Huset där Sally i Röd bodde

Huset där Sally i Röd bodde har genomgått en omsorgsfull restaurering med stor hänsyn till byggnadenskulturhistoriska värden och byggnadstekniska kvaliteter. Bilder : Sverker Balksten och Yngve Carlsson

Sally i Röd har många hört talas om, och samma sak gäller Stefan Stafner. De har en viktig sak gemensamt nämligen de bodde, respektive bor i samma hus, det tidigare gästgiveriet på Röd, nära  Torreby.

Nytillverkade takstolar i Sallys gamla hus.

I våras fick undertecknade tillfälle att besöka Stefan och Marie Stafner i deras hus på Röd. Vi var intresserade av att ta en närmare titt på det hus där den för många Munkedalsbor kända Sally i Röd bodde. Vi blev glatt varse att Stefan och Marie hade renoverat ett hus som nästa var ett ruckel och återställt bostadshuset och de tre uthusen till det skick de en gång hade. Samtidigt har man även  gjort en del anpassningar så att det går fint att bo i för en nutidsfamilj. Detta är ett gott exempel på byggnadsvård, där det inte går att behålla allt i sin ursprungliga utformning men att ändå ta tillvara de fina delarna av huset så att husens traditionella karaktär bibehålls och lever vidare. En del som imponerade mycket på oss var den centralt belägna stora spisen med sin väldiga bakugn med tillhörande murstock uppmurad helt med natursten. Stefan berättade att de hade börjat  renovera de gamla huset år 2000 och var klara med hela ombyggnaden 2005. När arbetet tog sin början gapade stora hål i taken så att väder och vind hade fritt tillträde. Även många andra byggnadsdelar var ruttna så stora delar måste bytas ut. Takstolar har tillverkats nya av timmer som tagits från gårdens skog, samtliga tak är bytta och de gamla enkupiga tegelpannorna är åter på plats. Innertaken är byggda på det sätt man gjorde på 1800–talet med inifrån synliga okantade brädor i kraftig dimension.   Det gamla huset hade alldeles för lågt till tak, men för att inte ändra proportionerna på huset sänkte man golvet i stället för att höja hela taket.

Totalt har fyra hus renoverats på gården, ett gammalt magasin, en ladugård med lada, samt en jordkällare. Ett hus återstår dock att uppföra på en gammal husgrund som finns på gårdens strandmarker . Strandskyddsdispens har nyligen sökts hos kommunen. Förra gången fick man avslag av byråkraterna på länsstyrelsens naturvårdsenhet i Vänersborg, men nu hoppas man att kommunen, som mer känner de lokala förhållandena, ska se positivt på planerna. För när detta sista kvarvarande gårdshus är återställt, är projektet slutfört och den gamla kulturgården i sin helhet återuppförd. Detta är unikt i våra trakter och vi känner inte till något annat fall med så omfattande återställande av en hel gårdsmiljö.

Till sin hjälp med bygget har Stefan haft elever från byggnadsteknisk linje på Östrabo i Uddevalla, som under ledning av duktiga lärare som Lars Torstensson har utfört arbetet. Samtliga takstolar har fått nytillverkas i tidstypisk stil. Sammanfogning har skett på traditionellt sätt med s.k. dymling, vilket innebär att takbjälkarna sätts samman med pluggar av ene-trä i de hål man borrat igenom respektive bjälke. Gammal fasadklädsel och annat virke har man i det längsta försök återanvända eftersom det gamla virkets vackra patina inte går att ersätta.  När huset stod klart har hustru Marie med känsla och förnuft inrett huset i tidstypisk stil.

Husets hjärta – den murade spisen

Stefan och Yngve i samspråk.

När Stefan letade igenom huset fann han många gamla dokument som kom från Sallys tid. Bl.a. hittade han ett gammalt originalkontrakt på en indelt soldat, undertecknat av självaste landshövdingen och översten för I 17 i Uddevalla. Här återfanns även en hel del fakturor och följesedlar på öl och läskedryck som levererades från Karlsson bryggeri i Lysekil, med ångbåt till gästgiveriet på Röd.

Här fanns även ett dokument som visade att  Sally föddes den 23 maj 1906 på Göteborgs barnbördshus i Haga församling i Göteborg och döptes till Sally Oskaria i samma församling.  Sallys mor Maria var dotter till Carl och Sara Larsson från Röd, och bodde i det huset vi nu besöker. Maria hade även en broder som hette Robert. Vi kan vidare läsa att Sally fick en fostermoder som var änkan Alma Carlsson på Danska vägen 2 i Göteborg.

Fadern står som okänd. Funderingarna över vem som var hennes fader har fått oss att notera några fakta. Sallys mor arbetade på Torreby slott vid tiden då hon blev gravid. Vid denna tid var kungen Oskar den II flera gånger på besök. Sally döps till Oskaria. Modern fick åka till Göteborg, långt bort från blickarna i Munkedal för att föda. Kung Oskar var född 1829 och dog 1907.

Bostadshuset är sannolikt byggt i början av 1800-talet, troligen från omkring 1830. Stefan har varit i kontakt med länsstyrelsens arkeologiska enhet där man uppgav att på denna plats på Röd har det sannolikt funnits ett hus sedan urminnes tider. De äldsta kartor länsstyrelsen har är från 1500-talet och redan på dessa gamla kartor fanns ett hus markerat. Platsen var mycket strategisk därför att vägfarare som kom söderifrån, och var på väg till Lysekil med omnejd, tog närmsta vägen förbi Röd och vidare med båt över Gullmarsfjorden till Sämstad på andra sidan fjorden. Eftersom den allmänna vägen på den tiden gick här, var platsen lämplig för skjutsstation, gästgiveri och affär . Tiderna förändrades emellertid från 1913 när järnvägen invigdes. Då tog trafiken delvis andra vägar. Gästgiveriet fanns dock kvar ända in på 1930-talet.  

Carl och Sara hade handelsbod här. De sålde dagligvaror såsom kaksocker och råkaffe. Dessutom köpet de upp hudar och skinn och försåldes i Göteborg.

Sally blev så småningom en mycket viktig person i verksamheten som också inkluderade gästgiveri och skjutsstation.  Följande står att läsa på en gammal skylt: ”Röds skjutsstation varifrån båtskjuts utföres till Sämstad samt hästskjuts till Quiström. 1 mil mot fastställd taxa.” Sally stod beredd med häst och kärra. Hon hämtade resenärer vid Quiström och skjutsade dem till Torreby eller Röd. Hästen tillhörde regementet I 17 och måste besiktas varje år. Sally stod som fodervärd.

Uthus före restaureringen.

Uthuset efter restaureringen.

Resenärer som skulle vidare till Sämstads skjutsstation på Lysekilssidan rodde hon över fjorden och betalning skedde efter fastställd taxa, en sommar- och en vintertaxa. Sally hanterade årorna med bravur. Andra kända roddare var hennes morbror Robert samt Gunnar Billqvist, en annan släkting. Hon hyrde också ut platser till andra båtägare. På 60-talet var det fullt med båtar. ”Man fick nästan inte plats att bada”.

Sally var ständigt sysselsatt. När hon fick tid över hjälpte hon bönderna i trakten med utkörning av gödsel, plöjning, potatissättning och annat som hon kunde använda hästen till. På vintern sålde hon sill och så sent som på 90-talet kunde man hitta hennes gamla sillådor nere i den gamla fristående jordkällaren.

Sally hade två barn, Karin och Sven, men hon gifte sig aldrig. Hon hade rödbrunt hår med margaretafläta och bar en läderhuva i form av strykjärn (ihopsydda strykjärnsformade delar, skärm framtill, tofs i toppen). Hon tyckte om taxichaufförer och poliser. Så fort hon fick tillfälle besökte hon polisman Gustav Hansson, vilket inte uppskattades av fru Hansson. Sally var också en stor beundrare av landsfiskal Sjöblom.

En gång kom hon genomblöt in på ett ställe. Ta av dig strumporna och häng upp dem till tork, tillråddes hon, men det ville hon inte för hon skulle åka taxi. ”Jag behöver inte torka dem. Jag blir snart varm när jag kommer in till motorn”, sa hon.

Sally lämnade Röd i slutet av 60-talet eller början av 70-talet och flyttade till Uddevalla där hon bodde som pensionär.

Sally ägde inte hela Röd 1:4 utan bara 60/ 1440  mantal, d v s en tredjedel av 180/1440 mantal. År 1997 löste Sallys efterlevande och medägarna ”Petterssons-släkten” (från Norrland) in resterande tredjedel (släkten Billqvists del). De avsåg att reparera byggnaderna som då var i dåligt skick. Sally själv hade sagt: ”Sätt på en grävskopa! Det är inte värt annat!”

Någon grävskopa kom inte tack och lov, någon renovering blev dessvärre heller inte av . Efter att Sally flyttat lämnades de gamla husen åt sitt öde i flera decennier. Förfallet hade därför gått långt när Stafners förvärvade fastigheten. Efter nästa sex års arbete med renovering flyttade så familjen in 2005 för att bo permanent på gården. Så idag kan alla som besöker platsen se att det åter lyser i fönstren i det hus där Sally en gång bodde.

Text och bilder : Sverker Balksten och Yngve Carlsson