Visa källa för Sverre Sigurdsens saga - en fortsättning

Fortsättning på [[Kung Sverre 16-1|Sverre Sigurdsens saga]].

[[Fil:Sverre Sigurdsen.jpg|miniatyr]]
Året är 1178, Sverre är en jagad man, många stormän är ute efter honom. Han planerar att fira jul i Eidaskogen, men bönderna säger att de inte har någon mat  att fira julen med. Så Sverre drar sig söder över, men återkommer fem dagar före jul, för han misstänker att bönderna inte vill bjuda honom till julfirande. Men där hade han fel, de såg med glädje fram emot att bjuda honom till julblot.  En man vid namn Erling Jarl som var förtrogen med kung Magnus och styrde över östra delarna av Viken, fick höra talas om att Sverre var i södra Vermeland och tänkte att han skulle spärra vägen för Sverre och Birkebeinarna och låta dem  lida "dön for dörrn"<sup>1</sup> och spärra in dem i den dal de firade julen i och ta dem "i kvi som sauer till skurd"<sup>2</sup> men det slutade på ett annat sätt. Sverre hade tidigt upptäck vilken fälla som hade gillrats. Han började gästabuden i den norra delen av dalen, men drog sig hela tiden mot den sydliga öppningen av dalen undan för undan som julhelgen förflöt. När jarlen kom fram fick han "blistre i sporene efter ham"<sup>3</sup> jarlen drog nu österöver för att söka efter Sverre, men vermerna<sup>4</sup> fällde träd och stoppade honom, så han gav upp sitt försök att hitta Sverre.

Sverre samlade nu hela sin här som bestod av 600 man och red ner till Viken. När de kom fram till Simon i Skriksviks<sup>5</sup> gård tog de allt som fanns av värde, man brände ner gården, hans långskepp och ett ganska nytt österfararskepp. Dessutom tog han 40 naut<sup>6</sup> som han lät driva till Vermeland. När Simon fick reda på vad som hänt hans gård, lät han skära härpil mot Birkebeinarna och bjöd till sig både fria män och trälar att ingå i hans här. Simon var en stor och mäktig hövding och ingen vågade säga nej till hans kallelse, på kort tid drog han ihop en här bestående av 500 man. Men Sverre hade dragit sig österut ända till älven och hade kommit till Landmärket. Simon drog upp längs med Gautelven<sup>7</sup>, kungen höll till i en liten bygd där hans män fördelats till gästning hos gårdarna i trakten. Det var en liten bygd och Sverre visste inte om att faran var så nära som den var. Men under natten sände hans vänner utefter älven bud till honom, om att Simon närmade sig med en väldig här och skulle snart vara ikapp honom om Sverre inte aktade sig.

Sverre klädde sig och beväpnade sig, sen sände han bud till alla sina män men det var inte så lätt att samla dem då de var utspridda över ett stort område. Han red till en skog som heter Huvunes-skogen och väntade på sina mannar. När hans män hade kommit frågade han dem till råds om de ville strida mot Simon och hans män eller fly, alla ropade att de hellre ville strida mot Simon än att fly. I gryningen anföll de Simons här, men det var så mörkt att ingen såg någonting. Striden blev mycket hård men inte långvarig, den slutade så att Gud gav Sverre en fager seger. Av Simons här föll 140 man, men av Sverres endast 7 man. Birkebeinarna brydde sig inte om att förfölja de flyende, för att det i mörkret skulle vara svårt att skilja på vem som var vän eller fiende.



Fotnoter:

1                 Kan väl vara ställa dem mot väggen (med döden som följd)

2                 Föra dem som får till slakt

3                 Se i stjärnorna efter honom

4                 värmlänningar

5                 Skredsvik ( Simons gård kan vara Dynge ruin i Skredsvik, har frågat Leif Molander, kan bli en ändring i hans bok Gullmarens inre del.)

6                 Kor

7                  Göta älv

                 




Epilog.

Jag kan inte sluta förundra mig över Sverres förmåga att ständigt förutse faran, snabbt hitta lösningar vända en farlig situation till sin fördel. Man kan ju tänka sig att striden mot Simons här som skedde i mörker, mycket väl kan ha inneburit att Simons män stred mot varandra då mörkret gjorde att det inte gick att skilja vän från fiende. När det gäller Simon av Skredsvik gård slog det mig när jag läste L Molanders bok Gullmarens inre del, att Dynge Ruin mycket väl kunde vara Ruinerna efter Simons gård. Jag kontaktade Molander och skickade en kopia av texterna ur De Norska Kungasagorna till honom. Vem vet, framtiden kanske utvisar att sagan har en förankring i verkligheten?




Nedtecknat av Ove Göransson
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 16-2]]