Sven ”Barberar´n” minns

Sven Svensson har levt nästan hela sitt liv i Munkedal, och har mycket att berätta ur sitt rika minnesförråd. I våras gjorde jag en intervju med honom några dagar innan han skulle fylla 89 år. Jag besöker honom i hans lägenhet på Rönngården, dit han flyttade för några år sedan. Sven är änkling sedan många år. På väggarna hänger flera tavlor som minner om hans hustru Ella – det är hon som har målat dem.

Du är alltså född 1919. Kan du berätta något av dina tidigaste barndomsminnen?

Sven funderar en stund.

– När jag var fem år åkte jag på blindtarmsinflammation. Det fanns bara en läkare på Uddevalla lasarett.. Han var kung, vet du! Sköterskorna stod i givakt när han kom. Han opererade mig, och det gick bra. När jag kom på benen efter några dagar, så var där en pojke i min ålder i korridoren och vi kom ihop och slogs.

Vad slogs ni för?

– Ja, vem vet det! Det bar sig inte bättre än han ramlade utför trappan. Då kom doktorn som ett skott. – Det här skall du få fängelse för, sa han, och burade in mig i en mörk garderob. Där fick jag sitta i tre timmar.

Samma dag som jag fyllde fem år – den 8 april - fick jag åka hem. Då var det riktig sommar. Senare på sommaren fick jag till sjukhuset igen för att ta bort en vagel under ett öga. Farsan var med mig som väl var. Doktorn vrängde upp under ögat och brände bort vageln. Det gjorde redigt ont, och när jag grinade råkade det stänka spott i ansiktet på doktorn.  ”Spotta mig inte i ansiktet, din jävel!” sa han.

När pappa förde på tal att jag nyligen opererats för blindtarmsinflammation sa doktorn att det var i sista stund det blev gjort.

Svens föräldrar kom från Mariestad till Munkedal. Familjen bodde i tjänstebostad i ett numera rivet ”bolagshus” på Önnebacka, strax norr om Folkets Hus.

Det lär ha legat ett bryggeri i närheten av er bostad. Vet du något om detta?

– Bryggeriet var nerlagt och rivet före min tid. En länga med vedbodar och tvättstuga fanns på platsen. Den stora rejäla källare som hört till bryggeriet finns väl kvar ännu och användes av oss och familjerna i bolagshusen intill. I utrymmet ovanpå källaren fanns ett stort kar som hade använts vid öltillverkningen.

Ni bodde ju nära ”Kulan”, där massaveden togs upp ur kanalen, barkades, kapades och skickades ut till upplaget med buller och bång. Var ni mycket störda av oväsendet?

– Jag hade inte ont av det eftersom jag var van vid det från början.

Sven kommer ihåg dansbanan som låg på Stale, ”i lunnen vid Granströms”. När föräldrarna gick dit för att lyssna på musiken fick lille Sven följa med. Troligen var det skomakaren och spelmannen Adel Nilssons dragspelsmusik man avnjöt.

Det måste ha varit på tidigt 20-tal Även dansbanan vid Syrdammen besöktes. Det fanns inte så mycken underhållning att välja på vid den tiden.

Folkparken kom till 1931 på direktör Bildts initiativ. Vid invigningen var alla fabriksarbetare och deras familjer inbjudna. Sven minns:

– Direktör Bildt och hans fru stod däruppe och hälsade på folket som kom. Kärringarna neg så de höll på att sätta sig på röven! Vi blev bjudna på smörgåsar, men många ungar kastade dessa i slänten, och detta fick Bildt se. Det delades aldrig ut smörgåsar någon mer gång!

Minns du Trogens slaktbod hos ”Ljusarn”?

– Mycket väl! Den var ett tillhåll för många ungar runtomkring. Vi som gick i Önnebacka skola passerade dessutom tätt förbi. En gång var det en tjur som blev vild när han skulle ledas in i boden. Det blev uppståndelse i grannlaget och många åsåg dramat. Den kraftige Trogen slängde som en vante, men lyckades ändå till slut få in tjuren, få på slaktmasken och skjuta honom.

”Ljusarn” bodde där det nu är ett hyreshus med adress Slånbärsvägen. Varför han kallades Ljusarn känner inte Sven till. En förklaring som nämnts är att han sålde ”Lyckholms Ljusa”, en alkoholsvag ölsort.

Som nämnts bodde Sven nära kanalen och ”Kulan”.

Fick ni lov att bada i kanalen?

– Jag lärde mig simma i kanalen när jag var sju år. Där de sorterade massaveden gick det att gå över till andra sidan. Där var det en gräsbacke, och det var så pass grunt en bit ut så man bottnade, men det var strömt. För säkerhets skull band farsan en tvättlina om mig. Den höll han i, och när det behövdes halade han mig in till land.

Vid kanalen fick Sven bevittna en mycket tragisk olycka då arton- eller nittonårige Evert Granström, drunknade. Han hade samma dag gjort sin första arbetsdag som biträde i ”Föreningen” kommer Sven ihåg. Några större pojkar – bröderna Lindeblad – försökte rädda honom men misslyckades. Flottningsvirket som täckte en stor del av vattenytan hindrade räddningsarbetet. Några fabriksgubbar satte ihop en flotte, och med hjälp av den fick de upp den då livlöse pojken. Det var ett hårt slag för föräldrarna Maria och Axel Granström, som miste sitt enda barn.

Sven var även med vid ett allvarligt tillbud med en jämnårig. Det var sjuårige Ture Flodstrand som var mycket nära att drunkna, men räddades av en vuxen – Johan Svärd - som kom till undsättning. Svens pappa sprang dit och kom fram när pojken just dragits upp.

– Han lyfte pojken i benen så att vattnet rann ur honom, berättar Sven. Ture fick inga allvarliga men av händelsen, men stod över ett år innan han började skolan.

”Direktörns damm” i Munkedalsälven, ett par hundra meter uppströms Fabriksskolan, var en populär badplats för alla åldrar. Sven var ofta där. Namnet tror Sven kom sig av att Bildt badade där. Kanske hade han också ombesörjt att platsen skulle iordningställas till badplats.

Det fanns en plats längre ner man kallade för ”Bonnevika”. Vad vet du om den?

– Bonnevika var neråt Fabriksskolan. Dit var det ju något närmare. Så var det ju ”Åbukehôljen” också.

Åbukehôljen?

– Ja, den var ytterligare lite längre ner. Åbuk är en fisk.

I Björid damm badades det också. Sven berättar om ett minne därifrån.

– Vi badade däruppe vid bron och dammluckorna. Sören Muhr, dammvaktarpojken, var full i skoj. Han hoppade i, och så skulle vi se hur länge han kunde vara under vattnet. Medan vi stod och väntade på att han skulle komma upp, sam han under bron och kom upp bakom oss. När hans äldre bror Erik kom från jobbet skojade han med honom: ”Ta tiden och se hur länge jag kan vara under vattnet!” Sören hoppade i och borta var han. Erik stod på bron med klockan i handen och blev allt oroligare. Till slut slängde han av sig kläderna och hoppade i. Sören tittade på från andra sidan bron!

Sven gick alla sex åren i Önnebacka skola. (Numera hembygdsmuseum). Bland klasskamraterna märktes bl a direktör Bildts dotter Margareta.

Märkte ni om läraren favoriserade direktörns dotter?

- Om han gjorde…!

Efter skolan gick Sven och läste för kyrkoherde Norborg. Det var stora kullar på den tiden. Pojkar och flickor gick i var sin grupp. En av Svens läskamrater var Ernst ”i Maa”. När konfirmationen närmade sig bad sig Ernst ledigt nästa läsdag för att åka till stan och köpa kostym.

Sven berättar:

– Norborg svarade att ”jag vet inte om Ernst behöver det – det är inte säkert att Ernst får gå med fram!” Ernst fann sig snabbt och svarade –”jag kan väl ha kostym ändå”. Då skrattade Norborg gott. Ernst fick ledigt och fick även ”gå med fram”!

Första jobbet Sven hade efter skolan var som ”tvålpojke” hos ”Sedd” i dennes rakstuga och frisersalong i Svärds hus, mittemot Folkets Hus. Hans riktiga namn var Oskar Johansson. ”Varsego å sedd!” brukade han säga till den som skulle rakas eller klippas – därav namnet ”Sedd”.

Efter ett år hos Sedd började han som smedhantlangare hos bröderna Gabrielsson. De drev bilverkstad och smedja. Smedjan låg bakom bilverkstaden – numera Smiths - åt älven till. Smeden hette Karl Landgren och Sven nämner honom som en mycket skicklig hantverkare.

De smidesarbeten det mest var fråga om gällde jordbruksredskap såsom slädar och vagnar. Exempelvis behövde järnskoningarna på vagns- och kärrhjul ibland förminskas för att sitta på. Skoningen fick då skäras av, kortas en bit och hetsas (smältas) ihop. Det kunde var knepigt att hamra på insidan av en hjulskoning, särskilt med liten diameter, t.ex. till ett förställ, för man fick inte ut slaget på ett naturligt sätt.

När skoningen var omsmidd och fortfarande het sattes den åter på hjulet under kraftig rökutveckling och ibland uselt osande.

-Arbetet i smedjan gav starka armar, konstaterar Sven.

När slog du in på barberaryrket på allvar?

– Efter två år i smedjan svarade jag på en annons och blev tvålpojke och lärling hos en barberare i Bäckefors.

Svens uppgift var att tvåla in ansiktena som skulle rakas, samt efterhand som han blev varmare i kläderna börja så vackert att klippa och raka. Lönen bestod av kost och logi. För framställning av tvållöddret hade man en apparat som drogs med vev. Uppvärmningen av vattnet skedde med elektricitet.

En morgon när Sven var ensam i salongen – han hade vid det laget lärt sig att både klippa och raka – kom det in en kund som av allt att döma var bakfull.

– Han var banvakt – en sån där som körde med dressin och kontrollerade att det inte var några hinder eller så på järnvägen - och ville bli rakad. När jag höll på att raka honom sa han –”Skär av mig halsen!” Jag tänkte: Gud i Himmel… Jag var ju unga pojken…!

Han menade tydligen allvar, för strax efteråt körde han med dressinen rakt mot snälltåget som kom från Oslo!

När Sven var i artonårsåldern etablerade han sig som barberare på Stale. Han övertog då Sedd Johanssons rakstuga, som då var flyttad till Schewenius fastighet på Stale. Han berättar om bakgrunden:

– När jag bodde i Bäckefors var jag på en danstillställning i Dals Ed. När jag dansade med ett fruntimmer och vi talades vid visade det sig att hon var frisör på amerikabåten Kungsholm.

”Om du vill kan du få börja hos mig på båten”, sa hon. Det tror jag det, att jag vill, svarade jag. Så skrev jag hem och berättade detta. Det skulle jag aldrig ha gjort! Farsan ringde mig kort därefter och sa åt mig att komma hem, för nu hade han köpt Sedds rakstuga åt mig. Han visste, att om jag kom till Amerika skulle jag inte komma hem igen.

Men du skulle väl jobba på båten och inte emigrera?

– Min baktanke var allt att jag skulle hoppa av om jag kom till Amerika. Det förstod farsan.

Sven skrattar hjärtligt när han berättar om det. Sen fortsätter han:

– Brorsan var mera stillsam än jag. Han var hemma och sov på nätterna. Det var inte jag. En morgon när farsan kom hem från nattskiftet klockan sex såg han att jag inte var hemma. Jag hade nattat över hos ett fruntimmer på Torreby. Farsan kunde inte lägga sig förrän jag kommit hem. På eftermiddagen när han vaknat sa han: ”Skall det här fortsätta, Sven, så får du flytta! Vi får ha lugn och ro här”. Jag sa, att det får jag göra då.

Brorsan var ju ingenstans, och jag kan inte ha det som han, sa jag. Jag måste ju ut och få rört på mig när jag stått instängd hela dagen i rakstugan. Då ångrade han sig.

Vem som var den första kunden minns inte Sven. Det var i vart fall inte Johannes Kolliander. Denne förklarade nämligen för Sven att det inte behövdes någon rakstuga. Sven genmälde: ”Jag tvingar ingen att komma in till mig. De som kommer gör det helt frivilligt.”

Kolliander tyckte kanske att var och en kunde klippa och raka sig själv. Det kom dock inte att saknas kunder. Mestadels var det fråga om klippning, men även mycket rakning. En del fasta kunder skulle rakas två gånger i veckan – onsdag och lördag.

Rakknivarna striglades på läderremmar mellan rakningarna och lämnades för slipning till ”Eskilstuna Sliperi” i Uddevalla varje vecka. Knivarna skickades med någon bekant, som hade ärende till Uddevalla. En av dessa var stalepojken Stig Blomberg, som under 40-talet gick på Läroverket i Uddevalla. Han har för övrigt berättat, att detta var hans första ”bekantskap med Eskilstuna”, staden som han senare bosatte sig i och fortfarande bor i!

På den tiden kostade en rakning 35 öre. Man kunde också köpa kort á 2:50 för tio rakningar. Klippning kostade en krona för vuxna, 50 öre för barn. Barntaxa gällde tills man slutat skolan trots att det tog längre tid med en barnkalufs än en tunnhårig gubbe. Timpengen för en fabriksarbetare var då 73 a 74 öre

Sven avlade prov på hantverksinstitutet i Stockholm och erhöll mästarbrev som bevis på sin skicklighet.

Elsaxen kom omkring 1950, vilket underlättade en del, men fortfarande - då som nu - var det ett genuint hantverk att vara barberare.

Hände det någon gång vid rakning att det blev skärskador? Har du skurit av något öra eller någon nästipp under din karriär?

– Inte så illa. Det värsta var när en skulle raka runt hakan så här, förstår du. (Sven drar med handen runt hakan för att visa). Om då personen pratade var det lätt hänt att jag skar honom. Det var väldigt förargligt. Kunden måste vara stilla med ansiktet. Om han kände att han skulle nysa eller hosta måste han ”jaga bort mig” – göra tecken med armarna – så jag var beredd.

Jag minns att det ofta var många som satt och väntade på sin tur, och att det ventilerades både nyheter och politiska åsikter i din salong. Du var väl mycket välinformerad om vad som hände i samhället?

Sven instämmer. Efter en stunds tystnad tillägger han:

– Men det var ett helvete att vara egen företagare på den tiden. En ledande kommunalpolitiker sa rent ut till mig: ­”Sådana som du skulle inte få finnas!”

Menade han att det inte skulle finnas företagare?

– Inte såna som jag – alltså ensamma företagare. Det fick jag erfara när jag sökte byggnadslov!

Sven hade ordnat en tomt på bekvämt avstånd från salongen. Han räknar upp flera som sökte tillstånd samtidigt med honom och fick det beviljat mer eller mindre omgående, medan hans ansökan avslogs gång på gång utan motivering. Han kände det som ett straff för att han var egen företagare.

Efter ett sammanträde då hans upprepade ansökan – han minns inte för vilken gång i ordningen –skulle behandlas, hörde han sig för bland några han visste satt i byggnadsnämnden. Ingen kunde ge något besked. Det verkade inte som om hans ärende ens varit uppe.

– Samma dag kom ”Larken” in och skulle klippa sig. (Riksdagsman Gustav Karlsson kallades så efter sin signatur ”Lark” som han använde i Kuriren). ”Varför ser du så arg ut?”, sa han.

Kan jag vara annat, sa jag. Så och så är det, och det är lögn att få bygglov. ”Va säger du”, sa han. ”Då ska vi se vad vi kan göra åt det!” Han visste inget fastän han satt med i byggnadsnämnden. Dan därpå kom han in och sa: ”Nu är det klart!” Det var 1955, och då hade jag fått vänta i flera år.

Sven gifte sig med Ella 1942, och de fick son och dotter. Tills de fick bygga hyrde familjen in sig hos privatpersoner på Hällerna, Önnebacka och Lycke.

En sista fråga: Vad tyckte du om det hårmode som The Beatles var upphov till på 60-talet?

-Jag skulle tro att jag inte tyckte om det!

Det låter som en mycket måttfull kommentar, för det är känt att det långa hårmodet bland pojkar och ungdomar, och som även anammades av en och annan medelålders herre, innebar ett betydande ekonomiskt avbräck för herrfrisörerna. ”Hårväxtligheten” var det inget fel på, men det blev ändå inget att ”skörda”. 

Bengt Blomberg

Red anm.: Inte så långt efter att intervjun hade ägt rum gick tyvärr Sven ur tiden.