Galgeberget, Tunge härads avrättningsplats

Mitt  i Munkedal, strax bakom  ishallen och norr om vårdcentralen, göms en vacker trädbevuxen bergsås som ruvar på  ett mörkt förflutet. Det är Galgeberget, Tunge härads avrättningsplats. Även om  själva platsen fallit i  glömska har dess historia ändå överlevt till våra dagar. De långa och branta  backarna på stora landsvägen, gamla Strömstadsvägen, kallas ju fortfarande Galgebacken i folkmun.

Tunge härads avrättningsplats                           

Det gamla Tunge härad var den sydvästra hälften av Munkedals kommun, förutom Bärfendal som hörde till Sotenäs härad. Tunge bestod av socknarna Foss, Håby och Svarteborg (med Tose). Tingsplatsen låg i Foss nära kyrkan fram till 1660-talet, då den flyttade till Kvistrum. Före 1683 var Tunge härad ett eget tingslag, sedan slogs det samman med  grannhäraderna  Sörbygden, Stångenäs och Sotenäs. Det gemensamma  tingsstället vari Kvistrum, först i gästgivargården och efter 1737 i ett nyuppfört tingshus. På den danska tiden, före 1658, hölls också ett lagting två gånger per år för hela norra  Bohuslän, det så kallade Vikens Foss lagting. Det var överinstans för både landsbygden och städerna, vars domar måste bekräftas av lagtinget för att vinna laga kraft.

Av detta förstår man att trakten kring Foss har varit viktig för rättskipningen under mycket lång tid. Nära tingsplatsen fanns också en avrättningsplats. Den är omnämnd redan 1594, då oslobiskopen  Jens Nilsson passerade och såg en  avrättad man på ett stegel, en hög påle med ett  vagnshjul monterat upptill. Mannen hade  dödat prästen Nils Bagge i Krokstad och  hade tydligen redan legat där en tid till allmänt beskådande när biskopen passerade. Enligt Nilssons beskrivning fanns det också en galge på platsen. som låg "två pilskott" öster om Foss kyrka.

En genomgång av olika arkiv visar att flera avrättningar har genomförts på Tunge härads avrättningsplats. Det första fallet sedan Bohuslän blivit svenskt var en man, som enligt hovrättens dom i oktober 1673, skulle halshuggas för att han "ihiälstuckit Lars Rassmundsson uthi ett slotterööll medh sin knijff". 1698 skulle bödeln Johan Eriksson Lilja inställa sig vid Kvistrumbro för att begrava en självspilling, en självmördare, vid Galgeberget eller avsides i skogen. I mitten av 1700-talet var det flera unga kvinnor som halshöggs och brändes på bål för barnamord. En ogift moder hade vanärat både sig själv och sin släkt och all skuld lades på hennes axlar. Ofta var det så tungt att bära att hon valde att ta bort barnet. Och detta straffades undantagslöst med döden om det upptäcktes. Först ut var Elsa Persdorter som avrättades 1741 av skarprättaren Erik Eriksson Smedner.  Tjugo år senare var det  Anna Pälsdotter frän Kräkehult  som den 7 jan 1761 skulle "halshuggas och å bale brännas. Bara ett år senare, den 15 mars 1762, drabbades Anna Andersdotter av samma öde.  Bödeln hette Johan Ekerot och kom från Göteborg. Ännu 1815, då bödeln skulle begrava självspillingen Anders Engelbrecktssons i Korsberg döda kropp avsides i skogen, var Galgeberget i bruk. Det kan man se på enskifteskartan över Stora Foss år 1822, där en rektangulär inhägnad benämns "afrättsplats".  Däremot finns den inte längre med på laga skifteskartan från 1855. Och när den sista avrättningen skedde i Tunge härad, i Håby år 1838, hade Galgeberget redan tagits ur bruk. Nu inträdde glömskan, så att när Axel Emanuel Holmberg i sin "Bohusläns Historia och Beskrifning"  i mitten av 1800-talet menade att berget istället fått sitt namn av att kung Östen  där mött sitt öde.

Vi får tänka oss att galgen förr syntes lång väg här på bergets krön, då det inte fanns någon skog. När vägfarande passerade på stora landsvägen såg de galgen. Galgen syntes också från kyrkan och tingsplatsen. Alla kunde se galgen, det  var det som var poängen, eftersom straffet skulle vara den enskilde "till välförtjänt straff och andra till skräck och "varnagel"