Kung Östens väg

När Munkedals kommun i slutet av 50-talet planlade och öppnade ett nytt villaområde, Kung Östens Väg, i anslutning till mitt föräldrahem innebar det att vi fick många nya grannar och tillgången på jämnåriga kamrater av båda könen mångdubblades. Flertalet hus, av det tjugotal villor som uppfördes, byggdes av barnfamiljer.

Som mest bodde där mellan 35 och 40 barn i varierande ålder. Redan under uppbyggnadsfasen knöts kontakter med barn som sedermera kom att bli lekkamrater och vänner under många år.

Under 1960-talet låg kostnaden för en ordinär 1- eller 1,5 plansvilla på ca 80 – 100 000 kr inkl tomt. I våra ögon då en ofantlig summa. Oljan kostade ca 60 kr/kbm! Idag när en ordinär villa kostar mellan 3 och 4 milj kr ter sig kostnaden löjligt lågt men med dåtidens lönenivåer var det en lika tuff investering för många som miljonbyggena är idag. 100 000 kr motsvarar i dagens penningvärde drygt 1 miljon kr.

Kung Östens Väg, som vi i dagligt tal benämnde ”Gärdet”, kom att bli en tummelplats för oss barn och ungdomar där det fanns plats för lek och idrott men också en hel del bus och rackartyg. Avseende de sistnämnda så handlade det nog i huvudsak om ganska oskyldiga pojkstreck men kunde vara nog så irriterande för de som drabbades. Under en period kom området också av någon anledning att kallas ”Strömlösa”.

Orsaken till detta något märkliga epitet finns nog att finna i att avsaknaden av luftledningar i området (dragningen av elkablar skedde i marken) fick någon lokal förmåga att dra den felaktiga slutsatsen att området skulle förbli ”strömlöst”.

Ganska snart efter det att villorna var inflyttningsklara och husen fylldes med barn ianspråktogs en gräsyta på höger sida strax före du kommer fram till Skogsvallen som fick bli vår fotbollsplan. Tveksamt om ”fotbollsplanen” skulle accepteras av dagens ungdom men för oss var den en tillgång.

Den stora höjdskillnaden mellan planens båda kortsidor kompenserades av att lagen i ”halvtid” bytte sida. Rättvisa var skipad. Utan någon formell organisation eller förening ordnades turneringar. Vi spelade mot ”Stationen” och mot ”Torp”. Kanske ytterligare någon geografiskt avgränsad plats som jag inte längre minns. Hur matcherna initierades är jag inte helt klar över men kanske någon av de äldre ungdomarna tog kontakt och kom överens om tid och plats. Jag har tydliga minnen av att vi cyklade ut till Torp och där spelade matcher. Dessa spontana idrottsevenemang åstadkoms utan medverkan av någon förening eller vuxen. Lite senare på 60-talet ”bildades” dock fotbollsklubben Foss IF. Dvs en klubb för fotbollsspelande ungdomar med anknytning till Kung Östens Väg med omnejd. Matchdräkter, gul tröja och vita byxor, inköptes hos Johanssons Herrekipering. Klubben hade ingen styrelse, tränare eller ledare men fungerade ändå. En ny fotbollsplan på en något jämnare yta anlades senare närmare kyrkan. Där spelades bl a matcher mellan oss barn och våra föräldrar.

Den ytan blev senare en del av kyrkogården vid utvidgningen. Ett viktigt inslag under barn- och ungdomsåren var Påskfyren. En tradition som jag som barn utgick från att den var förhärskande över hela landet. Något som jag fick ändra på när min brevvän bosatt i Skåne frågade mig ”vad är en påskfyr” efter att jag livfullt beskrivit våra ansträngningar att åstadkomma den största brasan. Som på andra ställen runt om trakten samlade vi under några intensiva veckor före Påsken allsköns brännbart material och lade upp på en yta i anslutning till Kung Östens Väg. Vi släpade och drog. Inte minst från butiker som på den tiden fick mycket av sina varor levererade i enkla trälådor. Alla julgranar togs tillvara förstås. Säkert passade en och annan i området på att göra sig av med div gamla möbler och annat brännbart.

I bostadsområdet Foss Västergård, som då var skogsmark, hämtade vi enar (Juniperus) som var särskilt uppskattade. De sprakade och brann med en särskild energi. Jag minns att den dåvarande ägaren till marken, Viktor i Foss, gav oss löfte hämta så många vi ville. Detta tyckte vi var storartat. Så det blev till att släpa ”enebuskar” upp mot kilometern. Allt för att få den största och finaste brasan. När brasan väl uppfyllde våra ambitioner vidtog en plågsam väntan på Påskafton.

Värst var Långfredagen som på den tiden var något helt annat jämfört med idag. Alla butiker stängda. ”Tråkig” musik i radion hela dagen. Och vi barn fick order att hålla oss hemmavid och inte stoja och leka.

Ett inslag i traditionen med påskfyr var att tända så sent som möjligt på kvällen. Det blev en tävling mellan framförallt vår påskeld vid Kung Östens Väg och bostadsområdet på andra sidan Korskällan om vem som kunde hålla ut längst. Och för att lura konkurrenten tändes en ”narreld”. En lite brasa strax intill den riktiga brasan. Som snabbt släcktes när konkurrenten tänt sin brasa och inte längre kunde hejda elden. Och vi barn jublade. Vi hade vunnit. Begreppet ”narreld” är något som du kan läsa om i C-G Bernhardssons folklivsskildringar om traditioner i Bohuslän. Liknande tävlingar med ”narreldar” utspelades mellan skärgårdens olika öar och samhällen sedan lång tid tillbaka.

Men vi hade andra intressen också. Under 60-talet när Beatles och Rolling Stones musik kom att uppröra sinnena hos många föräldrar och generationen före dem inspirerades många svenska ungdomar att också försöka. Kampen om populariteten bland ungdomarna mellan de svenska banden Shanes, Hep Stars, Tages, Spotnicks mfl var hård.

Och självklart också gjordes det försök också i Munkedal och på Kung Östens Väg att nå berömmelse. Någon gång i mitten på 60-talet bildades gruppen The Gunfighters. Ett namn som sett i dagens ljus kanske inte skulle vara helt lyckat. Men det var inte ”gangsterrap” grabbarna ägnade sig åt. Gruppen bestod av fyra grabbar. Alla bodde inte på Kung Östens Väg men i dess närhet. Men repetitionslokalen var förlagd till Kung Östens Väg 1. Närmare bestämt i källarplanet hos Stig och Margit Persson. Där bodde sonen Lars-Erik som var trummis i bandet. Övriga medlemmar var Kent Karlsson, bas, Kent Johannesson, gitarr och Willy Widekärr, gitarr. Tyvärr har jag inte lyckats hitta något foto av The Gunfighters.

Lars-Eriks föräldrar gav prov på en enastående förståelse och tolerans för ungdomarnas lust och engagemang. Det är en gåta för mig idag att de stod ut med det enorma (o)ljudet som trängde upp genom golvet från källare till kök och vardagsrum. Jag minns att bandet fick spelningar runt om i bygderna och vid några tillfällen hade jag tillfälle att både dansa och lyssna till deras musik. Så visst gjorde repetitionerna någon nytta. Vid några tillfällen kunde The Gunfigthers disponera Hemvärnsgården vid Röstorp för övning och repetition.

En lagbild av MBK:s ishockeylag. 24/2 1960.Från vänster bakre raden: Lennart ”Snurren” Pettersson, Göte Karlsson, Sune Andersson, Reik Andersson, Rune ”Nalle” Johansson, Stig ”Lappen” Forsberg, Per-Arne Danielsson?, Lagledare Arne Larsson. Knästående från vänster: Stig Andersson, Bertil Gunnarsson, Karl-Erik ”Anka” Uttgren, Uno Blomberg, Roland Lundkvist. Foto: Arne Andersson/Bohusläns Museum. (Tack Sune A för hjälpen med namnen på lagkamraterna).

En med tanke på namnet passande lokal. När bandet upplöstes känner jag inte till men jag är övertygad om att grabbarna hade kul under den tid karriären pågick. Längst in på Kung Östens Väg låg isbanan, Där bedrev Munkedals Bandyklubb sin verksamhet. Den blev under flera år en viktig plats där vi förutom att själva åka skridskor och spelade matcher också kunde följa MBK:s ishockeylag. Till att börja med spelades matcherna på naturis. Men 1963 försågs rinken med konstfrysningsaggregat. Vid den tidpunkten inte så vanligt. Några namn finns kvar i minnet av spelarna i laget under 60-talet. Lappen, Snurren, Sune, m fl.

Omklädningsutrymmena för spelare och gästande lag var starkt begränsade och till att börja med bytte hemmalaget om i Georg och Anna Claessons källare som låg ca 100 meter från rinken. Ett sannerligen generöst erbjudande av familjen Claesson. 1986 uppfördes den nuvarande överbyggnaden av isbanan.

Om MBK:s historia och utveckling har kanske någon redan skrivit som är bättre insatt än undertecknad. Men minnena finns kvar av spänningen när man knöt på sig sina skridskor för första gången för säsongen och kunde kliva ut på isen eller när man stod vi sidan av rinken och frös om fötterna och hejade på MBK.

Text: Bengt-Olof Foss