Stenen i brevlådan

I Bruket fanns postlådor överallt längs huvudgatan (numera Bruksvägen). Vid ”Pumpen” stod ett antal postlådor, i en lång rad för alla familjer, som bodde i området. Postlådorna var, på den tiden, alltid av plåt. Några av postlådorna stod rakt under telefonledningarna, som på den tiden bestod av en mängd trådar i luften och som bars upp av telefonstolpar.

I närheten av postlådorna, men på andra sidan vägen och över en gräsmatta fanns Brackas uthus, som ingärdades av ett manshögt staket.

Först på kvällen när det blev mörkt och med hjälp av en rulle svart björntråd (det var ett slags sytråd som kallades för björntråd för att den var ”extra” stark) kunde vårt ”hemska” spratt utföras. Vi band fast en sten i björntråden. Kastade sten (och tråd) över telefonledningen och stoppade ner stenen i postlådan. Därefter drogs tråden vidare till staketet där den stacks mellan spjälorna och till insidan av staketet där vi pojkar kunde ”gömma oss”.

Sedan var det bara att vänta!

Pumpen var på kvällen en samlingsplats för många av familjerna runt området. De gick till Pumpen för att hämta vatten i hinkar, eftersom de flesta husen, på den tiden, saknade rinnande vatten inomhus. Ofta var det tanter, som kom med sina tomma vattenhinkar som skulle fyllas.

När de närmade sig postlådorna drog vi i björntråden från vårt gömställe ca 50 meter från postlådorna. Då skramlade det högljutt i lådan med stenen. Tanterna blev rädda och vågade inte gå fram till lådan med oljudet. De vågade inte heller gå förbi lådan för att komma till Pumpen eftersom de trodde att det var något farligt djur eller spöke i lådan. I mörkret kunde de ju inte se den svarta björntråden.

Fram på kvällssidan kom det någon eller några farbröder förbi, som skulle gå på sitt kvällsskift i fabriken. De var mycket modigare och vågade gå fram till postlådan som ”troligen innehöll djur eller spöken”. Vid ett tillfälle gick en man modigt fram. Vi drog i tråden och lyfte därmed upp stenen ur lådan så att den hängde, fritt, ett par meter upp i luften. Farbrorn tittade i postlådan, så gott det gick i det halvmörka kvällsljuset. Så slog han igen postlådelocket och vände sig om för att gå därifrån.  Då släppte vi tråden och stenen for med en hög och ljudlig smäll rakt i postlådelocket. Farbrorn blev så rädd att han hoppade högt.

Sedan drog vi åt oss tråden med stenen i så att den åter hängde flera meter över postlådorna och ingen kunde se den.

Jag är nästan helt säker på att ingen kom på vårt bustrick och vad som ”spökade” i postlådan på kvällen……..

Håkan Grundberg