Petersons Skoaffär

Petersons skoaffär - en affär brinner och en annan uppstår

En kall decemberdag år 1932 fryser urmakare Magnusson, stoppar kaminen full och spär på med lite bensin, det flammar upp och hela huset tar eld. Detta sker den 7 december 1932 och huset ligger vid västra brofästet av Kvistrumsbron. Det är nu privatbostad men var länge A.V. Olssons damkonfektionsaffär. Här startade Anton och Anna Pettersson skoaffär 1929, men låt oss börja historien från början. Döttrarna Annalisa Rasmusson och Gunilla Jennerholm berättar.

Både Anton och hustrun Anna har sina rötter i Högsäter, där Antons pappa Anders Magnus Pettersson var skomakare, som tillverkade och lagade skor. Han var ute i gårdarna och tog upp beställningar, tog mått och gick hem till sin verkastad och tillverkade.  Anton gick i samma yrkesbana och lärde sig yrket från grunden. Nya tider medförde att fabrikstillverkade skor konkurrerade ut skomakarens handsydda fotbeklädnader. Anton (f. 1901) och hans tio år äldre broder Birger startade skoaffär i Högsäter 1917.  På vinden satt Anders Magnus och fortsatte att tillverka skor och andra läderprodukter. Anton var då 16 år och skolades in i branschen. På denna ort har familjen drivit skomakeri och senare skoaffär i fem generationer. Det började med Petter Gustavsson (1823 -1912) följt av sonen Anders Magnus (1855-1939). Det fortsatte med dennes söner Birger och Anton och därefter Birgers son Sven och slutligen Svens son Sven-Åke som lade ner skoaffären omkring 2015.

Anton var tidigt intresserad av bilar och skaffade en bil, troligen av märket Ford och man har berättat att hästarna fick tas in i stallet när bilen kom för att inte bli rädda. De var givetvis inte vana vid bilar. Det var en av de första bilarna i Högsäter och Anton fick många skjutsuppdrag.

Bild 1

När Anton år 1920 var 19 år kom en ung söt flicka på 14 år. Hon gick och läste i kyrkan, och som på vägen hem gick hon in i affären för att köpa skosnören. Hon återkom med jämna mellanrum och köpte skosnören. De räckte säkert till hela hennes familj. Det blev många träffar mellan flickan, som hette Anna, och Anton och till slut blev de ett par.

Birger bildade familj och skoaffären i Högsäter kunde bara försörja hans familj. Anton beslöt sig för att öppna skoaffär någon annan stans, han tog sin bil och åkte runt och skaffade sig en bra uppfattning om olika orter. Valet föll på Munkedal som ju var ett expanderande samhälle med pappersbruket MAB som drivande motor.

Vid kvistrumsbrons västra brofäste ligger nu ett hus kallat Landsbro, som inrymde både en bostad för ägaren konfektionsaffär som drevs av Leander Olausson samt ett litet urmakeri med urmakare Magnusson. Här fanns plats även för Anton Pettersson och hans hustru Anna att både bo och driva skoaffär i. Året är 1929 och ett år senare gifte de sig. Anna skötte kassaböckerna och var en duktig affärskvinna.

Det var begränsat med expansionsutrymme i Landsbro och de bestämde sig för att bygga en egen affär vid nuvarande Stationsvägen. Anton deltog aktivt i själva bygget och så var det även kvällen den 7 december 1932. Han uppfattade att det lyste på ett ovanligt sätt i riktning mot Kvistrum och skyndade hem.

Huset var då övertänt. Anna, som var hemma, tog en pinnstol på kontoret och med den som tillhygge krossade hon ett skyltfönster. Hon lyfte ut kontorets skrivbord och ställde det på marken under fönstret. I skrivbordet förvarades kassaböcker m.m. Ovanpå lade hon några av de fina handbroderade lakanen, bl.a. sina brudlakan som hon lyckades hitta i mörkret. Det var sent på kvällen och strömmen försvann tidigt. Det var verkligen nattsvart.

Grannar och andra personer skyndade till och började slänga ut skor huller om buller i den upptrampade blöta leran. De flesta av skorna gick inte att para ihop och många skor bara försvann.

Detta var förstås en traumatisk händelse som satte djupa spår i henne. Låt oss följa händelserna genom att ta del av de fina berättelser som hennes dotterdotter Malin skrev som nioåring 1979.

Gunillas dotter Malin var en mycket god lyssnare när mormor Anna berättade om sin barndom och ungdom. Särskilt fascinerad var hon när mormor målande beskrev den förödande branden 1932, som tog hennes första hem som nygift. Allt blev lågornas rov förutom ett skrivbord och en pinnstol, som stod i affärens kontor. Skrivbordet, som 50 år senare var Malins eget skrivbord, låter hon vara berättaren – ett roligt grepp. Skrivbordet är fortfarande i bruk hos Annas barnbarnsbarn..

Skrivbordet berättar

Kapitel 1

Jag gjordes av en snäll gammal snickare våren 1929 i Uddevalla. Jag trivdes ganska bra där. Men en gång kom det en ung man som vill köpa mig och det fick han. Jag var rädd i början men lugnade mig när jag märkte att han var snäll. Han hade nyss öppnat en skoaffär. På magen har jag två stora lådor och i dem lade han alla möjliga saker en affärsman kan ha. När jag kom till den stora affären förstod jag nästan på en gång att detta skulle bli mitt nya hem.

Kapitel 2 – jag börjar trivas

Efter ett år började en kvinna dammtorka mig och jag förstod att affärsmannen nu var gift. Jag trivdes ganska bra där nu. En dag fick jag reda på att kvinnan hette Anna och mannen hette Anton. Då kände jag mig riktigt bofast. Det fanns en hund i familjen också, det var en vit spets. Jag vet inte vad han heter. Dom bodde i ett rätt stort hus, och förutom skoaffären fanns där också en urmakare. Förresten, en sak har jag glömt att berätta. Dom bodde i Munkedal strax norr om Uddevalla i Bohuslän (artikeln var publicerad i en skoltidning i Göteborg).

Kapitel 3 – eldsvådan

Det jag nu skall berätta om, hände ett år senare. Det var en mörk decembernatt. Anton var inte hemma. Han var och byggde på sin nya skoaffär. Branden började med att urmakaren, som var förkyld, eldade för att han frös. De hade bara gamla kaminer då. Han vill förstås att det skulle brinna ordentligt, så han hällde på lite bensin. Elden flammade upp och spred sig. Urmakaren blev rädd och sprang. Klockan var kvart i åtta på kvällen och förr i världen fanns det ingen gatubelysning så det var kolsvart ute. Anna, som satt i köket, hörde hur elden flammade. Hon rafsade åt sig nycklarna som låg på köksbordet. Fort, fort sprang hon in i skoaffären. Hon tog mig snabbt och sparkade sönder skyltfönstret. Hon var ung och stark. Det var bara en meter till marken, så hon hoppade ut med mig och ställde mig där. Lika snabbt hoppade hon in igen och kröp på golvet för att få tag i kassaböckerna som legat på mig. Hon slängde ut dom. Sedan hoppade hon ut själv.

Sedan sprang hon till ett annat fönster som satt lika lågt och hoppade in där. Hon öppnade där ett skåp och tog hela famnen full av lakan och handdukar. Hon tog också en skål som de fått i bröllopsgåva. Då tog en man henne i armen och tvingade henne att släppa skålen och sade att hon snabbt skulle hoppa ut. ”Elden sprider sig fort i gamla trähus” sade han.

Anna var så dum att hon släppte skålen, men att hon hoppade ut var bara bra.

Alla försökte släcka med hinkar fulla av vatten. Strax intill huset fanns en älv (Kvistrumsälven). Dom stod på långa led och skickade till varandra.

Anna fick låna en kappa av grannen tills hon köpt nya kläder. Anna grät. Hon hade skurit upp ett jättestort sår då hon sparkade sönder skyltfönstret.   Men det var inte därför hon grät, hon grät för att hon hade förlorat alla sina minnen. Värdepapper, betyg och mycket annat hade också strukit med. Det fanns ju inga bankfack då. När sedan Anton kom flyttade de in i skoaffären, men det var ännu inte riktigt klart. Resten av natten kunde Anna inte sova. Hon tänkte fortfarande på att hon var så dum att hon släppte skålen. Anton är ledsen för det också, än i denna dag.

Kapitel 4 – Efter eldsvådan

När huset var klart tyckte Anton att jag var alldeles för liten för att ha på kontoret. Han ställde mig i lagerrummet. Jag blev jätteledsen. I stället köpte han ett nytt skrivbord, på mig staplade han stövlar, skor, kartonger m.m.

Jag tyckte inte om att stå i denna undanskymda vrå men det var inget att göra åt saken.

Kapitel 5 – Vad hände sedan?

Efter några år födde Anna och Anton två flickor som hette Anna-Lisa och Gunilla. Dom proppade mig full med småsaker och annat som dom hittat. Åren gick.

En dag släpades jag fram ur mörkret. Jag blev skrapad och målades ljusgrå. Gunilla fick mig till skrivbord i sitt rum. Där stod jag i många år och trivdes jättebra.

År 1962 fick Anna-Lisa sitt första barn. Gunilla behövde mig inte längre som skrivbord, så ett tu tre blev jag ett skötbord. I mina lådor hamnade nu puder, blöjor och salva i en enda röra och jag kan inte påstå att det var kul - för jag var ju ett skrivbord.

Efter några år fick Anna-Lisa två flickor och dom gjorde mig återigen till skrivbord. Men HU vad jag blev illa hanterad av klistermärken, kritor och målarfärg. I mina lådor lade de den allra märkvärdigaste bråte. Det tyckt jag inte alls om. Där stod jag i flera år och hade tråkigt.

En dag tycket de att jag var så ful att de lyfte ner mig i källaren. Där blev en mangel ställd på mig. Anton, Anna, Anna-Lisa och Gunilla blev allt äldre. Gunilla fick tre barn som hette Mattias, Malin och Marcus.

Anna-Lisa tyckte att jag blivit för stor för tvättstugan så hon körde mig till Anton och Anna. De hade sålt affären och köpt en villa. Där blev jag stående i källaren.

Jag hörde talas om att jag skulle bli skickad till Lions loppmarknad. Jag blev jätteledsen. Nu skulle jag sändas från en familj jag varit hos i nästan 50 år. Kanske skulle jag komma till en annan familj eller också huggas ner till ved. Jag förstod att detta var slutet.

Kapitel 6 – Räddad

Dagen före jag skulle skickas till Lions kom Gunillas man Peder och räddade mig och sa: ”Det där skulle säkert bli jättefint i Malins rum, som vi nu håller på att göra i ordning. Bara det får lite färg på sig ”

Anton och Anna sade ja till det, för de skulle ändå skicka bort det till Lions loppmarknad. Peder tog det på bilen och jag blev jätteglad när jag kände igen Gunilla. Dom lutade av mig, målade mig vit och ställde in mig i ett jättegulligt flickrum. Där fick jag sällskap av en gammal säng som kom från Dalsland.

Jag fick också fina mässingsbeslag och jag trivs jättebra.

I min vita fina färg blev jag så fin. Tänk till våren är det 50 år sedan, som är Malins morfar köpte mig.

Jag har varit med om mycket under denna tid. Men nu hoppas jag att jag skall få stå här i många år och att jag skall slippa mera äventyr.

HEJ DÅ FRÅN SKRIVBORDET.

Som vi läst i berättelsen från skrivbordet kom Anton och Anna Pettersson snart i gång med sin affär i sitt nya hus på Stationsvägen. År 1933 var affären helt klar. Affären utvecklades i takt med att allt flera människor bosatte sig i dess närhet i nuvarande centrum och stationsområdet.

Bild 2                                                     Bild 3                                                      Bild 4

År 1953 byggdes affären ut genom att huset förlängdes. I den utformningen drevs affären tills den såldes 1973 till Arne och Kerstin Larsson. Familjen Larsson med dottern Ann-Marie drev skoaffär till 1997. Därefter övertogs den av sonen Martin Hultman som drev den som herrkonfektionsaffär i det gamla välkända affärsnamnet Johansson Herrekipering. Konkurrensen från närliggande Torp medförde att affären upphörde helt 2017 och är i dag hyreshus.

Som en effekt av denna brand påskyndades bildandet av en kommunalt driven. Vid detta tillfälle hjälpte Pappersbrukets brandkår men det var inte tillräckligt för att rädda huset.

Bild 5                                                     Bild 6