Visa källa för Sjukvård förr

I [[Foss socken|Foss]] liksom flerstädes inom Bohuslän för övrigt, var inte befolkningen i någon större grad angelägna om en ordnad sjukvård under såväl 1700-, som i början på 1800-talet.

Kloka gubbar och gummor anlitades vid svårare fall. Gubben i Ålveden med sitt ”dyverträck” icke att förtiga. Han hade en god marknad för sitt medikament. Tron på dessa undergörare gjorde väl sitt till att patienten tillfrisknade.

Men befolkningen hade åtminstone en dräglig väg till Uddevalla, där sjukhus fanns för hela länet och som 1815 utökades med ett kurhus.

En s.k. fältskär höll till i Strömstad på 1730-talet och denne man, som tycktes lite underligt placerad, vad distriktet Foss anbelangar, hade en del redskap i sin förbandslåda, som säkerligen allmogen inte gärna tog befattning med i första taget.

Ur ett bouppteckningsprotokoll från år 1937 efter en fältskär vid namn Hellberg lämnade denne följande uppräkning ur sin kvarlåtenskap: ett fodral med lancetter, skärfoder med 5 rakknivar, ett dito med 2 rakknivar och en sax, 2 getfötter(!!), 2 stora och 2 små brännjärn, en huvudsåg, en fingersåg, ett antal benrensare, ett huggjärn, en trepaneringssåg, en munskruv, en tandnyckel, en tandtång, diverse sprutor, flera satser nålar, m.m. Fältskären efterlämnade även en sats brännvinsattiralj. Det är tänkbart att en sjukling bad om betänketid innan han stiftade närmare bekantskap med dessa tortyrredskap.

I mitten av förra århundradet inrättades tvenne provinsialläkardistrikt i länet och ett tredje sådant som beslutats, kunde ej upprättas i brist på sökande. Men befolkningen önskade till slut att få en ordnad tillgång till tjänliga läkemedel.

Kyrkorådet i Foss vände sig i början av 1800-talet till provinsialläkaren i Strömstad, med.dr. Simon Landberg, för att med dennes hjälp erhålla vägledning om hur ett sockenapotek borde inrättas. I en skrivelse daterad den 13 december 1828 överlämnade dr. Landberg ett ”Förslag till ett Sockenapothek för Foss Pastorat”. Huvudsakligen tycks medikamenterna ha bestått av droppar som utgjorde lindring för många slags krämpor.

De passade till Röt- och Nervfeber, Frossor, Smittkoppor, Gikt, Rheumatism, Catarrhe, Rödsot, Cholera, Wattensot, Blodflöden; alla slags nervsjukdomar såsom Munläsa (?), St Veits-dans, Fallandesot, Convulsioner, Sömngång, etc. Dropparna hade även en undergörande verkan vid såväl huvudvärk som hosta och urinstämma.

Dr. Landberg avslutade sin avhandling om dessa medicinförteckningar med att om de ställde sig svårt för kyrkorådet (!) att avge rätt diagnos så skulle doktorn omedelbart underrättas.  Lättare sagt än gjort när man betänker att ett 10-tal mil skilde doktorn från befolkningen i Foss. Sockenapoteket resulterade så småningom i Apoteket i Håby.

Till den kroppsliga vården hörde även vaccineringen som sköttes av socknens klockare – han skulle ju allting bestyra. Länet hade endast 2 examinerade barnmorskor ännu i mitten på 1800-talet varför kvinnorna i särskilt landsbygden fick hjälpa varandra vid barnsängar. Offren för barnsängsfeber var dock obetydlig, värre var det med farsoterna som skördade betydligt fler dödsfall.

Avskrift av artikel i Kuriren 1951.
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 13-1]]