samlat till en hård knut genomkorsad av en massa skarpa nålar. Niklas var däremot en småväxt person. Runda hårda byxor, det såg ut som svarta kaminrör. En vegamössa med styv skärm på skulten. En gång hade han fått ett par avlagda byxor eter släktingar men de var alldeles för vida. De måste läggas in. »Nej, se kjortlar har jag aldrig tyckt om ! Tve till jästarn !« Så de måste läggas in. Ellen på grannstället Pulsevadet åtog sig uppdraget. Det blev som Niklas önskat sig. Byxbenen blev som två runda kaminrör med knän. Vad kostar det ? frågade han orolig över svaret. Han hade nämligen gett en annan grannkvinna ett liknande uppdrag och hon hade tagit 25 öre. Jag skall inget ha, sa Ellen. Det är gratis. Och han blev så glad! Och så fick han rabarber på köpet. Han gick hem till Östermyren med en knippa rabarberstjälkar under armen. 

Där hade Tilda omgående tagit kommandot. Den en gång så älskliga och milda flickan visade nu upp ett annat jag. Hade Niklas gjort eller sagt något dumt väntade bestraffning. Tilda satte sig på en stol och tvingade ned Niklas huvud mellan sina muskulösa lår och smiskade honom i stjärten med bara handen. Då tyckte jag allt synd om morfar, sa ett av hans barnbarn. Och Niklas själv gjorde ett uttalande. Han höjde sina armar mot skyn och ropade. Varför ? sa han. Varför varför blev jag konfirmerad? ! 

En annan gång som pojken tyckte synd om morfar var när han gick in till handlare Hansson i Svarteborg. Hansson fanns inte i affären och ingen annan heller så Niklas gick in på kontoret. Dörren stod vidöppen så det var bara att gå in. Sedlar och värdepapper låg strödda över bord och bänkar men det var ingen utomstående som vågade röra dem. För inne på kontoret höll handlarens fruktade schäferhund till. Det blev minsann Niklas varse. Schäfern släppte in men inte ut honom. När han försökte gå ut visade det hotfulla djuret tydligt att han inte fick. Niklas fick vackert vänta tills ägaren kom upp. För Hansson hade troligen hållit till nere i källaren. Dit ner brukade han ta med sig prominenta kunder och bjuda dem på brännvin. Där stod en tunna brännvin och över kanten hängde en ösa med skaft. Det var bara att ta skopan, fylla den och dricka så mycket man ville. 

Men tillbaka till fiolspelet, det var ju Niklas främsta intresse. Prologerna kunde ibland ta ganska lång tid, han var nämligen mycket noga med hur fiolen skulle stämmas. Han sökte det absoluta och deinitiva a:et. En gång skulle han spela på en logdans och han och hans spelkamrater stod placerade i den bredvidliggande höladan. Underlaget var inte så stabilt, de stod nästan och gungade, och Niklas stod och stämde och stämde. Tve till jästarn ! Han fick det inte som han ville, Till slut var de emellertid tvungna att börja spela och då blev det fart runt loggolvet. 

De vanligaste danserna på Niklas repertoar var vals, polska och polkett. Någon gång engelska. Ibland kunde man få höra en halling och ibland fick Niklas demonstrera hur den skulle dansas. Han visade hur man gör det beryktade »hallingkastet« och vid ett tillfälle gick det riktigt illa. I vissa stugor var det inte så högt i tak så när Niklas gjorde det våldsamma kastet uppåt sparkade han sönder det spända papptaket. Det var ändå äkta Munkedalspapp. 

På ett närbeläget ställe gick det också illa. Niklas spelade, man dansade och sjöng. Ibland kom han ihåg några av pappa Lars visor. 

I det stora samlingsverket Svenska låtar av Nils Andersson finns melodin till en låt där upptecknaren underlåtit att anteckna orden. Han kommenterar : »Till polskan sjöngs en text, som dock ej lämpar sig för publicering.« Kanske var det mitt i en sådan sång som han råkade illa ut. Från taket hängde en lång utdragen flugfångare. En gul smetigt klibbig spiral. I ett häftigt kast råkade Niklas köra upp stråken i flugfångaren, den klibbade sig fast vid stråktaglet. Niklas spelade och drog. Det blev en desperat kamp. Tve till jästarn ! Äntligen kom han loss. Han torkade av stråken på en av de högtidsklädda herrarna.

Nej, det var inte alltid så lätt att vara spelman. Vid dansbanorna fick fiolen en svår konkurrent när dragspelet började bli populärt. Arrangörerna ville hellre ha en dragspelare än en fiolist som aktör. Det spelade ingen roll hur duktig fiolspelaren var – dragspelet hördes bäst. Så under några år brydde sig Niklas inte om att spela. Han upphörde väl inte helt men så många dansaftnar blev det väl inte. Men intresset växte när man började ordna med spelmanstävlingar. 

Den första där Niklas var med var den i Lyckorna (Valåsberget) 24 juli 1909. 600 åhörare, spel i tre timmar. Av för oss kända deltagare kan vi nämna Albert Fossum, Dingle, och August i Klev. Maria Sohlberg, Munkedal, tog andra pris (Kr 15 och en vas) och Niklas tog tredje (Kr 7 :50 och en låda). Om Niklas brudmarsch annoterades : »God rytmik ! Tycks böra hemsökas !« Och om en polska : »Synkoper. Typiskt spel !« 

1910. Niklas utvaldes tillsammans med Maria Sohlberg (1886–1973) och Albert Fossum (1862–1917) att representera Bohus län vid den stora Riksspelmansstämman på Skansen i Stockholm. De ansågs alltså vara de bästa som landskapet hade. Allt gick bra. 

1916 var det spelmanstävling i Grunnebo i Västergötland. Där blev Niklas inspelad på fonograf av amanuensen Yngve Laurell. En polska, en gånglåt och två valser. Niklas förstod kanske inte så väl vad det handlade om och när han var på väg ut från Laurells tillhåll fick han överraskande höra sin egen musik. Laurell provspelade på sin fonograf. Niklas blev både förvånad och något förnärmad. »Åh ! utbrast han.« »Är det någon som härmar mig ? !« 1975 överförde CBS-Cupol i samarbete med Svenskt Visarkiv musiken på Laurells fonografcylindrar till grammofon : »Äldre svenska spelmän Inspelningar gjorda mellan 1914–17.« 

År 1920 var Niklas tillsammans med August Johansson (1885–1962) – kallad August I Klev eller August i Wrem, huvudnummer vid en mer privat »stämma« på grannstället Pulsevadet. Sonen där, Gustav Carlsson, skulle utvandra till Amerika och den här tillställningen var tänkt som hans avsked till Bohuslän. August i Wrem föredrog bland annat ett eget skaldestycke om en lurig skomakargubbe. Det tyckte inte Niklas om, han var ju själv skomakare till professionen. »Men Larsson behöver inte ta åt sig«, sa August, »för det finns ju fler skomakargubbar än Niklas Larsson och det är inte alla som heter Larsson och…« Niklas började titta ut efter näsan. Han började bli vit på nästippen.«»Nej, tve till jästarn! Vad blir detta? Det har ännu ingen kallat mig! Skomakargubbe! Det var det värsta…«Det var nära att han gått! Gustav fick medla så att stämman kunde fortsätta. 

1934 i Svanesund. Spelmansstämma arrangerad av länets spelmansförbund och nykterhetsföreningen Vårdkasen »Av 32 anmälda spelmän hade ett 25-tal infunnit sig och läto sina fioler ljuda för den församlade menigheten« Där tog Niklas andra pris, en pokal skänkt av Skaftö SLU. 

1938. »Det var folkfest på Skansberget i går. Anordnare var Bohusläns Spelmansförbund som förlagt sin årligen återkommande spelmansstämma hit och samtidigt ordnat med en del förnöjelser i den gamla hedervärda stilen med gammeldanser, sång och fiolmusik i långa banor. På Skansberget avgjordes spelmanstävlingen som samlade en publik på några hundra personer. På bilden spelar guldmedaljören och tävlingarnas nestor, Niklas Larsson, 80 år fyllda, från Dingle, upp en Näckpolska.«(Bohusläningen 8 augusti 1938.) 

1949. Den då över 90-årige Niklas bjöds på en motorcykeltur till Uddevalla. En yngre släkting tyckte det var roligt att ha den gamle kämpen med sig. Niklas satt på pakethållaren och hängde med i kurvorna. Emellertid blev han förkyld och det sägs att han fick lunginflammation som följd. Hur som helst så dog han. Auktionen som hölls efter honom drog mycket folk. August i Wrem var där och han spelade på Niklas fiol. Likaså Gustav Lindh som var dotterson till Niklas. De spelade givetvis låtar ur Niklas repertoar, det som i trakten  kallades »Larse-bitar«. Det var ju under det namnet han var känd i bygden: »Larsen«(uttalat med grav accent). Men vem tog hand om Larsens fiol? Jo, enligt en gammal anteckning lär den finnas hos en viss Ing-Britt Eklund i Solna.

En tid efter Niklas begravning kunde man läsa en minnesdikt i Bohusläningen. Den hette »En speleman är död« och var författad av Herbert Christensson. Avslutningsstrofen löd : Din kärlek var din fela från barnaår till nu, och ingen kan den spela på samma sätt som du. Vi tacka för musiken och glädjen som du gav och ifrån hela Viken går tankar till din grav. 

Litteratur:

Lars Ahlberg : Spelmän och låtar fån Svarteborg i Bohuslän. 1994 

Nils Andersson : Svenska låtar. Bohuslän och Halland. 1931. 

D. Arill : Bondspelemän från Norra Bohuslän. i Folkminnen och Folktankar. 1918 

Bilden på Niklas Larsson har vi hämtat ur »Svenska Låtar«. 

Text :[[Yngve Carlsson]]
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 23-2]]