Munkedals Hamn i min barndom

Munkedals Hamn med fartyget Julius på 1950-talet. Foto Selma Sahlberg

Att komma till Morfar nere på Hamnen var alltid en upplevelse. Det hände så mycket både sommar Som vinter. Jag var ju några år när mina första riktiga minnen börjar ta form. Morfar bodde i det vita huset, det andra när man kom uppifrån järnvägen. Han blev änkling 1936, men hade sin svärmor boende hos sig tills hon avled 1937, 95år.Vi var hos Morfar varje vecka året om. Och på somrarna kom barn och barnbarn hem och hälsade på. Så det var mycket folk och alla trivdes och stannade i flera dagar. När det var många som skulle ligga över, så fick dom göra det borta i "Källarvind." Denna låg vid den lilla backen upp till Harald På Hästhagen.

Om man gick järnvägen ner, vilket hände ofta, gick man förbi Ellen och Tures hus. Alldeles utanför deras köksfönster. Där kunde Ture sitta och ha koll på allt folk som passerade förbi. För det var inte bara vi som hörde till Morfars familj, som gick där. Utan det var även folk från bl a stationen som passerade. Sedan följde man en liten stig utefter älven och genom Morfars syrenhäck, vidare bort mot vedboden och källarvinden och upp för den lilla backen upp till Haralds gård, Hästhagen. Så det kunde vara en väldig "trafik" ibland. (Det skulle inte fungera så idag).

Att sitta i knät på Morfar, det var härligt. Antingen berättade han något eller så hörde vi på radio. På vintern när det var kallt, tände han en brasa i den fina kakelugnen. Blev jag trött, var det bara att krypa upp i hans säng och sova en stund. Det fanns en härlig trädgård att vara i. Där fanns en flaggstång, fina blomrabatter, grusgångar, vita träsoffor och många vinbärsbuskar. Det fanns vita, som  jag tyckte var jättegoda.

Hamnen med morfar och mormor Johan Hilmer och Anna Mathilda Karlsson

Jag var mycket med mina kusiner, Bengt-Ove och Lillemor, som bodde i gamla affären nere i backen. Det fanns en brygga där Morfar hade sin eka. Vi hade fått förmaningar att inte leka på bryggan. Men oj, så många gånger vi smet ner och tog ekan och rodde ut i älven. Vi rodde ut och förbi Holmen, längre vågade vi inte. Ibland blev det bara tvärs över till den lilla ön. Där gick det får och betade. Och inga flytvästar hade vi. Man kunde gå förbi vedboden på en stig utefter älven bort mot Haralds brygga. Den var större och där fanns fler båtar. Egentligen fick vi inte vara där, men det var så roligt att hoppa mellan båtarna. Så det var värt lite skäll, när vi kom hem.

Var man som vi, tre kusiner, så kunde det bli lite rackartyg ibland. Fast snälla sådana. Tant Ellen hade ett jordgubbsland, som låg intill Morfars tomt. Så där kröp vi omkring och mumsade på jordgubbar och var rädda för att bli upptäckta. För särskilt jag hade respekt för tant Ellen. Och även när jag var med mamma till tant Ellens vävstuga, höll jag mig i bakgrunden. Hon hade ett särskilt hus där hon satt och vävde mattor. Hon var duktig på att väva, men respekt för henne, det hade jag.  

När man kom upp för den lilla backen var man uppe på gården hos Harald. Han bodde på bottenvåningen med sin fru Ottilia. Jag minns henne inte så mycket, tror hon höll sig mest i sitt kök. För att gå vidare ner till hamnområdet, passerade man förbi glasverandan. Där satt ofta en ung "man", som hyrde lägenheten på bottenvåningen med sin familj. Då var jag nyfiken och stannade till och tittade på när han målade. Tyvärr vet jag inte hans namn, eller hur hans framtid blev. Detta hände på somrarna. Det var även en lägenhet på andra våningen där det bodde en familj.

Efter Haralds gård gick stigen ner mot Petterssons hus. Där kunde man gå dels på baksidan eller fram-

Johan Hilmer

sidan mot järnvägen, för att fortsätta ner till själva hamnområdet med bryggan, till affären och alla husen som fanns. N är man gick på baksidan var det ett hus, typ ladugård, där det fanns både kor och gris. Och jag tror att det även fanns höns. Korna betade ute på den lilla holmen. (Idag ser det helt annorlunda ut). Men det bästa med Petterssons trädgård var, att det fanns ett päronträd där. Gula fina augustipäron, som var så lockande att det bara inte gick att låta dom vara ifred. Som tur var så blev vi inte upptäckta. Eller, så blundade familjen Pettersson för det.   

Bakom huset där Bengt-Ove och Lillemor bodde, var det ett högt berg. Och där var vi och klättrade, (Lillemor fick inte vara med, hon var för liten), för det var så spännande att se hur långt upp vi vågade ta oss. På somrarna var vi mycket borta vid Myrbäcks brygga. Där kunde vi bada och leka och ha roligt.

Men det kunde bli tokigt också. Särskilt när båtarna hade släppt ut olja, för den hamnade på sjöbotten. Så det var flera gånger man hade olja under fötterna. Även vintertid kunde vi vara vid bryggan. Bengt-Ove var "full i sjutton" och lurade mig att doppa foten ner i ett hål, för så skulle jag kunna känna botten. Men inte kände jag någon botten, utan det var något kallt och blött. Då var det att springa hem till Morfar och värma fötterna vid spisen och låna sockar av honom.

Munkedals Hamn tidigt 1900-tal. De odlade delarna kallades för “Sältorna”

Vi var mycket vid järnvägen en bit uppåt och lekte. Där var det ett vattenfall och en "tunnel" som vattnet rann genom och ner till älven. För att veta om tåget var på väg, så lade vi öronen mot rälsen, för då hördes ett surrande ljud. Då fick vi skynda oss att sätta oss i säkerhet. Det var många som åkte med tåget ner till Hamnen. Särskilt om kvällarna då alla skulle prova fiskelyckan. För det var ett stort nöje att stå på bryggan och fiska, särskilt att få makrill. Då var det roligt för oss barn att gå och titta i korgarna på all fisk som låg där och sprattlade. Och när fiskelyckan var gjord, tog alla sista tåget hem igen. Att vänta på tåget, särskilt om somrarna, var också en höjdpunkt. Det var alltid mycket folk med. Ibland var det varor som skulle till affären.  

Min Morfar var hamnarbetare. Var ofta med på båtarna som kom in. Han tyckte det var roligt även, efter sin pensionering, att gå ner till magasinen och kunde gå ombord på någon båt som låg inne. Då hände det att jag fick följa med. Och det var spännande att gå runt på båtarna och titta. Vi kunde också gå in på hamnkontoret och hälsa på.  Ja, detta var en vandring i barndomens spår. Allt är förändrat, mycket är borta, men minnena finns kvar.

Marita Wennerholm