Fingals grottor 80-2

Fingals grottor

Hösten 1979 var en tid för utflykter för hembygdsföreningen och bland andra företogs en sådan till Fingals grottor, mycket nära Modalen. Då flera personer efterlyst visan om Fingal, återges den här:

Ensam i skuggrika dalen, tätt vid den svalkande flod,

där bodde befriad från kvalen, Fingal en herde så god

Sorger och oro och smärta, och andra jordiska kval

hade ej rum i hans hjärta, och trivdes ej uti hans dal.

Kärlek som plågar så många, hade ej rum i hans bröst, blommornas doftande ånga, och fåglarnas himmelska röst.

Vare de enda som hade, rum i hans sorgfria själ,

uti sin oskuld han sade, himlen vill Fingal så väl.

Nitton år ensam han bodde, lugn i sin fredliga dal,

drömmande saligt han trodde, sig bo uti änglarnas dal.

Då sâg han en morgon vid strömmen, en tärna som låg där och bad,

from som en ängel i drömmen,som själva drömmen så glad. Fingal går ned till den sköna, fattade ömt hennes hand

drog henne ner i det gröna,tätt vid den leende strand.

Skönaste flicka han sade, vem har fört dig till mig?

fört dig till Fingal den glade, som aldrig vill skiljas från dig.

Stammande sade den kvinna, jag får ej stanna hos dig,

ty jag är ej någon herdinna, och Fingal kan aldrig få mig

Kinder mot kinder nu hände, Fingal gav flickan en kyss

vredgad hon hastigt sig vände,och Fingal stod ensam som nyss.

Han rasar och far från sitt galler, tar bågen och modigt den för; spänner den, skjuter och faller, blickar mot himlen och dör