Grävande gruvhistoria

Grävande gruvhistoria i ord och bild

Under förra seklet förekom brytning av kvarts och fältspat på många ställen i Munkedal och dess omnejd. Det är hög tid att ta tillvara alla upplysningar som alla, inklusive Munkedalsbygdens läsare, kan bidraga med när det gäller gruvorna i det förgångna. Denna berättelse är inte på långt när heltäckande.

De mest kända kvarts- och/eller fältspatsgruvorna fanns på Barhult, Modalen, Sandbacken, Stale, Kleva, Sommartorn, Ellingeröd.

Dessutom förekom mindre brytningar lite varstans. I det sammanhanget kan nämnas Allan Constantin (framgångsrik friidrottare i diskus, kula, stav). Han letade upp små fyndigheter lite varstans av kvarts som han bröt själv och sålde på egen hand. Klarade sig hyggligt på det enligt sonen Björn.

I Barhults gruva pågick brytning tills början av 1950-talet. Mitt minnesmärke på detta är en skolutflykt dit vid den tiden. (Idag skulle det väl benämnas studiebesök). Det var en imponerande upplevelse att se ”de små” gruvarbetarna långt där nere! Det finns uppgifter om att Barhults gruva var Sveriges tredje största i sitt slag.

Fotot nedan på Barhults gruva

Fotot ovan på Barhults gruva är taget av Oscar Färdig omkring 1935 (Hämtat från Hebbe’s bildsida)

Kvartsgruvan på Ellingeröd brukade nog kallas Saltkällans gruva, men enligt Ekonomiska kartan från 1937 ligger den på fastigheten Ellingeröd.

Från den gruvan har jag också ett skolminne. Vår lärarinna i småskolan tog oss på utflykt dit via landsvägen mot Saltkällan. Strax efter ”Andrikebacken” (osäker stavning!) tog vi vägen mot Sommartorn och sedan en bit in till vänster innan den branta backen. Det var säkert flera år tidigare driften hade avslutats, men det var fortfarande mycket vackert glimmande att se på. Inget hål neråt, utan man hade sprängt från toppen till närmare marknivån nedanför. Vi gick där och letade efter fina stenar. Själv hittade jag en liten som såg ut som kristall. Den fick jag ta med mig hem.

Stale gruva

Jag har försökt få fram så mycket som möjligt när det gäller Stale gruva, som både avståndsmässigt och känslomässigt var den gruva som låg mig närmast. Att det var i början av 40-talet den gruvbrytningen tog sin början är klart. Exakt vilket år - 1941 eller -42 - har inte kunnat fastställas.

Innan gruvbrytningen kunde börja måste väg anläggas från dåvarande Y-korsningen med Furufjäll i nordost och Nytorp i söder. Åtta hundra meter ny väg i bitvis oländig terräng. Man följde bergskanten i norra delen av myrmarken. Grundade med stenblock som bröts ur berget och byggde på med makadam och grus som fick transporteras dit. Där det var ”bottenlös” myr lade man först en bärande matta av asp-slanor att bygga på.

Mina barndomsminnen från gruvan inskränker sig främst till ”gruvbilen” som körde förbi här på vägen med nuvarande beteckning Stale Gata. På den tiden var det bara den steniga branta backen närmast landsvägen - numera Stalevägen - som kallades så.

Det kunde också höras en del slammer från gruvan.

På Ekonomiska kartan från 1937 finns inte vägen till Stale tjärn, alltså vägen som byggdes just för gruvdriften. Troligen kom vägbygget igång runt 1940.

Höjdskillnaden mellan landsvägen och vändplatsen vid Stale tjärn är omkring 55 meter på en total vägsträcka om drygt 1,5 km. Överkanten på själva gruvhålet ligger ytterligare c:a 20 meter högt.

Den vänlige föraren av röda ”gruvbilen”, som flitigt körde förbi här när jag växte upp, har satt ljusa spår i minnet. Det var Karl-Erik Olsson, som bodde vid Kviström. Hans son Kenth har med hjälp av sin syster Marita lämnat följande bidrag:

Karl-Erik började som lastbilschaufför i Trollhättan i slutet av 30-talet. Han körde där bl.a. latrintunnor från de många dassen. Egentligen var det meningen att K-E skulle bli bonde som sin far som ägde gården Listaskogen i Ängebacken. Denne var väl inte tillräckligt gammal för att överlåta gården. Därmed fick K-E söka sig någon annan stans. Han var nog besviken - hade gått Dingleskolan för att förbereda sig för bondelivet.

Efter Trollhättan fick han höra om en äldre åkare i Munkedal som ville sälja rörelsen. Den köptes 1941 eller -42, troligen med hjälp från fadern. Bilen var en gammal röd International som var av på mitten och stod i ett buskage bakom Gabrielsson Bilverkstad, nuvarande Smiths Bilverkstad. Den svetsades ihop och lagades tills den gick att köra med. Till bilen hörde s.k. rättigheter (transporttillstånd), men de var begränsade till Saltkällan. Distrikten var små på den tiden men utökades senare. Andra världskriget pågick så bilen kördes på gengas och det var ransonering på det mesta. Så började åkartiden för K-E och som fortsatt två generationer till.

När bilen blev körbar började K-E med olika transporter, bl.a. från Stale Gruva. För att komma till lastningsplatsen vid gruvan behövdes byggas väg över mossen vid Stale tjärn. Ca. 800 meter fick man backa med makadam, sten mm.  Det var trångt vid lastningsplatsen som bestod av en s.k. ficka eller ränna som man fick öppna och stänga manuellt.

År 1944. Tjugosjuårige Karl-Erik Olsson vid sin röda gengasdrivna bil. Här kan man också se att det är två olika fack att lasta från: kvarts eller fältspat. (Bilden har ställts till förfogande av Kenth Olsson).

Trots att bilen lastade bara ca. 3,5 ton kunde lassen bli för stora för att tippas. Det fanns ingen hydraulik på den tiden, så fru Ruth fick cykla ner till Saltkällan och hjälpa till att veva upp flaket med en vev som påverkade en s.k. kuggstång. Lasten bestod mestadels av kvarts eller fältspat och tippades på backen vid stora ångbåtsbryggan. Sedan lastades det upp på små vagnar som gick på räls över bryggan till båten och tippades i lastrummet. Vissa båtar hade kranvinsch som lyfte över lasten i s.k. bask.

Sex till åtta vändor per dag kunde det bli för K-E. Gruvbasen tyckte väl att bilen var för liten, så åkare med större fordon fick ta över. Det fungerade väl ”så där”, för det var trångt för de större bilarna att vända mm. Efter en tid sa Gruvbasen: ”Var ä’ den gamle röe? Ta hit den istället”. Så då var K-E välkommen tillbaka igen.

Efter ett par år köpte han ny lastbil och fortsatte köra en tid efter kriget då Stale gruva lades ner. Han körde även från andra gruvor, t.ex. Barhult m.fl.

Kuriosa: Ransonering rådde ju under åren på bl.a. gummidäck. En natt upptäckte K-E att någon gick och lyste på bilen med ficklampa. För tillfället hade han ganska bra däck. Efter ett par dagar blev han kallad till landsfiskalen för att förklara var de fina däcken kom ifrån. K-E förklarade att de stått på gården Listaskogen hos sin far sen före kriget, vilket var sant. Därmed lät sig landsfiskalen nöjas. Besvikelsen var nog desto större hos anmälaren”.

Kenth har tillsammans med systern letat igenom gammalt bokföringsmaterial som Karl-Erik sparat. Bl.a. verifikationer som visar körningar och betalningar. En källa att ösa ur för att klara ut många frågor angående gruvor. Inte bara den på Stale!

I början på 40-talet var det fortfarande ovanligt med bilar på vägen förbi gården Stale, där jag växte upp. Gruvbilen var nog enda lastbilen åtminstone de första åren. Vägen var inte anpassad för biltrafik. Gatan, den branta backen, var i dåligt skick. Under århundranden hade regn och smältvatten spolat bort grus och sand och det var mycket stenigt. Det är bakgrunden till en historia med anknytning till Karl-Erik och gruvbilen. Min kusin Uno bodde i huset som ligger högst upp på södra sidan av ”Gata”.

En gång i hans barndom stannade Karl-Erik till med gruvbilen när han fick se honom och kusinen Lars. Han bad dem att ta bort en del stenar som låg i backen. Men istället för att ta bort stenar rullade de dit några större från kanterna. Det var roligare. Sedan aktade de sig noga för att komma i närheten av Karl-Erik.

Men så en dag hamnade Uno i ett läge då det inte gick att fly. Det pågick grävning till husgrunden där Harry Karlssons affär och bostadshus skulle byggas. (Huset vid Stalevägen där Färgservice höll till i senare tid). Uno hade tagit sig ner i gropen. Karl-Erik kom med lastbilen för att lasta och köra bort jord. När han fick se Uno hoppade han ner och tog tag i honom. Uno var nog beredd på stryk. Men vänligt sa Karl-Erik till honom: ”Jag gjorde också rackartyg när jag var liten. Bäst att tänka sig för innan, så en inte ställer till olyckor”.

(Uno har för övrigt idrottsminnen om Karl-Eriks engagemang för ungdomen).

Högsta chefen vid gruvbrytning hade titeln gruvfogde. Enligt Wikipedia är fogde en person som för annans räkning har uppsikt över något. Någon definition på just gruvfogdens uppgifter och befogenheter har jag inte lyckats få fram. Att han hade chefsställning råder dock ingen tvekan om. En typ av verkmästare kanske man kan säga.

Jag har inte lyckats hitta officiella dokument som visar vem eller vilka gruvfogdar som basade över Stale gruva då på fyrtiotalet. Men det finns andra säkra belägg för att den eller de hette Bergström. Återkommer till det längre fram!

Vilka i övrigt som arbetade i gruvan från början har varit svårt att få klarhet i. Med ett undantag:  Klas Lundin, dåvarande granne här på Stale. Han arbetade i gruvan från starten till slutet av första perioden då på 40-talet. Förmodligen även under vägbygget och övriga omfattande arbeten innan driften kunde börja.

Hans dotter Birgitta Bäckvall berättar att Klas (f. 1911) växte upp på Saltkällan. Föräldrarna arbetade på säteriet och familjen bodde i ”Porten” vid uppänden på allén. Mamman var mjölkerska. (Som skolpojke hjälpte Klas henne ibland att mjölka). Familjen flyttade så småningom till Kleva, i närheten av Sommartorn. Där bodde Klas de första åren han arbetade i Stalegruvan. När han efter några år gifte sig med Edle, och flyttade hem till henne, fick han kortaste möjliga vägen till arbetsplatsen: sista huset innan Stalemyren. Där växte Birgitta upp, liksom sin mamma.

När Birgitta föddes hade gruvdriften ganska nyligen upphört. Hon kan inte erinra sig så mycket om det pappan berättade om arbetet i gruvan.

På den tiden förekom inte så mycket fotograferande på människor i arbete. Några foton på Klas som gruvarbetare finns inte. Så här såg han ut ”utanför” arbetet:

Klas Lundin i unga år.

    

Här med gruvåren bakom sig

Var Klas arbetade åren efter han gått ur skolan och tills han började i Stale gruva klarnade när Birgitta och hennes man Roland tog med föräldrarna på en utflykt till Rådanefors. Roland minns väl att Klas berättade om sin tid i den gruvan. Bodde i Rådanefors under arbetsveckorna - hem till Munkedal på helgen. Gruvfogden hette Bergström. Vilken Bergström, Adolf (f. 1876) eller Göthe (f. 1912), är oklart. Åldern ger ingen vägledning. Detta var på 1930-talet.

Var Klas arbetade åren efter han gått ur skolan och tills han började i Stale gruva klarnade när Birgitta och hennes man Roland tog med föräldrarna på en utflykt till Rådanefors. Roland minns väl att Klas berättade om sin tid i den gruvan. Bodde i Rådanefors under arbetsveckorna - hem till Munkedal på helgen. Gruvfogden hette Bergström. Vilken Bergström, Adolf (f. 1876) eller Göthe (f. 1912), är oklart. Åldern ger ingen vägledning. Detta var på 1930-talet.

När det så blev aktuellt att bryta kvarts och fältspat på Stale var det Göthe Bergström som basade. Efter att Stalegruvan stängts hjälptes Klas och han åt att finna fyndigheter värda att bryta på flera ställen.

(Birgitta påpekar att Klas även sysslat med annat än gruvarbete från tiden på Saltkällan till den i Rådanefors. Arbetsbetygen han hade sparat visade detta).

Gruvfogdehistoria

Adolf Bergström

Siw Andersson i Rådanefors, som är dotter till Göthe Bergström och hans hustru Göta (född Ahl) har berättat att familjen bodde några år i Munkedal. Närmare bestämt i ”Hanssonshuset med charkuteri i botten”. Göthe var upplärd av sin far Adolf, och övertog succesivt dennes roll som gruvfogde. Adolf bodde i detta hus samtidigt med Göthes familj.

Denne Adolf hade varit mycket aktiv som gruvfogde. Innan Munkedal bodde han med sin familj i Åkersberga i Uppland. Hade rollen som gruvfogde i gruvan där, och samtidigt på andra platser i landet.

Han dog i januari 1943.  ”Hjärnblödning + lunginflammation” anges som dödsorsak i ”Död- och begravningsboken för Foss församling”. Siw var då knappt tre år, men kommer ihåg sin farfar från hans sista tid i hans kammare.

Då var pappa Göthe engagerad också i den stora kvartsgruvan i Rådanefors. När skolstarten närmade sig för Siw skedde flytten till närheten av den gruvan.

Siw nämner ett minne som ger oss en liten glimt av faderns uppgifter:

- Han berättade belåtet att han, efter många sömnlösa nätter, kommit på en teknisk lösning angående gruvdriften

Vilken gruva det handlade om framgår inte. Kanske den tekniska lösningen gällde generellt.

Adolf och Hanna Bergström med barnen. Den lille i knät är Göthe

Göthe 1971.

Beträffande företaget som drev verksamheten i Stalegruvan har Björn Jakobsson delat med sig av sina kunskaper i ämnet: Ragnar Steene, som på 1930-talet var verksam med snäckskalstäkten på Kuröd i Uddevalla, drev Stale gruva under 1940-talet. Denne var alltså arbetsgivare för de som verkade i gruvan, inklusive gruvfogden.

Arbetet i gruvorna pågick året runt, vinter som sommar. Likaså transporten av godset från gruvan.

På vintrarna måste det röjas snö. Under första perioden Stale gruva var igång skedde snöplogningen från landsvägen till lastningsplatsen vid Stale tjärn med träplog, dragen av parhästar. Min far Hilding hade det uppdraget, och snöplogen som fanns på gården tillhörde ”Gruvan”. Plogen fick även disponeras för plogning av andra vägar i omgivningen. Förutom Hilding, som körde, behövde någon mer karl ta plats på plogen för att tynga, och även hjälpa till med handkraft när det behövdes. När gruvdriften upphört togs snöplogen tillbaka av ägaren. (Pappa skaffade då en annan, som han ropade in på en auktion. Inte lika bra eftersom den var byggd med för tvär vinkel).

I min fars bokföring hittar jag, för mars 1947: ”Körning från gruvan, 10: -”. Vem som betalade går inte att se, då verifikationer från den tiden saknas.

Just den körningen - som skedde med flakförsedda kälkar - kommer jag själv ihåg eftersom jag var med. Gruvdriften hade då upphört, och det mesta som hört dit var bortforslat.

Vad det var för grejor som lastades på släden kommer jag inte ihåg. inte heller slutdestinationen.

Isen på Stale tjärn var fullt bärkraftig, och pappa valde att köra över myren. Stale-myren, som åt öster sträcker sig nära Ståltorpet åt Kvarndal till, användes sedan ”urminnes tider” flitigt som vinterväg. Vid detta tillfälle berodde nog vägvalet på att gruvvägen var oplogad och därmed inte lika lättframkomlig som myren.

Att Karl-Erik Olsson som svarat för borttransporten av den stora tunga utrustningen har sonen Kenth bevis på i form av kvitton på in- och utbetalningar som sparats.

Gruvhålet blev snart fyllt med vatten, men i övrigt var det mycket runt om som var sig tämligen likt de närmsta åren därefter. En del byggnader och diverse träkonstruktioner lämnades kvar, och de höga bankarna med skrotad sprängsten lyste glatt, fria från mossa och annan växtlighet.

Några ynglingar i bygden tog över en bod.  Den stod öppen så vem som helst kunde gå in där och beskåda konsten (delvis föreställande lättklädda brudar) som någon av dem målat på väggarna. Boden kunde de använda som klubblokal, oberoende av årstid. En spis (eller kamin) fanns kvar i användbart skick. Ungdomarna fick inte vara för lättjefulla för att ta sig dit.

Än idag kan man se grunden och en del av skorstenen. (Foto: Bengt Blomberg)

Vi dröjer oss kvar närmsta tiden efter att första gruvbrytningen avslutats. Rälsskenorna, på vilken de två trallorna transporterade kvarts och fältspat ner till utlastningsfickorna hade tagits bort. Men det syntes tydligt var de legat. Det hade varit ordnat så finurligt att när ena trallan var på väg ner med lass drog den automatiskt upp den som tömts. En kraftig vajer som gick runt en trissa nära gruvhålet förband dem. För att kunna mötas på halva vägen var det just där ett dubbelspår som den tomma trallan växlades in på.

Det berättades om ett missöde som hände. Vajern gick av, så en tralla for i full fart över fickorna och hamnade i Tjärn. Där ligger den fortfarande kvar på djupet.

Numera är den delen av tjärnen bevuxen med mossor och diverse myrväxter, ja även buskar, som framgår av bilderna nedan. Jag upplever det som att Stale tjärn krymper fortare och fortare.

Bilden är tagen i september 2020. För så där sjuttio år sedan var hitre delen öppet vatten (Foto: Bengt Blomberg)

Omgång två.

Andra, och med största säkerhet sista brytningen, startade 1964 och pågick troligen längst till 1968. Att någon kom på idén att tömma gruvhålet på den stora mängden vatten för att se om det fanns mera kvarts att bryta är ett mysterium.

Vilka som var verksamma den perioden har det varit lättare att få uppgifter om jämfört med förra. Göte Thorin, och även hans far Werner, svarade för lastbilstransporten av kvarts från bland annat Stale gruva. Göte nämner även Kopparhult i Sörbygden och Modalen i Valbo Ryr.

Det mesta godset gick till Henån där det maldes i en speciell kvarn. En del kördes till Munkedals station, där det lossades på godsvagn. Lastbilen fick ta sju ton, och tre lass fyllde en järnvägsvagn enlig Göte. (Ibland hände det att det blev något ton överlast). Det gick några dagar mellan varje lass från gruvan.

Det verkar som att det var totalt tre som jobbade i själva gruvan: Ivan Andersson, Gustav Ahlström och Knut Svensson. Gustav Ahlström från Blåbärshult i Sörbygden, var Götes Thorins svärfar. Knut Svensson bodde på Utäng, också i Sörbygden.

Ivan Andersson var från Lilla Tåkan i Valbo Ryr och bosatte sig på Stale. Hans dotter Catarina har berättat en del om hans gruvarbete.

1965. Ivan Andersson och Göte Thorin uppställda där lastningen av kvarts skedde. (Fotograf: Nils Johansson - Ivans svåger - på sin tid aktiv i Munkedals Hembygdsförening. Bilderna hämtade från Hebbe’s bildsida)

     

Vid ett tillfälle föll Ivan så olyckligt i gruvan att han skadade ryggen och inte kunde fortsätta där. (Hade senare anställning i pappersbruket).

Liksom sina arbetskamrater hade han jobbat i flera andra gruvor.

Enligt Göte Thorin var det Gottfrid Boursette som basade för de gruvor han hade körningar för. Men även gruvfogde Bergström var inblandad på något sätt enligt Göte. En möjlig förklaring enligt honom är att Bergström hade tillgång till maskiner som han kunde bistå med.

Såsom att montera upp den tunga stålbehållaren (se bild nedan).

Även Ivans dotter Catarina tycker sig minnas att Bergström hade nämnts i samband med Stale gruva då hennes far arbetade där.

Ivan Andersson och Göte Thorin. Foto: Nils Johansson 1965

Här syns tydligt att det endast var kvarts som skickades vidare. Ett fack, mot två som syns på bilden med Karl-Erik Olsson i början av denna artikel. Detta foto taget av Björn Jakobsson 1964 från vändplanen. ( Bilden hämtad från Hebbe’s bildsida)

Så till frågan vilket företag som drev Stale gruva denna period. Boursettes dotter Margit Nerman berättar att pappan (född 1900) var pigg och fullt arbetsför vid den tiden och längre än så. Även om hon inte själv kan erinra sig faderns koppling till just denna gruva utesluter hon inte att det var så.

Enligt Björn Jakobsson drev Gottfrid Boursette gruvan i egen regi. Som egen företagare - inte som gruvfogde - var han med och styrde i gruvan. Kvartsen sålde han till uppköpare.

Alla följande bilder är hämtade från Hebbe’s bildsida.

Genom att räkna antal pinnar på stegarna kan man få en ungefärlig uppfattning om djupet.(Foto Nils Johansson, 1964.)

Bild från annan vinkel visar hur kvartsen transporterades från brytningen mot utlastningsplatsen'(Foto Nils Johansson, 1964)

Gruvbotten. (Foto: Björn Jakobsson, 1964)

Kasserat gruvgods i mängd på ömse sidor om trallbanan. (Foto: Björn Jakobsson, 1964)

Avslutningsvis vill jag uttrycka min stora beundran för alla som slet i samband med gruvdriften!

Bengt Blomberg