Munkedal - en gammal industriort (1)

Munkar, sågar, kvarnar, Munkedals Manufacturverk, Munkedals AB, Arctic Paper är ledord som dyker upp när man skall förklara Munkedals industrihistoria. Många ställer frågan varför heter orten Munkedal och vad har det varit här förr. Vi skall i denna artikel dyka ner i Munkedals industrihistoria.

Tätorten Munkedal till skillnad från det som i dag är Munkedals kommun har inte hetat så alltid. Ända fram till 1950 hette kommunen Foss kommun. På gården Munkedal i Foss socken hade det växt fram en industriell verksamhet som lät tala om sig mycket och det blev så småningom naturligt att kalla järnvägstationen för Munkedal. Leverans av papper från pappersbruket gav en stor godsmängd, vilket säkerligen bidrog till att Statens Järnvägar döpte stationen till Munkedal. Själva gården Munkedal är området där Arctic Paper och Munkedals Herrgård ligger idag. Den har gamla anor, ända från munkarna i Dragsmark.

Dragsmarks kloster och munkarna i Munkedal

I Bohuslän fanns på 1200-talet tre kloster, ett i Kungahälla, ett i Marstrand och ett i Dragsmark. Det senare tillhörde premonstratenserorden och det var den norske kungen Håkan Håkansson som år 1234 ”lät göra Barfotabrödernas kyrka i Tönsberg, och blev den sedan förd sydpå till Dragsmark”. Man kan tolka det så att han lät timra delarna i Tönsberg, transportera dem till Dragsmark och uppförde alltsammans där. Samtidigt donerade kungen ett femtiotal jordagods till klostret. Däribland återfinner vi hemmanet Munkedal. Man kan ju fundera över vad gården hette innan det fick namnet Munkedal. Det kanske då var en del av de andra gårdarna som ju har gamla namn såsom Skälleröd, Lycke och Möe. Munkarna hade dessa jordegendomar som inkomstbringade verksamhet. Troligen fanns här en slags arrendatorer som brukade gårdarna och kunde förse klostret med förnödenheter av olika slag. Vi känner inte till några källor som talar om vad man gjorde just i Munkedal men det är högst troligt att man fångade lax i den laxrika Örekilsälven och nedre delen av Munkedalsälven. Det är också troligt att man redan på denna tid hade någon form av kvarnar som drevs av vattenhjul i fallet i Munkedalsälven. Det kan också funnits primitiva sågar. Sågblad, även om de var tjocka (1- 1,5 cm), började användas vid denna tid. Och det är väl känt att munkar var nyhetsbärare eftersom de kan ha haft kontakter med övriga Europa. Det kan således vara så att det fanns ett embryo till det vi dag kallar för industriell verksamhet redan på munkarnas tid. Tyvärr vet vi dock inget om detta med säkerhet.

Det var nog inte bara Munkedals gård munkarna besökte utan även de andra klosterhemmanen som enligt senare jordeböcker var Skälleröd, Stale N och Stale S, samt Kvarndal. Man kan av detta dra den slutsatsen att den norske kungen redan innan klostret bildades på något sätt förfogade över dessa gårdar och att de av någon anledning var viktiga.

Med reformationen på 1500-talet blev klostret sekulariserat och alla dess jordegendomar blev ett kungligt län som under lång tid därefter kallades för klosterlän och tillhörande hemman kallades för klosterhemman. Bland länsinnehavarna under den norska tiden kan vi nämna Thomas Dyre och efter hans död 1651 hans änka Margareta Hvitfeldt. När Bohuslän blev svenskt 1658 lades Dragsmark under Bohus och dess jordegendomar blev kronogårdar. Munkedal var kronogård fram till 1720 då det ändrades till skattehemman och såldes till Uddevallaborgaren Arvid Johansson Hasselgren. Redan vid denna tid beskrivs hemmanet ”besitta en qvarn med två parr stenar som merendels går hela året och en sågqvarn som i några år legat öde”. Nämnda såg och kvarn fanns redan på 1690-talet och är omnämnda i stora kvarnkommissionens rapport.

Sågen, som då den skatteköptes 1720 inte användes, finns omnämnd 1764 av assessor Arvid Virgin som grundade Liljenbergsfors bruk vid Vågsäter. Han kritiserar ”sina konkurrenter nere i Munkedal, ägarna av Munkedals Sågbruk, att de årligen köper upp 800 – 1000 tolfter sågtimmer, som de ”urgröpa” på fyra grovbladiga sågar, men de äger inte rätt att såga på mer en såg”. Kvarnen fick 1788 rätten att använda ytterligare två par stenar. Den har nu totalt fyra par stenar, vilket säkerligen är en ganska stor kvarn för att vara i Bohuslän.

En ny tid med Nordberg som ägare

Såghuset och sågarbostaden. Såghuset i mitten tillkom omkring 1853

Kronobefallningsmannen Niklas Herman Nordberg (1764 – 1837), senare hedrad med assessors titel, köpte hälften av Munkedal och Skälleröds hemman år 1805 och andra hälften sju år senare. Intressant är att den första hälften köpte han för 1 333 riksdaler specie och den andra hälften för 6 400 riksdaler. Det hade skett en avsevärd värdestegring under denna korta tid. Detta kan tyda på att efterfrågan ökade starkt på den typ av resurser i form av vattenkraft och transportkapacitet som fanns i Munkedalsälven. Denne Niklas Herman tycks ha varit en driftig man. Redan samma år som han köpt egendomen år 1805 byggdes ny kvarn, såg och bostäder.

Utsnitt ur karta från 1813 och som finns i Arctic Paper-arkivet.a. Mjölqvarnen med par stenar. b. Såg. c. En manbyggning för bruksskrifvaren (samma som Sågarbostaden). d. En dito för mjölnaren. e. Ett magazin. Vidare kan man läsa på kartan: Överst byggde man en damm och från denna ledde en ca 40 meter lång vattensump (ränna) ner till såg (b)och kvarn (a). Från denna vattensump gick det sedan särskilda fallrännor till respektive vattenhjul. Sågen, som låg överst, var 10 m lång och 9 meter bred med väggar och tak av bräder. Kvarnen låg bara fyra meter nedanför sågen och var byggd av timmer med tegeltäckt tak med en storlek av ca 9 x 7 meter. Kvarnstenarna var 1,5 meter i diameter och drevs av fothjul s.k. fjärkallar. Den bestod av 3 meter långa järnbeslagna ekstockar med insatta träskovlar.

Bilden visar principerna för en s.k. skvaltkvarn, men vi vet inte hur den aktuella kvarnen vid gamla bruket i detalj såg ut.

Ett av husen står kvar ännu idag – det som i sen tid kallats för sågarbostaden vid gjuteribacken (eller ”nere på Berget” som man också har sagt). I gamla handlingar noteras det också att det intill dessa sågar och kvarnar låg ett nybyggt hus med takresning ”på italienska sättet bruten”, och att det byggdes för bruksskrivaren. Senare blev det mjölnarbostad och sågarbostaden. Bruksskrivaren och hans medhjälpare flyttade senare till det nybyggda kontoret, den byggnad som i dag är vandrarhem intill Munkedals herrgård. Såghuset och sågarbostaden. Såghuset i mitten tillkom omkring 1853.

Herman Julius Nordberg

Fotot torde vara reproducerat av Selma Sahlberg från ursprungligt foto av okänd fotograf.F.r v. ser man sågarbostaden, uppe på höjden det hus som senare blev kontor, Munkedals Herrgårds tak samt den stora kvarnen

Assessorn Niklas Herman innehade hela Munkedals och Skälleröds egendomar endast sju år innan han 1819 sålde dem till sin driftige son Herman Julius (1790 – 1880). Även han hade titeln kronobefallningsman, vilket betydde att man hade en tjänstemannabefattning i statens tjänst. Troligen var han på något sätt knuten till Tunge Härad, som ju hade sitt säte i Munkedal. Han betalar nu 12 000 riksdaler banco. I köpet ingick emellertid bara hälften av såg och mjölkvarnarna, den andra hälften köptes av frälseinspektören Petter Bergström, men bara ett par år senare köptes även dennes del av Herman Julius, nu för hela 5 778 riksdaler. Herman Julius äger det hela fram till 1842, då han säljer det till G.Å. Belfrage.

När Herman Julius blivit ensam ägare beslöt han att utnyttja vattenkraften mera fullständigt. Han ansökte och ficktillstånd att bygga ytterligare två par stenar i kvarnen samt att bygga en siktkvarn. Kvarnkapaciteten har nu året 1823 växt till totalt sex par stenar. Samtidigt lät han bygga ett nytt kvarnhus av timmer ett litet stycke nedanför den tidigare befintliga kvarnen. Efter ytterligare några år utökades kvarnkapaciteten ytterligare så att det totalt fanns 10 par kvarnstenar efter att ha utökats med två grovmälds- och ett par siktkvarnstenar. Anledningen till dessa utökningar var att befolkningen ökade snabbt och behovet av mjöl ökade i samma takt. Den brukade arealen i Tunge härad ökade nästan sju gånger från 1805 till 1875, mycket beroende på de olika skiftesreformerna under denna tid. Detta medförde utöver ökat behov av kvarnkapacitet även mera redskap till jordbruket. Dessa redskap bestod i ökande grad av smidda järndetaljer.

En smedja byggs

Behovet av smidesjärn för redskaps- och verktygsframställning kände nog även Herman Julius väl till och han var inte sen med att inse att kraften från det stora vattenfallet i Munkedalsälven kunde brukas även vid järnframställning. I Bohuslän fanns vid denna tid endast ett järnbruk nämligen Torskog, strax nordöst om Kungälv. I Dalsland fanns det däremot flera järnbruk som framställde smidbart järn från tackjärn men här fanns också s.k. järnmanufakturverk, dvs. sådana som tillverkade färdiga järndelar av det järn man fick från järnbruken. Det redan nämnda Liljenbergsfors jernmanufacturverk vid Vågsäter, som då tillhörde Dalsland, var ett sådant.

Vid denna tid var det inte bara att starta en tillverkning hur som helst. Det gällde att skaffa sig tillstånd från staten s.k. privilegium, i detta fall från Bergskollegium. Herman Julius visste att det i Sandvik, som ligger i Valbo härad, fanns ett nedlagt bruk som kallades Manufacturverket i Bjuggfors. Han lyckades förvärva detta med privilegier, smidesrättigheter, redskap och inventarier för 600 riksdaler banco. Allt flyttades till Munkedal och 1827 var det dags att starta.

En stångjärnsmedja byggdes omedelbart nedanför huset där den sista kvarnen byggts. Några år dessförinnan 1823, hade han också låtit bygga en ny och bättre bostad åt sig, nämligen det som i dag är Munkedals herrgård. Den ersatte en tidigare byggnad på samma plats.

Smedjan bestod snart av dels en stångjärnshammare och två knipphammare i en byggnad samt sex spikhammare i en annan byggnad. Munkedal hade därmed således inta bara fått ett järnbruk utan också ett en tillverkningsindustri för spik och annat mindre smidesgods. Munkedals Manufacturverk hade bildats. Inte långt från den första spiksmedjan byggdes nu 1838 en ny rymlig stångjärnssmedja ca 30 meter lång och 12 meter bred. Det finns ett privilegiebrev från denna tid som gäller för Munkedals Manufacturverk, vilket nog är ett officiellt namn på anläggningen.

Ritning på kvarnen från kartan daterad 1851. I mitten ser man de två stora vattenhjulen som på var sin horisontella axel via en enkel kuggväxel driver vardera fyra par kvarnstenar. De blå strecken visar troligen vattenledningen/rännan och nere till höger ser man hur vattnet rinner ut.

För att få tillstånd att starta en sådan verksamhet fordrades också garantier för att kunna skaffa fram träkol. Detta behövdes både för järnbruket och för smidesverkstaden. Det var ont om skog på denna tid men Herman Julius ordnade så att det kom fram tillräckligt med kol. När vi i dag vandrar runt i skogarna norr och öster om Munkedal så finner vi ofta relativt stora gropar. En del av dessa har varit kolgropar där man på plats i skogen kolade den ved man kunde avverka. Tänk på att inte alla gropar är kolgropar, en del kan vara gropar efter kullfallna träd. Någon varggrop finns det också.

Tysksmidesmetoden

I Tysksmide sker färskning och vällning i två skilda steg och i två olika härdar. Smältningen av tackjärnet sker till en smälta, oftast ca 200 kg. Smide enligt Lancashiremetoden I mitten av 1800-talet förbättrades färskningsmetoderna genom att Lancashiresmidet uppfanns i England. Detta innebar att man i en s.k. dubbelhärd gjorde både färskning och vällning i ett sammanhängande moment, men av en mindre mängd tackjärn och lägre kolåtgång. Som bränsle används träkol, som förbränns med förvärmd luft. Järnet erhålls i halvsmält form på härdens botten, tas ut och smids under hammare till ämnen. Dessa bearbetas sedan vidare genom valsning och smidning till färdiga produkter.

Bild på smedjan i samband med att den rivs på 1930-talet. Foto: Selma Sahlberg

Stångjärnssmedjan använder tackjärn som utgångsmaterial och slutprodukten är smidbart stångjärn, dvs. järnstänger av olika dimensioner. Från järnbrukshyttorna i Värmland skaffades detta tackjärn. Sådant fick man när man smälte järnmalm i en masugn, vilket oftast skedde i omedelbar när het till järnmalmsbrytningen. Tackjärnet var inte smidbart, varför det måste bearbetas till smidbart järn, vilket skedde med flera olika metoder. Fram till tidigare delen av 1800-talet behövdes träkol för att både smälta malmen och att bearbeta gjutjärnet till smidbart järn. I de bygder där malmen fanns började det bli ont om skog och träkol. Det var därför säkerligen en bra lösning att transportera gjutjärnet ner till de trakter där smidesjärnet behövdes och där framställa detta. Här fanns det kvar skog och möjlighet till träkol. I Munkedal fanns det också vattenkraft, ett vattenfall som var ett av de bästa i Bohuslän och därtill en driftig person, Herman Julius Nordberg

I stångjärnssmedjan använde man först den s.k. tysksmidesmetoden men den nyligen utvecklade lancashiremetoden stimulerades på olika sätt av myndigheterna så Herman Julius hade nog lätt för att få tillstånd att använda denna metod. Vad är då skillnaden?

Tackjärn innan det tas in i smedjan. Från Österbybruks vallonsmedja. Foto: Sverker Balksten

Bild på stångjärn från Österby bruks vallonsmedja. Foto: Sverker Balksten

I England hade man redan under senare delen av 1700-talet börjat använda stenkol för att upphetta tackjärn genom den s.k. puddelprocessen och det anges att man tänkte använda denna process även i Munkedal men det är osäker om det verkligen blev så.

Text: Sverker Balksten

I nästa nummer av Munkedalsbygden 12-2 fortsätter vi att beskriva hur det såg ut vid och omkring gamla bruket och Munkedals herrgård. Då kommer vi också in på det som var gjuteriet.