Visa källa för Notiser om von Böhnen och Nordberg 24-1

I slutet av 1700-talet bodde en kapten von Böhnen på Torp i [[Håby]]. De gamla kallade honom kapten »Bön«. Han var mycket rik och på samma gång övermodig. De har sagt, att han tog pappersdalrar med sig som toalettpapper på avträdet.  

En gång var han ute på [[Kärnsjön]] och fiskade. Därvid kastade han sin ring i vattnet och sa, att lika omöjligt som det var att få igen den ringen, lika omöjligt var det för honom att bli fattig. Men ringen kom igen. De fann den i en gädda. Och Böhnen blev så fattig, att han dog av svält. Han fick lämna gården, och sedan gick han omkring i gårdarna. Han gav silverskedar som ersättning för mat och husrum. Till sist dog han på luffarhärbärget på [[Kviström]]. 

Kronofogden [[Herman Julius Nordberg]], [[Pontus Wikner|Pontus Wikners]] mecenat, var bosatt på gården Lilla Foss. Denne man har gått till eftervärlden för sin godhet mot Wikner, men i folktraditionen har han inte något vackert namn. Han omtalas ota under benämningen »gamle fuden« (fogden). Nordberg skall ha råkat ut för en tragisk kärlekshistoria. Han skulle gita sig och hade rest till bröllopet. Den kväll han skulle komma åter med sin brud, hade gårdsfolket samlats för att bringa de nygifta sin hyllning, och allen upp till mangårdsbyggnaden var illuminerad och upplyst. En vagn kom. I den åkte Nordberg – ensam. Bruden hade nämligen i sista stund sagt – nej.

Kanske var det denna händelse, som gjorde honom till den okänsliga järnmänniska, han var. Han lånade bort pengar till allmänheten mot en oskäligt hög ränta – ända upp till 40% sades det.  Under nödåren 1869–1870 skänktes från staten utsäde till bönderna, genom länets landshövdings försorg. Denne meddelade sedermera, att Karl XV hade sagt, att Fossbönderna icke hade tackat honom för gåvorna. Då visade det sig, att bönderna själv hade betalt det av kungen överlämnade utsädet till Nordberg. Emellertid fick en av hans drängar skulden för detta. Nordberg ordnade omedelbar emigration till Norge. 

(Meddelat från Hjalmar Karlsson och andra meddelare från Foss i »Folkminnen och Folktankar« år 1920, i vilken David Arill, född 1890 från Smedberg var medarbetare.) G.D.
[[Kategori:Munkedalsbygden 24-1]]