Spöket på Gästis

Spöket på Gästis!

den 4 september 2017

14:49

Det har gått många rykten att det spökar på Gästis. Men det har aldrig framkommit vad spöket består av (tror jag).

Är det en figur, ett djur eller bara ett ljud? Och var, när och hur det visar sig, skulle vara intressant att veta.

Så här är mina upplevelser från Gästis på 40 - 50- talet.

Min mamma, Aina Östlund, började som servitris när jag var i 5 års-åldern. Då fick jag ofta följa med när mamma skulle arbeta. Att få sitta uppe i matsalen var spännande. Hade jag tur kunde jag få en 10-, eller 25-öring av en snäll gäst. Ibland fick jag sitta nere i köket och se på när det lagades mat. Då kunde jag få glass av tant Ester. Hon serverade den i en glasskål på fot med ett rån i. Och skålen stod på en assiett med en liten papperstablett på. Oj, vad jag tyckte det var fint.

De som, jag minns, jobbade med mamma, var en ung flicka som hette Rut, Elvy, som var svärdotter till fru Andersson, och så var det Lilian och Hasse. Där fanns också Elin Sörqvist och Ellen Svensson.

Rut bodde på Gästis. Det var 2 rum uppe på vindsvåningen där hon och en annan flicka bodde som hette Edit. Edit serverade nere i Ölstugan. Den låg på bottenvåningen intill fru Anderssons rum.

På Ölstugan serverade även Ida, som var gift med Åke och bodde uppe i Tingshuset.

En trogen gäst på Ölstugan var den glade Landin. (Han hade humör också och kunde bli väldigt arg ibland.)

Matsalen var på andra våningen med 2 stora glas- svängdörrar in. Det var öppet från kl. 8.00 till 22.00 varje dag. Själva smörgåsbordet var placerat i mitten och gästernas bord utmed väggar och fönster.

All mat fick bäras upp från köket, där enda vägen var en smal trappa.

Att ingen ramlade var väl ett under, för det var inte bara en karott som man bar, utan flera åt gången. Eller så var det fullastade brickor som skulle upp och ner. Det fanns även en trappa ner till källaren där maten förvarades.

På den tiden var det inga fasta löner som idag. Det var dricksen som var lön. Så, om det var dåligt med gäster, kunde förtjänsten vara 25 öre. Inte mycket för 14 timmars arbete.

På sommaren hade fru Andersson trädgårdsmöblerna ute. Då skulle kaffet på. Maten serveras ute för många gäster. Då blev det ett spring för servitriserna. Det fanns även en Paviljong i trädgården. Där kunde det hållas kalas på sommaren. Det var många kalas, bröllop och begravningar på Gästis.

Förr fanns det något som kallades begravningskonfekt. Blev det något över kunde mamma få ta med sig hem till mig. Så det var med förväntan jag gick hemma för att se om det vankades en pralin när mamma kom. Det var stort att få "godis".

Det fanns många rum på Gästis att hyra ut. Förutom Rut och Edit som hade sina rum, var det en "farbror" som bodde i ett av rummen i många år. Även sonen Arne, hade rum på bottenvåningen. Han var fru Anderssons "Allt i allo".

Det var inte bara smörgåsbordet som skulle vara klart på morgonen. Utan alla rummen skulle städas efter gästerna. Och det fick serveringspersonalen göra. Jag tror inte det skulle fungera idag.

Och i matsalen skulle det vara rena vita dukar på alla borden och vikta linneservetter. (Ibland fick jag sitta och vika servetter.)

Fru Anderssons smörgåsbord var vida känt. Och det kom gäster från när och fjärran. Många var från Norge, Danmark och inte minst från Tyskland. Även en munkedalsfamilj var trogna söndagsgäster.

Ja, så var det, det här med spöket. Jag satt ofta och lekte på den stora vinden. Men inte såg jag något spöke. Och jag hörde aldrig att Rut och Edit varken hörde eller såg något. Och inte var dom rädda. Mamma kunde sova över när det varit kalas till sena natten och hon skulle börja tidigt nästa dag. Men aldrig att det visade sig något onaturligt för henne.

Och jag vet att Jörgen, som var hos sin farmor, fru Andersson, aldrig såg något. Då hade han säkert berättat det för mig, bara för att skrämmas. Så spöket finns nog bara i fantasin, eller så fanns det inte på vår tid.

Att se Gästis i dag, från ett välskött hus med trädgård, till ett förfallet ödehus (spökhus) gör ont. Och man blir både arg och ledsen. Att det får stå så är en skamfläck. Det är ingen vacker syn som möter oss.

Att ha få vara med på Gästis under dess glanstid och fått se vilket arbete som låg bakom ett välskött gästgiveri, ser jag idag som en stor förmån.

Detta var mina minnen och tankar om en svunnen tid på Gästis.

Marita Östlund-Wennerholm

September 2017