Munkedalsbygden under stenåldern 25-1

Munkedalsbygden under stenåldern

Utdrag ur Lärarhandledning för Stenålderskistan

Text: Kristin Balksten

En introduktion

En av våra lokalhistoriska skattkistor handlar om Munkedalsbygden under stenåldern. Detta är tiden då landskapet håller på att höja sig upp över havsytan efter att ha varit nedtryckt under isen i nära 100 000 år. Först kommer enstaka öar upp över havsytan, sedan blir det alltmer sammanhängande landområden. I granit och gnejsbergen kan vi se räfflor som isen har skapat när den dragit sig tillbaka. Vi kan också se jättegrytor där istiden gett upphov till djupa skålar i berget. Där som sötvatten från blivande Vänern mötte havet nära Kaserna i Munkedal kan vi se spåren av de klasar av snäckor som växte längs stranden men som slets loss och hamnade i lugnare vikar där de lagrades och ännu ligger kvar som skalbankar. Vi kan även se spår av istiden i uråldriga ortsnamn såsom Skälleröd vilket är en sådan plats där det ännu idag dyker upp skal av istidens snäckor i åkrarna. Stenålderskistan spänner över två olika långa tidsperioder som tillsammans bildar stenåldern: Jägarstenålder 9000–4000 f.Kr

Bondestenålder 4000–1700 f.Kr

I kustlandskapet Bohuslän kan man även dela in jägarstenåldern (Mesolitikum) efter platser där speciella kulturer bott och där rika fynd av deras redskap har fått ge namn till olika tidsperioder:

Hensbackatid 9000–7600 f.Kr

Sandarnatid 8400–6000 f. Kr

Lihultstid 6000–4000 f. Kr

Notera att den allra äldsta av dessa kulturer bär namnet från en av herrgårdarna i just Munkedal. Från den här tidsperioden finns det många fynd och boplatser som kan berätta om livet häromkring oss. Varför är det så? Om man tittar på landskapet kan man förstå att det förändrats i ganska snabb takt allt eftersom isen drog sig tillbaka och landhöjningen påbörjades. Även ökade havsnivåer pga. smältvatten innebär att kustlinjen både höjts och sänkts på sina ställen. Här återger vi vad som ingår i Stenålderskistan om Jägarstenålderns boplatser och fynd.

Hensbackakulturen – en boplats i yttre skärgården

Typiska redskap som återfinns på Hensbacka och andra Hensbackaboplatser: skrapa, borr, skivyxa och tångespets.

En typisk Lerbergsyxa.

Spåren av de allra första människorna som kom hit efter istiden är koncentrerade till den kustlinje som fanns då. I mellersta Bohuslän är det mellan 65–90 m.ö.h. Den första gruppen av människor som man finner flera tusen boplatser efter, bodde på en sträcka mellan Göteborg och centrala Bohuslän. Den boplats som har fått ge namn åt denna första kultur ligger på gården Hensbacka i södra delarna av Munkedals kommun, längst in i nuvarande Gullmarsfjorden – då en boplats i yttre skärgården. Boplatsen ligger på båda sidor av Åsanebäckens bäckravin. Tänk att Gullmarsfjorden på den tiden var förbunden med Uddevalla och Byfjorden och att boplatsen nåddes med kanoter just där bäcken nådde fjorden. Arkeologerna tror att Hensbackakulturens människor bodde i Bohuslän under sommarsäsongen. På Hensbacka har man hittat typer av redskap och verktyg i flinta som man sedan har hittat på många fler boplatser som då alla kallas »Hensbackaboplatser«.

Konisk spånkärna, lancettmikrolit och hullingspets

Typiska redskap som hittas där Hens�backakulturen har bott är skivyxor, en typ av pilspetsar som kallas »lancetter«, långa smala flintspån och skrapor i flinta. Skraporna kan ha använts till skinn. Det vanligaste och mest typiska redskapet är annars skivyxan som man kan använda som hugg-, skär- och brytredskap. På just Hensbacka hittade man i början av 1900-talet ca 7000 fynd varav ca 650 verktyg. Redan 1908 lämnades flera av fynden över till Statens historiska m�seum men de samlades in fram till 1945 då allt lämnades in av herr Hensmar, dåvarande godsägaren på Hensbacka. En känd typ av yxa kallas för »Lerbergsyxa«. Den anses vara en av de äldsta typerna av yxor och den som gav namn till dessa hittades på Lerberg i Håby vid Kärnsjöns södra ände, men den är vanlig på Hensbackaboplatser.

Hensbackakulturens flintredskap i museisamlingarna

Såg i flinta. Notera sågtänderna på stenbitens underkant. Kunde användas till trä- och benhantverk. Foto: Sara Kusmin, Historiska museet/SHM

Borr i flinta. Kunde använda till att göra hål i ben, trä och skinn. Det är format för att ligga bra i handen. Foto: Sara Kusmin, Historiska museet/SHM

Från Hensbackakulturen finns ca 7000 flintafynd i samlingarna. Merparten finns på Historiska museet i Stockholm. Här är bilder på några typiska redskap som man hittat just på gården Hens�backa och som ofta återfinns på andra Hensbackaboplatser. Dessa samlades in av godsägarfamiljen Hensmar i början av 1900-talet.

Småröd – en boplats i en havsvik

Sandarnayxa, spetshackor och trindyxor är vanliga på många Sandarnaboplatser. Spetshackan på bild är från Lur i Tanums kommun då det saknas bland fynden från Munkedal. Däremot finns det många trindyxor härifrån. Illustration: Kristin Balksten

På en boplats vid Småröd söder om Munkedals samhälle genomfördes arkeologiska undersökningar 2003 när motorvägen skulle byggas. Boplatsen daterades till 9600–9300 år f.Kr. utifrån föremålen och närheten till den dåva�rande strandkanten. Då låg boplatsen vid en djup havsvik som gick långt in i landskapet. Här påträffades föremål som är typiska både för Hensbackaperiodens senare del och Sandarnaperioden. Fö�remålen tyder på att människorna som vistats här även livnärt sig på jakt av djur på land. Här fann man redskap i kvarts vilket tyder på att man hade viss brist på flinta. Kvarts finns i berget på flera håll runt Munkedal. Vad är då typiska fynd från Sandarnaperioden? Jo, Sandarnayxor i flinta, trindyxor i bergart och spetshackor i bergart. Från Munkedals kommun finns det många upphittade trindyxor i olika storlek och bergart. Sandarnayxa, spetshackor och trindyxor är vanliga på många Sandarnaboplatser. Spetshackan på bild är från Lur i Tanums kommun då det saknas bland fynden från Munkedal. Däremot finns det många trindyxor härifrån. Illustration: Kristin Balksten