Stuveryr - mitt barndomshem

Stuveryr - mitt barndomshem

På Stuveryr bodde min farfar Johan Strömberg, född Carlsson, med min farmor Justina, född Muhr. Tretton barn föddes här i detta lilla hus, med bara ett rum  och  kök, samt en liten veranda. Stuveryr var ett  litet torpställe med några åkerlappar och lite skog.

Farfar arbetade i fabriken i Munkedal, för det gick ju inte att klara sig på ett litet torp. Barnen föddes i rask takt. Det var Ernst, John, Tyra, Axel, Gunnar,  Torborg,  Sven, Valdemar, Henry,  Magdalena, Axel, Ida  och Torbjörn. Att det var två som fick heta Axel berodde på, att den förste Axel dog innan han var femton år. Han ramlade ute vintertid när han på kvällen skulle gå hem från en kamrat och blev liggande och  frös ihjäl.

Den andre Axel  dog också innan  han var femton, troligen i en brusten blindtarm. När min far Valdemar Strömberg gifte sig med min mor Svea, född Ingman   hade han byggt till en våning på huset, men fortfarande endast ett rum och  kök, samt ett litet frontrum över verandan.  Här föddes mina systrar Irma som dog drygt ett år gammal, Eira och jag själv som heter Inez.. Även min kusin Roland Ingman är född här, på grund av att min moster Nora  och barnen  Inge och Anne-Marie  bodde hos oss, den tid Sigfrid var inkallad under kriget. Det är besynnerligt att vi fick plats, men vi var vana vid, att alltid ha mycket folk omkring oss, och ofta bodde någon av kusinerna här.

Johan och Justina Strömberg med sonen Valdemar, hans hustru Svea och dottern Eira

Alla trivdes på Stuveryr, och vi hade en  fantastiskt bra och rolig barndom, tack vare enastående föräldrar, och  en  farmor som  var den finaste människa  jag någonsin träffat. Farbror Henry  bodde kvar hos farmor, då farfar  dog 1941, och ofta   kom fastrar, farbröder och kusiner på besök.

Det var alltid någon  som  kom varje vecka.  På somrarna  var det lätt att bo på  Stuveryr men på vintrarna betydligt värre, för det var ju så långt till allting. Till Saltkällans skola var det sju kilometer: Dit fick vi gå, i bästa fall cykla, men värre var det när jag skulle "gå och läsa" i Foss. Det var under vinterhalvåret och i början av hösten  kunde jag cykla. Det var en mil till Kvistrum, och sedan hade jag ytterligare en bit kvar till kyrkan. På vintern fick jag gå,   mestadels genvägen    över Stale  myrar,  det var jättelångt, och kallt. Två ganger i veckan läste vi, och så till kyrkan varje söndag.  På hemvägen,  när det var  som kallast, kunde jag gå in till min

kusin  Solveig,  och  värma   mig.   Det  var inte roligt att  gå   över Stalegårderna i blåst, kyla och nare. Min farmor  dog  detta år i januari, och det var rain läspräst som förrättade jordfästningen. När han av mina föräldrar fick veta hur lång väg jag hade till kyrkan, sa han att jag inte behövde   komma  till  Högmässan    på  söndagar  mera.   Det gjorde jag emellertid ändå, fast varannan söndag istället.

Det  var ju inte bara jag som hade lång väg till allt, det gällde oss alla som bodde  här.  Det var lite av  Norrland över  Stuveryr. Jag minns särskilt vintern 1952 då snötäcket  var en och en halv  meter djupt  på slätt mark. Då   fick jag åka  skidor för att hämta   dricksvatten,  det var  ungefär femhundra   meter till den dal där kallkällan låg. Det gick inte att pulsa och gå i så djup snö.

Pappa  arbetade på  Munkedals  AB alla dessa år, men när   min syster Eira fick arbete i Konsum   i Munkedal och sedan  även jag, så tyckte vi att detvar  dags att flytta till samhället, vi var ju tre som skulle dit varje dag. Den 1 december gick flyttlasset, och Stuveryr blev sålt och rivet året efter. Nu finns  bara två mossbelupna   trappor kvar, och  skogen står hög där  det förut var åkrar. Men för oss alla som bott eller vistats på Stuveryr, är det fast förankrat i hjärtat för alltid, med för min del, enbart soliga minnen.

Text och bild

Inez Jansson

Gården Stuveryr är som artikeln berättar ett minne blott. Husen är sedan länge  borta och endast  muren till fähuset står kvar. För den som  åker  skidor och  kör milspåret från t.ex. Önnebacka passerar ungefär halvvägs denna grund.  Den är då  en  ofta använd pausplats i skidåkandet.  Om  man till fots vill ta sig dit så kan man från vägen mellan Saltkällan och Vågsäter ta av norrut vid vägen som  går till Hult vid Kvarndal.

.