Samtal med Johnny Gyllenhammar

                                             

Samtal med Johnny Gyllenhammar

En gråkulen dag i mitten av september gjorde jag efter inbjudan ett besök hos familjen Berit och Johnny Gyllenhammar på Staleområdet i Munkedal. Efter trevligt mottagande satte vi oss i den före detta affärslokalen, fastigheten har tidigare ändvänds som herrekipering nämligen Schewenius herrekipering och senare Johanssons herrekipering. Affärslokalen är i dag ombyggt till ett trivsamt vardagsrum. Jonny var som vanligt på gott berättarhumör och med hjälp av hans inlevelse och entusiasm drogs jag med på en nostalgiresa tillbaka till den gamla, ”goda” tiden.

Johnny, som är född 1934, var av olika anledningar uppväxt hos sin morfar och mormor på Långehe strax intill idrottsföreningens fotbollsplan i Munkedal. Morfar hette Karl Johansson gift med Hulda som var uppväxt på Lerkik båda födda 1887. Karl brukade kallas för Kalle på Kåvarne och var född och uppväxt i det huset vi i dag kallar för Kåvarnestugan. Stugan som var belägen nedanför Kåvaneberget, är sedan många år borta. Den första tiden efter att mormor och morfar hade gift sig bodde de i det s.k. ”Gillbertska” huset, som än idag står kvar och ändvänds av MC klubben i Munkedal. År 1912 köpte morfar Kalle ett timrat hus i närheten av Torps herrgård som han monterade ner och som sedan flottades i Örekilsälven till bommen vid Tången, för att senare byggas upp på den nyinköpta tomten vid Långehe, inte långt från fabriksälven och bruksjärnvägen, strax söder om pappersbruket. För övrigt var metoden att montera ner för att sedan bygga upp hus på ett annat ställe inte så ovanligt förr i tiden. Husen var ofta timrade av stabilt och tåligt virke som höll för en sådan påfrestning.

Kalle ” på Kåvarne” Johansson var anställd på Munkedals AB som flottare vid den så kallade Bommen, som var belägen i Örekilsälven invid folkparkens nuvarande parkeringsområde, där man då lade upp virkesförråd, som skulle ändvändas som råvara vid papperstillverkningen på bruket. Bommen i älven var konstruerad som ett hinder för veden genom att ett antal kraftiga timmerstockar, som var ihopkopplade med kättingar. Dessa hindrade veden så att den skulle bli lättare att tas omhand av flottarna. Därefter använde man sig av en s.k. kerattbana, i Munkedal kallad för ”köratten”, en slags transportbana, som fraktade veden in till vedupplaget. Denna verksamhet pågick endast under vår, sommar och höst. Under vinterhalvåret satte isläggning och kyla stopp för allt flottningsarbete och därför fick man jobba med barkning av den, under sommaren upplagda veden, ett tungt arbete, som naturligtvis gjordes för hand med en s.k. barkspade och båtshake som enda verktyg. Arbetslaget på ”Bommen” var förutom Kalle på Kåvarne, Teodor på Kaserna, Valfrid Fredriksson och Axel Hansson som var lagbas. Dessa herrar, som hade börjat sin yrkesbana som skogsarbetare för Munkedals AB, var förmodligen begåvade med god fysik och styrka, för enligt Jonny tjänade de hela 1 krona per timme på ackord medan arbetarna inne på pappersbruket bara fick 30 öre per timma.                                                                                                                                  

År 1934 började morfar Kalle att fundera på att skaffa sig körkort och efter det att en åkeriägare på Hattefjäll hade instruerat Kalle hur man rattar en bil, blev det uppkörning ute vid Håbygård där en man med efternamnet Torburn fungerade som besiktningsman. Uppkörningen gick bra och för att fira det hela bjöd besiktningsmannen på kaffehalv. Begreppet rattfylleri existerade tydligen inte på den tiden. Om man till äventyrs skulle bli stoppad av en polis var det först och främst radiolicensen som intresserade polismyndigheten.

Johnny berättar vidare att morfars förhållandevis ganska höga inkomst spelade in när han 1935 inköpte en bil av märket Willys Overland Whippet 96A Touring 1929. Detta var väldigt ovanligt på den tiden. Kanske rent av unikt, att en arbetare på bruket kunde köpa en bil? Kalle på Kåvarne blev också den förste arbetaren anställd på Munkedals AB, som kunde kalla sig för bilägare. Efter att bilköpet blivit känt på bygden fick Kalle fullt upp med att frakta vänner och grannar till olika ärenden. Den flitigaste uppdragsgivaren var nog Carl Gustav Johansson, allmänt känd i Munkedal med omnejd, och i folkmun kallad för C.G. C.G. var en mångsysslare av sällan skådad kaliber, han kunde titulera sig som affärsman, auktionsförrättare, butiksägare, fastighetsägare, bouppteckningsman, nämndeman m.m. så man kan förstå att det blev många turer runt om i bygden.  Johnny har tydligen ärvt bilintresserat av sin morfar för han har arbetat i bilbranschen hela sitt yrkesverksamma liv.  Det började med anställning hos Henning Niklasson och sedan Berggrens bilverkstad, båda verkstäderna belägna i Munkedal. 1954 fortsatte karriären med anställning hos Bodins bilverkstad och Stanley Brandt i Uddevalla där han efter en tid avancerade till verkstadschef. Johnny har även haft anställning i Mellerud och Tidaholm, även där som verkstadschef. Johnny berättar vidare, att han under sitt verksamma liv har ägt inte mindre än 52 bilar. De flesta av dessa bilar har han köpt begagnade. Bilarna har han reparerat upp för att sedan sälja av. När vi närmar oss slutet av vårt samtal kan jag inte låta bli att fråga Johnny Gyllenhammar om han är släkt med den kände f.d. Volvochefen Per G Gyllenhammar. Johnny svarar att han har forskat lite i saken och han har kommit fram till att så är inte fallet. Den förste som tog namnet Gyllenhammar i Johnnys släkt var hans farfarsfar, smedsmästare i Göteborg.

Därmed tackar jag Johnny för en trevlig och intressant pratstund.

Åke Lindström