Allt tar längre tid 24-2

Det är verkligen sant. Men tid har man ju som pensio�när, kan man tycka, men det är irriterande att allt går så mycket långsammare, vad man än sysselsätter sig med.

Benen hänger inte med, speciellt inte efter att jag gick ur bilen för några veckor sedan, och trampade snett, och fick en ledbandsskada i knät, vilket gör att jag nu måste ta sats för att resa mig upp från sittande ställning. Det är också mycket besvärligt att gå i trappor för närvarande. Men bortsett från denna skada har jag länge tyckt att stegen i alla trappor, speci�ellt källartrappan blivit högre än de var förr. Det tar längre tid att ta sig ner, och när jag väl kommit ner har jag glömt vad det var jag skulle hämta. Då får jag gå upp igen, efter fem minuter kommer jag på vad det var, då blir det en ny promenad ner för trappan och upp igen. Bra benträning förstås. Men allt tar längre tid.

En annan sak. Är det fler än jag som tycker att bokstäverna blivit mindre och mindre med åren? Det har blivit svårare och svårare att läsa böcker, reklam och tidningar, det är ingen idé att be någon läsa högt, för alla jag känner pratar både lågt och otydligt, så man kan ändå inte höra vad dom säger. Ändå har jag skaffat hörapparater, men ofta sitter dom i laddaren när man bäst behöver dom. För att inte tala om glasögonen som av någon anledning aldrig ligger där man lagt dom. Inte undra på att det tar tid.

Det tar längre tid att gå och handla också sedan Tempo försvunnit här uppe på Stale. Nu får jag krångla mig in i bilen med mitt onda knä, och köra till Centrum, Hemköp eller rent av till Torp. Jag är noga med att skriva inköpslista, ändå är det alltid något man glömt att köpa, för det mesta beroende på att listan ligger kvar på köksbordet därhemma. Tid är pengar. Innan jag tar mig utomhus brukar jag slänga ett öga i spegeln, kamma håret och rött på läpparna. Det går inte i ett huj längre, speglarna var mycket bättre förr. Jag känner inte riktigt igen mig när jag tittar i den, rynkor överallt en massa bruna fläckar också överallt. De kallas för gravrost har jag lärt mig av Cecilia Hagen. Försöker sminka bort det så gott det går, det tar också tid. Ett av mina barnbarn tittade intensivt på mig en gång, och undrade varför jag hade så löst skinn under armarna, kommer inte ihåg om jag hade något bra svar.

Tänker tillbaka i tiden. Då gick inget i ultrarapid minsann. Oj vad man hann med mycket, ofta på en gång. Städa, tvätta, stryka, mangla (gör jag fortfarande) laga mat, baka, rensa ogräs, föda ungar, mata dom, uppfostra dom, listan kan göras hur lång som helst…. allt på en gång. Tiden tänkte man inte på, den bara försvann. Idag gör jag en sak i taget men tiden försvinner fortfarande i rask takt. Det är bara jag som tar tid på mig. Nu tar allt längre tid och det får det väl göra tycker jag. Nu klarar sig våra ungar själva, och vi kan glädja oss åt att vi fört våra generationer vidare. Även om det har tagit tid.

Ingela Ingman