Åren kring andra världskriget 94-1

Åren kring andra världskriget

Rubriken  låter något pretentiöst. Det finns vissa minnen samlade från  egna upplevelser  och foton från den tiden. En händelse, vilken har blivit ett mycket starkt minne, var år 1940. Jag vill minnas att det var en höstkväll. Vi skulle i mitt föräldrahem taga emot en del av en finsk flyktingfamilj. Det skulle bli för en  mycket kort tid. Min pappa ringde till Bröderna Johansson Bilstation och beställde en bil till järnvägsstationen i Munkedal. Bilen var en svart Volvo med gengasaggregat. Aggregatet var fäst som  en liten "släpkärra", men med endast ett litet hjul. Det var en 7-sitsig droskbil. De kördes hem, och nu kommer vi till den  händelse  som  fastnat  på  min   näthinna.  "Familjen" bestod  av mamma/fru    Skogster och  tre flickor samt ett filtknyte med lite kläder och några  andra småsaker av det de kunde få med  sig från sitt hem i Finland. De hann knappt  in i hallen fönän flyglarmet hördes. De gick till så, att även telefonen ringde och kyriddockorna  från Foss kyrka  hörde av sig. Det vi gjorde i vårt svenska hem  var att bli oroliga över flyglarmet. De här människorna kastade sig ned på hallgolvet tätt intill varandra Det var instinktivt. De kom ju från ett krigshärjat Finland.

Fr v Fru Andersson, Ann-Marie, Eja, fru Skogster, Maj-Lis, Britta Andersson, Ann-Marie kom  sedan som fosterbarn till Clary och Johan Hansson. Foto: Harry Karlsson

  Det blev naturligtvis en dramatisk stund för oss alla. Min mamma hade arbetat inom sjukvården tidigare och hade nog en viss vana av liknande  beteende av människor i fara. Det lugnade ner sig efter en stund. "Faran över" hördes efter några minuter.

  Fam. Skogster var endast  finsktalande, så det var en smula förvirrande för oss inblandade. Det här flyglarmet, var ju inte så vanligt för oss, så därför var det oturligt, att det hände just den här kvällen, i den troliga tryggheten.

  Det  gick några dagar och det ordnades en lägenhet till dem i ett av husen nedanför Munkedals Folkpark  utmed    Bruksvägen. En familj vid namn Andersson  upplät en  liten lägenhet på andra  våningen.    Om jag inte minns alldeles fel, så fick pappa på sin lott att "tigga" ihop bestick och porslin. Det var många  som  ställde upp och  kom  med kläder, husgeråd o.d.

  Under senare år hörde jag talas om att de här syskonen  Skogster  ganska ofta  kommit till Munkedal för att hälsa på. Särskilt är det en av flickorna som fick kontakt  med ett helt annat par och bodde hos   dem. 1991 upptäckte jag ute på  samhället en dam, som jag tyckte jag kände  igen. Jag kunde dock inte placera in  henne i något sammanhang.    Men till slut kom jag fram till att det måste vara en  av "flickorna" Skogster. Efter lite efterforskning, var det så. Jag fick kontakt  med Ann-Marie   och jag  hade foton liggande, tagna  just i den här lägenheten. Hon  kom  inte ihåg något av detta av naturliga skäl.

  Hon berättade att mamman   var avliden. Hon  var  glad över att ha ett arbete hemma  i Finland. Alla har inte det, var hennes kompletterande tillägg.

  Räddningen  vid deras första tid hos oss och i Munkedal för att kunna meddela och  informera sig  om läget här på sitt eget språk, var vägmästare Ragnar Engström,   som var född i Finland  och som var  finsktalande. Fam. Engström  bodde i kyrkvaktmästare  Alfredssons fastighet vid Foss kyrka. Det var således inte långt att gå därifrån till Korskällan och nuvarande Centrumvägen. Det finns  mer om detta, men jag avstår från det här och nu.

  Åter några  små episoder från min  barndom  och kalla krigets år. Min far tillbringade  ca 1,5 år i beredskapstjänstgöring. De flesta varor var ransonerade. Kol, koks  och någon    mån även briketter att elda med var ransonerade. Det var mycket svårt att få tag på ved, mycket beroende  på att männen var inkallade och att det var mycket kalla vintrar de här åren på 40-talet.

  Vid  de tillfällen pappa var hemma   på permissioner var jag trots min låga ålder med  och  hjälpte  honom   med veden.  Inplockning av veden till pannrummet  etc.

  Min  bror  föddes 1938  mitt under  den här perioden.  Det var  naturligtvis arbetssamt för  min mamma    på  många  sätt. Det var jobbiga  år för alla. Av olika anledningar kunde   vi inte elda för värme  till hela huset. Vi höll till i matrum   och kök. En "hake" ytterligare var det där  med   mörkläggningen av alla fönster. Inget lampsken från fönstren fick synas kvällstid. Den lede "fi" skulle inte kunna se  några upplysta hus. T.o.m. var på  de bilar, som var i rörelse, utrustade så att ljuset inte skulle synas allt för väl.

Ytterligare en händelse  som utspelade sig något senare, var det engelska kurirplan vilket "ramlade" ner i inre delen av Gullmarsfjorden. Nerslagsplatsen var strax  nordväst  om Lilla Bornö. Alltså någonstans  mellan Gullmarsberg  och  Lilla Bornö. Tyvärr kan jag inte hela historien om denna händelse.

Det jag vet, var att min  pappa och jag vid en promenad   utmed stranden vid Svartviks marker, fann en  inte vanlig handske. Ja, vi hittade två stycken. Vi förstod att det var planets besättnings handskar. Det fanns en engelsk text på handskens  krage. Vi lämnade  dessa två handskar  till dåvarande och nu framlidne  landsfiskal Sjöblom på Tingshuset i Munkedal. Det konstaterades senare att de tillhört planets besättning.

Svartvik  — ja, där var det fint. Mina föräldrar arrenderade en liten bit mark där  de hade en liten sommarstuga.  Det var för en liten pojke lite ensamt där ibland. Havet och naturen har tydligen  präglat mig en del. Gullmarns ibland upprörda  vatten, bronsåldersgravarna,  jättegrytorna, Brudpallen, den gröna djupa  mossan  uppe  i den  gamla skogen   med enormt   stora granar kan jag fortfarande uppleva  i minnets kavalkad.

    Den lilla vattensamlingen av dagvatten nere vid stranden i berget med de gängliga sileshåren. Växten   som   med sina klibbiga  håriga stänglar "äter" insekter. Och att inte förglömma  den spröda lilla blomman Linnea. Kantareller fanns  det förstås. Hällristningarna bakom   gården Ögården   var  också något  man   undrade över.  Något  som  var otäckt, var Kristin i Lökås, som skrämde  både  vuxna och  barn, var för mig som   pojke ett hot. Jag överlevde det också.   Många  är historierna  om  denna  lilla dam. Jag   kommer  ihåg henne,  klädd i en grå dräkt gående på  vägen  mellan Pilegård och  Ögården. Det  påstods att hon gick från Lökås över  skogen till Dingle eller kanske var det  till Håby, för att hämta mjölk på  mejeriet där. Hon vågade  inte  köpa mjölken hos  bönderna  i Foss. Den mjölken var förgiftad lär hon ha sagt.

  Utanför  Svartvik låg under krigsåren "upplagda" fartyg från de Skandinaviska länderna. Jag fäste mig vid M/F Lalandia, ett danskt. Hon var den största och grannaste. Hon låg strax utanför Brudpallen. (Det finns en  legend om  Brudpallen. Där  dansade ett  brudpar och de  dansade tills de  dansade i vattnet och   drunknade.)

  Vi i  scouterna hade övernattningar   därute på  framlidne Victor Jonssons mark.  Vid en  sådan övernattning i tält samlades vi på kvällen vid lägerbål nere vid stranden. Det var dock  noga med  att bära  sand att lägga på berget under   elden. Det var för att skydda berget  mot förstörelse av  elden. Som scout fick vi lära oss mycket om  konsten  att vistas ute i skog och mark på rätt sätt.

  Vi satt där ett 25-tal ungdomar och sjöng och pratade om   dagens begivenheter  och morgondagens   program.  Efter en stund hördes från sjön årtag. Vi förstod att det var från fartygen det kom sjömän i deras livbåtar.

   Det var nu så, att inga sjömän fick gå i land, Det var helt förbjudet. Det fanns  svenska män, som gick  vakt utmed stränderna. De var faktiskt utrustade med  vapen.  Det var inte militärer. Det var civila vakter med nogranna regler för hur de skulle uppträda. De här fartygen låg här för att invänta slutet på kriget. Vattnet låg spegelblankt. Röster hördes och vi  förstod, att pappa/kåreledaren var lite rädd, att någon skulle gå  iland. Han tyckt väl det var lite pinsamt med att han i så fall måste avråda dem till att taga sig tillbaka till där de hörde hemma.

  Nu gick allt bra. De var kvar i båtarna och de föll med i scoutsången. Det här  var ett minne från tiden, då vi inte visste, om vi i Sverige skulle klara oss från krigshotet eller inte.

  Svartvik — nostalgi, ja det kan jag inte komma ifrån. Pappa Victor hade sina sysslor — bärgade höet, bar det i stora fång med rep om, på sin rygg in till logen.  De tre, eller fyra korna skulle ju ha sitt. Mamma Selma med sina köksbestyr, mjölkning, barnen och att få pengarna att räcka till allt. Vi, — Jack, Mats och jag satt i mamma Selmas kök och lyssnade på radion. Nyheterna flödade om  Gunder Hägg och Arne Anderssons bedrifter bl a om resan till USA. Där de tränade på däck ombord på båten. Det var den tidens nyheter och idrottsprestationer. Tiden går och Selma, Victor och Mats är avlidna.

Jack finns kvar i Munkedal. Jag vet, att vi en gång var vid stranden. Det var Jack och jag.  Vi kunde  med en hink  ösa upp sill med  den. Sådana stim kunde  någon gång  då och  då komma   så nära stranden. Det här är inte så längesedan allt detta hände. Jo, det är ju över 50 år sedan förstås. Det  finns så många  minnen av dessa barndomsår, som   också råkade bli vid tiden av krig i Norge, Danmark och Finland och så många händelser utmed  våra kuster, som präglade de här pojkåren. Därom får kanske annat tillfälle givas.

                                           Harry Gunnar  Karlsson