Trappan som försvann

Trappan som försvann

När man, som jag, är född och uppväxt på Stale, kommer många minnen fram när åldern har gjort sitt intåg. Man tänker på och jämför hur det var på Stale en gång.

Då fanns det verksamhet i var och vartannat hus och fastighet.

Och så vår gamla, fina trapp. Den som förband Stale med Bruket, Bostäderna, Fotbollsplanen och Parken. Den gick från nuvarande Baldersvägen, eller som min farbror, Kalle Foss, döpte den till en gång, ”Kungsgatan”. Ner till gamla Syradammen och vidare, för att sedan kunna ta oss gående fram till Brukstorget vid Bostäderna.

Nere vid trappans slut var det en spång, som gick över Stalebäcken. Det fanns bara ett räcke att hålla sig i, både i trappan och spången.

Många använde trappan för att ta sig till sitt arbete på Bruket. Bara från ”våran väg” var det bl.a. Gustaf Schultz, Gert Wahlberg, Gunnar Tholén, Herbert Lindberg och min far, Knut Östlund. Alla borta för länge sedan.

Sedan kom nästkommande generationer med bl.a. Stig Schultz, Bertil Palmqvist, min son Tony Wennerholm och min dotter Susanne Wennerholm.

Det var alltid de gamla som höll trappan i ordning. Och den som höll på så länge han kunde, var Holger Jonsson. Det blev liksom hans trapp.

Jag minns inte hur gammal jag var, då jag för första gången fick ta mamma i handen och gå ner för trappan och ta Lilleputtetåget till Hamnen och hälsa på min Morfar. Men spången var lite kuslig att gå över, men samtidigt spännande.

När jag blev större, var trappan en lekplats. På vintern kunde min lekkamrat, Ulla-Britt, och jag åka bob utför. Vi satte fart uppe vid Ellen och Henning och så bar det iväg. Och fort gick det. Men vi fick svänga av innan sista biten ner till spången. Annars var risken stor att vi hamnade i bäcken.

På våren var det blommor som gällde. Då plockade vi vårlök och vitsippor.

En gång då jag lekte vid trappan, hittade jag en fin klocka. Jag hade troligen hört att Bibbi Tholén tappat sin. Vi bodde mitt emot varandra. Så jag gick till tant Ida och farbror Gunnar och visade klockan. Och visst var det Bibbis. Jag fick en ”stor peng” som belöning. Men hur mycket förtäljer inte historien.

På sommaren var det många glada sällskap, som tog trappan ner, för att gå till Fotbollsplanen eller Parken. Kanske till Parken för att ta en svängom eller se Malmstenstruppen uppträda.

Men, som det så många gånger är, tar åldern ut sin rätt. Även på en gammal och väl använd trappa. Staketet murknade sönder, trappstegen blev djupare och djupare. Och spången började bli ranglig. Nedersta delen går att använda, men sedan är det stopp.

Växtligheten tog över med träd och buskar, som lade beslag på trappan. Så nu är trappan ett minne blott, som så mycket annat här på Stale.

Text: Marita Östlund Wennerholm

Kuriosa

Efter över 70 år, så träffas vi fortfarande, min lekkamrat Ulla-Britt och jag. För att fika och prata gamla minnen.

Värdefullt med gamla kamrater.