Orm på burk

Orm på Burk

Av Bengt-Olof Foss

Jag har tidigare i Hembygdsföreningens tidning skrivit om en ”konfirmationssommar” 1963. Om hur jag och min vän Tomas Johansson dagligen vandrade/cyklade mellan hemmet och Väntorp under tiden vi ”gick och läste”.

Jag berörde kort i den berättelsen infångandet av en huggorm.

Foto: Bengt-Olof Foss

Nu står burken med huggormen 57 år senare i en hylla i mitt arbetsrum och jag har bestämt mig för att nu är det dags att förpassa burken med dess innehåll till en annan plats. Kommunens deponi kanske?

Men vi tar det från början. Under en av de många turer vi gjorde till Väntorp för att fiska eller bara umgås passerade vi en beteshage någon kilometer väster om Kamstorp. Där gick under några somrar en arbetshäst och betade. Jag tror det var en ardenner men är inte alldeles säker. I vilket fall som helst så tror jag hästen uppskattade våra besök när vi passerade genom hagen. Den brukade göra några ruscher när den hörde eller fick syn på oss vilket jag tolkade som glädjeyttringar. Samtidigt hade jag en väldig respekt och kanske också viss rädsla när detta muskelberg rörde på sig och jag hörde och kände det dunkande ljudet från hovarnas möte med ängsmarken. Jag fick aldrig klart för mig var hästen hörde hemma men det självklara namnet på hagen blev Hästhagen för oss.

Det var under en av dessa vandringar vi sökte oss mot den bergvägg som reser sig i Hästhagens östra del för att närmare undersöka det som vi uppfattade som tänkbara ingångar till en rävlya eller grävlinggryt vid bergväggens fot. Det var naturligtvis så att vi aldrig gick raka vägen mellan hemmet och Väntorp. Det blev ofta avstickare i olika väderstreck för att undersöka diverse fenomen eller utmaningar. Det bara fanns där. Ropade på att bli utmanade eller undersökta. En bergvägg. Ett träd. En bäck.

Nu är jag inte alldeles säker på att det var ingångar till en rävlya eller grävlinggryt vi såg där vid bergets fot. Inte heller kom det ut någon Mickel eller Herr Grävling och presenterade sig. Så efter en stunds undersökande med några pinnar beslöt vi att fortsätta vår vandring. Det var som sagt var sommar och vi var lättklädda. Kortbyxor och gympaskor. Inte dagens moderna joggingskor utan den blå modellen med snörning och en ytterst tunn gummisula.

Det är då jag uppfattar ett väsande ljud och min blick fastnar på Tomas fot som han lyckats placera omedelbart bakom en huggorms huvud. Jag ropar till ”Tomas, du trampar på en orm”. Och sekunden senare är Tomas på betryggande avstånd. Inga ormbett. Vi blir självklart ytterst nyfikna och söker oss tillbaka till platsen där ormen sågs senast. Vi ser då ormen, en huggormshona. Eller äsping. Tillsammans med ett antal ”ormungar”. Ormen verkar oskadd och slingrar iväg i gräset. Där kunde historien slutat. Inga ormbett och vi hade för första gången sett ”ormungar”.

Men nyfikenheten var väckt. Några dagar senare är vi tillbaka på samma plats för att se om vi kan hitta ormen. Inga ”ormungar” men däremot ormen. Död.

Det fanns inga synliga skador på ormen och jag har svårt att tro att det faktum att Tomas trampat på ormen skall ha kunnat tillfoga den så svåra skador att det orsakat dödsfallet. Men däremot hade jag någonstans i litteraturen fångat upp ett påstående om att ormhonan klättrar upp i buskar eller ett träd när det är dags att föda för att skydda sig mot sin egen avkomma eftersom dessa har den föga sympatiska vanan att döda sin egen mor. Om detta är en skröna eller äger någon sanningshalt skall jag låta vara osagt. Ormen lägger ägg men äggen kläcks inne i kroppen. Men där låg ormen. Helt oskadd till det yttre.

Så jag beslöt mig för att avbryta vandringen mot Väntorp och med ormen hängande över en pinne påbörjade jag vandringen mot hemmet. Från lektionerna i biologi/kemi hade jag lärt mig att man kunde bevara och förvara tex en orm i någon sorts vätska. Nu gällde det att ta reda på vilken vätska. När jag kom fram till min cykel uppstod ett nytt problem. Det visade sig svårt att cykla med ormen hängande över styret. Så när jag kom fram till första bebodda huset vid Kamstorp knackade jag på och frågade om jag kunde få en påse. Den vänliga damen som öppnade svarade att det var inga problem men var lite nyfiken på vad jag skulle ha påsen till. Jag pekade på min cykel som stod bakom mig och på ormen som hängde över styret. Hon ropade till och undrade om jag försäkrat mig om att den verkligen var död.

Jag fick min påse och kunde snabbt ta mig hem. Nu med ormen behändigt liggande i en påse som hängde över styret.

Väl hemma kunde jag stolt visa upp dagens fångst. Och ingen uppmanade mig att slänga den. Tvärtom. Med benägen hjälp av min syster Ingegerd, en mer studerad och bättre utbildad äldre syster, införskaffade vi en liter formalin på Apoteket i Munkedal. Om jag minns rätt så var det min syster som stod för inköp och betalning. En lämplig glasburk med lock och konserveringsring framförskaffades. Ormen i burken. Sedan formalin. På med locket.

Och där står den fortfarande. Idag 57 år senare. Under årens lopp har den roat, fascinerat och skrämt mina barn och mina barns vänner och kamrater. Visats upp vid lämpliga tillfällen. Gömts undan när vi väntade besök som kanske inte uppskattade vår kräldjurssamling.

Än idag hör jag vänners barn, nu vuxna, som berättar för mig om hur de fascinerades av ormen i burken och berättelsen om hur den hamnade där.

Men nu är det dags. Har jag nu dragit hem ormen, låt vara för längesedan, så får jag väl se till att den slutförvaras på ett miljöriktigt och säkert sätt. Så nu jag tar bilen till kommunens deponi och lämnar in den vid mottagningen för miljöfarligt avfall.

Ulricehamn 2020-10-07

Bengt-Olof  Foss

Fotnot:

1: Ordet äsping används lite olika. I vissa delar av landet är äsping ett annat ord för huggormshona. I andra delar av landet betyder det huggormsungar eller små huggormar.

2: Formalin, en 36 %-ig lösning av formaldehyd, CH2O. Giftig med en stickande lukt.

3: Det korrekta namnet på bäcken vid Väntorp är förmodligen Sälebybäcken. Eller en gren av Sälebybäcken.